Dags för A-landslaget herrar…
Inför säsongen:
(FB) Längdskidsäsongen 2018/2019
Calle Halfvarsson: Stått stilla.
Lite svårvärderat, går att argumentera för att han gått bakåt i och med att pallplatserna blivit färre. Samtidigt nådde han lite, med betoning på lite, bättre resultat på säsongens stora mål, VM, än på OS året innan. Mest kan vi väl härleda tillbakagången i pallplatser till att han blivit klart sämre i sprint, inte en enda finalplats blev det under året. Säsongen började annars väldigt lovande, redan i Ruka blev det en pallplats och sedan var åkningen bra i Lillehammer också och en fjärdeplats i minitouren blev resultatet. Men efter det lunkade säsongen i princip bara på, inga nya toppar nåddes, men en radda hyfsade placeringar radades upp. Klart är att Calle är bäst i Sverige och vår stjärna, men Sverige är svagt och Calle är en svag stjärna. Säsongen avslutades symptomatiskt med att Calle blev sjuk borta i Kanada och fick avbryta säsongen i förtid, dessutom med en liten mediekarusell på det där han sa sig vara sjuk och frisk varannan dag.
Daniel Rickardsson: Bakåt.
Blev lite orolig inför säsongen när det helt plötsligt lät i någon intervju som att skadan och operationen av den verkligen hade satt ner Daniel, och det visade ju sig tyvärr stämma. Som 37-åring finns inte längre marginalerna för att hantera en sådan skada och med omlagd träning med bibehållen nivå. Finns inte så mycket mer att säga, höjderna nåddes aldrig, medelnivån var för låg och lägstanivån var lägre än på många år. Ändå säger Rickardssons säsong en hel del om allmäntillståndet för svensk herrskidåkning. Åkarna utanför landslaget åker runt hela säsongen på skandinavisk cup och de allra bästa når kanske en 15:e plats någon gång, oftast sliter åkare som tar pallplatser i Sverige-cupen med att ens vara topp-30. Rickardsson gör ett, ETT, lopp i skandinavisk cup och vinner på en gång, med ledning redan från första tidskontroll. På SM är han också fullständigt överlägsen på tremilen när Calle saknas. Vi ska genomföra en generationsväxling, och visst börjar det bli dags att fasa ut Daniel, men vad är det för generation vi ska växla över till?
Jens Burman: Stått stilla.
Ja här är väl en av dem, och en av skrämmande få med åtminstone någon slags nivå. Jens hade en dålig säsong länge, med egentligen bara loppet i Davos som var bra. Sen fick han komma ner till alpländerna igen på VM och då var det helt plötsligt mycket bättre. Bra VM individuellt, mycket bra t.o.m, men störande dålig stafettinsats. Det fortsatte sedan bra två helger till efter VM men sedan säckade han ihop totalt i Kanada och blev sjuk inför femmilen. En del kanske tycker att Burman gått framåt, och det har han kanske bara jämfört med fjolåret, men i ett bara lite längre perspektiv så står han inte längre fram nu än han gjorde för två år sedan. Intressant dock att han nu verkar ha identifierat vad han behöver utveckla, och det är åkningen i lättåkta partier, där hänger han inte med de bästa alls (i intervallstarter) enligt egen utsago, medan backarna egentligen inte är något större problem.
Oskar Svensson: Stått stilla.
Antalet vc-poäng är kvar på ungefär samma nivå (+10) trots fler starter denna säsong än förra (20 vs 14). Bästa resultat gick ner en placering från 4:e till 5:e och på mästerskapet gjorde han sämre ifrån sig i den individuella sprinten (final på OS blev semi på VM). Men jag räddar väl Oskar till ett ”stått stilla”-betyg på att han gjorde bra ifrån sig på sprintstafetten där han var stark, och mtp att han slängdes in med kort varsel och att det var herrarnas på förhand största medaljchans så är den insatsen ändå värd en del. Annars blev jag inte alls imponerad av den vanliga stafettinsatsen heller, visst han tappade bara några sekunder in till växling, men tempot var jättelusigt på förstasträckan och Oskar krånglade hela tiden i fältet. Dvs, exakt det som man ska ha en sprinter för på första - röra sig bra i fältet, positionera sig rätt, och kunna hänga med i täten i en rusning på slutet efter en långsam sträcka – klarade han inte av. Alla SM-insatser var också riktigt svaga. Av mindre betydelse förvisso, men kan ändå tycka att A-landslagsåkare borde hålla någon slags nivå när de deltar. Frustrerande utveckling på denna en gång så lovande löpare. ”Bakåt”-betyget ligger nära.
Viktor Thorn: Framåt.
Här i alla fall ett glädjeämne. Antalet vc-poäng gick från 65 till 428, och fortfarande utan att delta i TdS. Att Thorn är en bra åkare för tourformatet är dock solklart, blev 9:a i första minitouren och 15:e i den andra. Har egentligen blivit bättre på allt och glädjande med en svensk herre som klarar all typ av skidåkning, åtminstone kapacitetsmässigt (det mentala/taktiska finns det väl en del frågetecken för, samt att jag inte alls är imponerad över mer rena sprintkvaliteter som acceleration och maxhastighet). Gjorde väl också normalbra ifrån sig på VM, trots en sjukdom mitt i. Inte mer att tillägga, bara att se fram emot nästa år och ytterligare ett kliv förhoppningsvis. Oroväckande dock att han verkar ta efter Calle i det mesta.
Teodor Peterson: Bakåt.
Senaste åren har väl inte varit någon dans på rosor, men har i alla fall räddats av någon enstaka pallplats och ytterligare någon finalplats. Nu fanns inget sådant, och problemen att kvala har han kvar. Vann ändå säsongens första sprint i Bruks (Jaja, bara svenskt motstånd förvisso), men därefter? Räddade sig till VM på att åka hyggligt bra, och bättre än konkurrenterna, i sista uttagningsloppet men väl på VM blev det ett magplask. Annars är väl Teo fortfarande den svenske herråkare som ”gör mest rätt” i sprintarna, tar bra posistioner, försöker gå om på rätt ställen osv. Det är bara det att den fysiska förmågan saknas nuförtiden. Svårt att se att den ska komma tillbaka också.
Karl-Johan Westberg: Bakåt.
Nej du, KJW, nu räcker det. Det går inte att ha en sådan begränsad åkare i landslagstruppen. Han kan egentligen en enda sak, att åka fristilssprint. Knappt ens det kan han mtp att han klarar kvalet typ 1/5 gånger. Den här säsongen inleddes väl annars smålovande, med seger i fristilsdistansen i Bruks och andraplats bakom Teo i sprinten. Tydligt dock i efterhand att det säger mer om det svenska motståndet än något annat. Denna gång fick han inte heller till någon formtopp mot slutet av säsongen likt han gjorde säsongen innan. Bör ha gjort sitt i landslagstrupperna.
Så alltså, 3 bakåt, 3 stått stilla och en framåt. Herrsidans motto: Det kan alltid bli lite sämre.