Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det är sant, om man bortser ifrån att hon var med på att avsluta sitt och sina barns liv. Det känns inte helt friskt.

Hur förklarar du då att Moa fick intyg på diagnosen ME i november och redan i början av januari mördar föräldrarna barnen och tar sina liv då de ansåg att familjens liv saknar egentlig mening. Skälet anges vara döttrarnas sjukdom i ME.

Håller med. Och att man så snabbt ändrade rutinerna i barnens skolor, och införde obligatorisk orosanmälan till socialtjänsten vid en viss procents skolfrånvaro, är ju ett tydligt bevis för att ansvariga i skolan anser att de har brustit.

Det är tyvärr inte alltid så att en orosanmälan leder till önskat resultat i fråga om beskydd av barn (den genomsorgliga händelsen med flickan Yara är ett hjärtskärande exempel), men i detta avseende måste det ju bli en skärpning hos socialtjänsten.

Man kan givetvis inte säga att "ja, men de hemundervisande lärarna träffade ju barnen regelbundet så det behövdes ingen orosanmälan." Lärare undervisar, och de gör självklart inte den typ av utredningar som Socialtjänsten gör efter orosanmälan.

Och stackars lärarna, om man ska lägga ansvaret på dem! Rektor nämnde något om att "det var olika lärare som undervisade i hemmet" och att hon "fick feed back av dem". Skulle det då hänga på lärarnas förmåga att se och inte se...

Om man som lärare har till uppgift att undervisa barn med en ovanlig och diffus diagnos, så tolkar man antagligen barnens beteende, barnens mående, stämningen i hemmet och så vidare, utifrån "den diffusa sjukdomen."Eftersom det är svårt att förstå sig på ME (som kan yttra sig på olika sätt hos olika personer, och där symptomen kan förändras över tid) så var det nog inte lätt för lärarna att göra bedömningar av vad som var rimligt och inte, i fråga om flickornas sjukdom och livssituation.

Någon undrade tidigare om det var unga och därmed oerfarna lärare som undervisade flickorna i hemmet, och det undrar jag över också.

Hur följdes hemundervisngen upp av skolan? På vilket sätt och av vem? Hur ofta? Vilka läkarkontakter hade flickorna och hur ofta?

Intressant om informationen om hur Oskar kände det när Moa fick sin diagnos. Kan du även berätta lite hur Oskar upplevde sin nyinköpta bil. Tyckte han att det var svårt att lära sig köra den eller hade den ungefär samma dragläge som den tidigare? Vad tyckte han om färgen på den och vag gillade han inredningen? Var det några särskilda funktioner som han var särskilt förtjust i?
Och Hanna, var hon likgiltig över Moas diagnos? Struntade i vilket, eftersom du beskriver henne som totalt oberörd? Berätta, varför ansökte Oskar om en professur om han ändå skulle dö? Var det hans sätt att skoja till det. Ett spjuveraktigt beteende mitt i hela familjeutrotningen. Berätta gärna exakt hur han resonerade.

Fel, igen. Moa fick sitt intyg i augusti-september.

Tack vare ME-intyget kunde Oskar andas ut och köpa bil och söka befordran till professor. Skälet som mördaren påstod i brevet är århundradets lögn. Det förstår alla som vet att Hanna blev strypt av Oskar.

Inte speciellt svårt. Oskar såg livet framför sig när han hade flickorna bakom lås och bom. Ja, lite dåligt samvete kanske han hade för han fixade ju en äldre tjej som kom som barnvakt ibland.

Bilen? Tråkig men lågt förmånsvärde och han tänkte ladda den gratis på jobbet. Han tänkte mycket på kulorna. EU-moppen tänkte han bara ha när det var strömavbrott...

Hanna? När skolorna flaggade om nerdragningar så började Hanna tjafsa om att hon tyckte att flickorna skulle få gå i skolan. Hon höll med dem och de ville tillbaka. De längtade. Det var outhärdligt för Oskar att se hur glada alla plötsligt var. Hanna trodde hon hade lyckats övertala Oskar redan i november. Hon tog i alla fall ledigt första veckan för att finnas tillhands nära skolan. Hon tog parti gör barnen och blev ärkefiende med Oskar.

Så, nu vet du.

Varför skulle barnen hållas hemma? Det enklaste hade varit att de gick till skolan och föräldrarna till sina arbeten.

Det finns (såklart) en del systemiska problem, men det är inte rimligt att "X procent frånvaro från skolan" skall trigga en orosanmälan, rent generellt.

Här är haken (en av dem, i alla fall) att integritetsfrågor kommer i konflikt med samhällets totala insyn i familjesituationen och problemet att det uppstår intressekonflikter mellan olika samhällsinstitutioner. Exempelvis, i vården skvallrar man inte till polisen för minsta lilla, och samma lär ju gälla för skolan, socialtjänsten, brandskyddskontrollanten och andra potentiella observatörer av allsköns elände - då skulle man snabbt bli portad och få svårt att verka, i de fall där man verkligen behöver insyn.

Korsinformation mellan samhällsinstitutioner kanske låter som en Bra Ide! när man studerar det här fallet (alla önskar ju att det inte hänt och att familjen fått hjälp eller eländet stoppats i tid), men man kan verkligen fråga sig om det är ett genomtänkt förslag, om än välment.

Att ett gäng personer med god fantasi, förmåga att NU se det uppenbara och med mer eller mindre bisarra föreställningar om varför denna tragedi inte fläks ut i alla hemska detaljer anser att alla, alltid måste få veta allt kan man inte bry sig om.

Med tanke på att alla är döda så var det någon som tänkte annorlunda. Kan bero på oegentligheter som dolde sig i hemmet. Bra att flickorna inte pratade av sig då. Det skulle också förklara om barnens släktingar enats om att bevara deras minne fläckfritt. Oavsett vad det innebär. Jag litar ändå på Missan som tror att Oskar helt enkelt mådde väldigt dåligt själv. Tvångstankar, fobi..?

Jag håller definitivt med om det sista du skriver: alla behöver inte veta allting och alltid. Jag kan även hålla med om att det kan framstå som en aningens desperat åtgärd att ta beslut om automatisk orosanmälan vid elevers skolfrånavaro – men hellre en sådan regel än att man försummar att utreda barn som verkligen behöver hjälp!


Personer som är anställda inom förskola och skola, har en lagstadgad plikt att göra orosanmälningar vid misstanke om att barn inte har det bra eller riskerar att fara illa. Och obs: det räcker med enbart misstanke. Man signalerar bara att man vill att någon som är kunnig i barnfrågor ska träda in och se över barnets livssituation, ur en mängd olika aspekter.

När, och på vilka grunder som anmälningar görs, är ytterst en bedömningsfråga för de som träffar barnet i fråga. Ibland görs inte anmälningar på grund av att de vuxna i skolan inte har kunnat tolka situationer eller barns signaler på ett adekvat sätt.

Och ibland är det tvärtom: anmälningar görs på oklara grunder och faktiskt ”i onödan.” Även i det senare fallet, fanns det dock en uppriktig oro hos anmälaren, och den ska tas på allvar. Oftast kan då socialtjänsten göra en ganska snabb bedömning och avskriva ärendet i ett tidigt skede.
Eftersom vi människor inte alltid gör perfekta bedömningar, så får vi nog leva med att anmälningar görs ibland på helt korrekta grunder och ibland ”i onödan.” Jag föredrar det senare: att vi accepterar att det ibland blir ”en anmälan för mycket,” det vill säga en anmälan här och där som visade sig vara obefogad.

Vid orosanmälningar handlar det inte om (föräldrars) integritet – det handlar enbart om barnets ve och väl. Det handlar inte om att ”skvallra för polisen”: det handlar enbart om att utreda om det finns omständigheter i barnets tillvaro som medför risker för att barnet inte ska få en god utveckling och uppväxt. När man utrett och upptäckt sådana risker så agerar man utifrån det. Åtgärderna är väldigt sällan att kontakta polisen: det är oftast en fråga om att sätta in olika slags stöd för att eliminera bristerna.

En vanlig föreställning är att det endast är mycket "konkreta" tecken som ska anmälas: barn som har blåmärken, barn som berättar att de inte fått mat hemma under helgen, och så vidare. Men det är fel: oftast är det mycket mer subtila omständigheter som gör att en orosanmälan befogad - någonting i barnets tillvaro får en att tro att barnets utveckling kan påverkas negativt.

Jag tror att erfarna lärare (eller erfarna personer, rent generellt) kan göra en helhetsbedömning av ett barns situation. Man kan vara mycket återhållsam med ord och åsikter i sin anmälan – den som sedan ska utreda barnet hör av sig till anmälaren och inhämtar mer information.

Nej det är det inte. Det är inte ett tecken på att man brustit. Det är en åtgärd där man rent generellt höjer ribban oavsett vem eller vad det än gäller framöver.
Vid händelser - oavsett vård, skola eller myndighet, tillbud på arbetsplatser och även vid samhällshändelse (läs katastrofer) - så sker en granskning rent generellt om man kan förbättra på nåt sätt.
Betyder det per automatik att man gjort fel? Inte ett dugg. Snarare ansvarstagande, förbättring.
Det går inte att förutse allting, däremot går det att kvalitetssäkra, utvecklas, förbättras.
Därmed sker det ofta retroaktivt.
Jag har aldrig sett en tråd där det letas så mycket syndabockar, pratar om så mycket extern skuld - där man ständigt utgår från att glaset är halvtomt snarare än halvfullt.
Det finns ingen förståelse för att det är lätt att vara efterklok med facit i hand.'

Det är som om man glömmer bort hur extremt ovanligt det här fallet är och ATT det inte fanns klockrena varningssignaler FÖR ATT det är två föräldrar som uppenbart har visat tecken på krisreaktion men gjort nåt så osedvanligt som att gå samman i det dolda och diskutera självmord och mord på barn.
Det som är problemet är att de faktiskt inte hade de vanliga riskfaktorerna likaväl.
Så det var BRA att skolan gjorde rannsakning och försökte höja ribban på områden de kan förbättra.
Yara är en ren katastrof men inte på nåt vis jämförbart med tanke på det jag nyss skrivit.
Jo - det kan man. Beroende på det jag nyss skrivit om föräldrarna. Visade sen inte barnen några som helst tecken på att fara illa så kan man faktiskt inte reagera från den punkt du gör:
Med facit i hand är det en jäkla skillnad att sitta och vara snusförnuftig.
Nej - det är rakt inte vad som sägs. För man SKULBELÄGGER DEM INTE. Det är snarare en uppgift kring att det var flera med direkt insyn i hemmet, ju fler personer visar snarare att de inte gick att förutse. Ju fler personer det rör sig om - ju större risk att nån reagerar på felaktigheter.
Lärarna är där för att i första hand undervisa och med tanke på att flickorna var duktiga så är det mer rimligt att tro att det inte var nåt problematisk. Det brukar nämligen synas om barn mår illa och visa sig i skolresultat.
Sen var som sagt Agnes 14 år, varken döv eller stum. Hennes väninna - inte fejkad och uppköpt vänskap - var där likaså och beskriver en fin tjej som bar sin sjukdom med heder.
Hon var garanterat både uttråkad och besviken på sjukdomen likt vem som helst som förlorar fysisk förmåga, som får en så förkrympt tillvaro för att hon inte orkade energimässigt.

Det tycks dock de idiotiska föräldrarna ha missat - för de har uppenbart tolkat flickornas framtid med sina kolsvarta ögon. De såg tydligen ingenting positivt, kunde inte copa, kom inte till acceptans och såg väldigt halvtomma glas.
Behöver man verkligen inte fundera på överhuvudtaget. De är utbildade och de lär ha vana med både lärande och barn. För övrigt har jag ju väldigt svårt att tro att nyexade och orutinerade skulle ha hand om en sådan mer annorlunda situation som hemundervisning.
Och om så vore så är det följande det kokar ner i:
leta fel på föräldrarna som grundlurade alla - även sina barn.
Jag tror det är dags att begripa att deras förmåga att spela rollspel och upprätthålla fasader faktiskt var extrema - oavsett om krisen läckte igenom. Ingen lär tro att sådana till synes funktionella, arbetande personer, som sköter kontakter sitter och funderar på att utrota en hel familj.

FÖRÄLDRARNA är problemet. Allierandet är problemet. Deras bistra syn på tillvaron och framtiden som garanterat var överdriven. Att vara efterklok med facit i hand är en väldigt skillnad; att leta syndabockar är vanskligt, för det tangerar skuld och än idag har ingenting framkommit och en förundersökning har likaväl granskat händelserna kring familjen.
Det är inte första gången som folk står med hakan nere i knävecken och inte såg saker komma.
Däremot är det för djävligt där man missar solkara varningstecken, riskfaktorer. Såsom Bobby, såsom Yara. Soc.kontakter som är ren underlåtelse, att saker faller mellan stolarna instanser emellan.

Så ja - rent generellt ska saker alltid granskas och förbättras. Myndigheter ska kunna samarbeta bättre, lagar måste ses över för det är också en anledning som förhindrar överrapporteringar. Men det ska även finnas en insikt i att det inte kan rapporteras saker som de facto inte syns och det är givetvis en balansgång så att familjer heller inte kränks; att integritet respekteras och det blir myndighetsutövande som är ur proportion.
Det är bäst jag lägger till: NEJ jag omhuldar inte skitföräldrarna för fem öre.

Ingen av oss vet om skolan anser att den brustit eller om den enbart "höjer ribban" inför framtiden.

Ingen av oss vet som skolpersonalen såg eller inte såg, hur de resonerade eller inte resonerade.

Nej, det är inte meningsfullt att leta efter syndabockar, men det är viktigt att analysera ett händelseförlopp för att lära inför framtiden. "Att arbeta på förbättring inför framtiden", som du skriver.

Och nej - ingen människa på denna jord hade kunnat förutse att de två barnen skulle mördas av sina föräldrar. Ingen kunde förutse just det. Om detta tror jag att vi alla är väldigt, väldigt överens.

Men hade det funnits någonting annat (än förestående mord) som man hade kunna reagera på? För att återkoppla till mitt förra inlägg: på vilka grunder ska en orosanmälan göras? Är det när jag tror det finns risker för att barn ska bli mördade som jag ska slå larm? I så fall skulle ingen av de orosanmälingar jag hittills har gjort, blivit aktuella. Lyckligtvis gjorde jag dem ändå, trots att risken för mord inte fanns - och barnen och deras föräldrar fick den hjälp som de behövde.

Det är ju omöjligt att yttra sig om huruvida det kunde ha funnits fog för en orosanmälan i Bjärred, eller ej, eftersom ingen av oss var där och då. Men jag är övertygad om att det fanns sådant som lärarna i varje fall noterade och funderade över, och kanske till och med ställde sig frågande inför. Sådant hör ju till när man arbetar nära andra människor, att diverser frågeställningar uppstår. Man behöver ställa sig frågor för att kunna göra ett bra jobb.