Citat:
Ursprungligen postat av
lupac
Jo, jag! Schopenhauer var en kvinnohatande incel. Han led uppenbart mycket svårt av att ingen kvinna ville ha sex med honom. Hans oresonliga hat mot kvinnor förtärde honom inifrån och fick honom att grubbla och lida i sin ofrivilliga ensamhet. Livet som incel kan inte ha varit lätt för honom. Stackars gubbe vad han fick lida svårt!
Om du vill bli en sann expert på lidande, ta då jobb som volontär så får du träffa människor som lider oerhört av bl a krig, umbäranden, svält, sjukdomar och sanitära olägenheter. Du blir ingen lidandeexpert av att sitta i din trygga vrå och snöa in på dystra dikter av 1800-talets mest kända incel.
Istället för att gnälla här på Flashback kan du väl svepa in dig i säck vävd av getragg och strö aska över dig, och sedan späka dig för att göra botgörelse. Piska dig själv då och då eller bli korsfäst en gång om året. Kanske kan du få syndernas förlåtelse och hitta vägen till salighet. Om du har tur kan du bli helgonförklarad.
Jag tror att man möjligen riskerar utöka Världens lidande genom att hjälpa människor till den grad att de blir beroende av ens hjälp (och ens hjälp kommer inte alltid finnas där). Tänker på ett land som Niger, där det knappt finns fertil mark, landet som lever helt på utländsk matbidrag, enorma platstpåsar fylld med föda som får landet att fortsätta överbefolka sin minimala fertila mark, vattnet fortsätter dräneras och folket där får fler barn än något annat land i Världen (8 barn per kvinna).
Det är alltså en ständig multiplicerande av lidande som inte vet något slut tack vare all hjälp de får.
Som misantrop så ser jag inte så mycket värdighet i andra människor för att de ska förtjäna fortsätta existera bara för att de lider, det krävs någonslags potential för att uppoffrandet ska vara värdig.
För lidandet är så överväldigande att det vore som att slåss mot att haven smakar salt, och att minska lidandet vore som att äta salt för att omvandla haven till sötvatten.
Du söker göra mig till en Kristus, men den kristna universalla rädda Världen ide är inte något som en pessimist anammar, då det blir bara en del av själva lidandets kretslopp (kristendomen säljer hopp, romantiska ideer om människan som god, och löften om saker som aldrig kan tillfredställas). Det jag istället söker göra är den buddistiska approachen där jag utforskar lidandets gränser utan att låta den överväldiga mig. Man gör sin kropp till en slags experimentell verktyg för att förstå sig själv bättre; genom veckolång fasta, isbad, etc., problemet är att man finner att lidandet inte vet några gränser, och oavsett hur mycket du lär dig tåla (och framförallt älska den!) så blir du mer och mer rädd för vilken bottenlös källa lidandet är, och framförallt: misstanken att inga av ens ideal kan överleva i dess djupaste håla (tänk tortyrscenen med råttorna i 1984, har haft mardrömmar om den scenen sedan jag var 15 år och läste boken för första gången).
Angående tyske saurkrautfilosofen Schopenhauers relation till kvinnor var den lite mer mångfaceterad än så:
“Marrying means to halve one's rights and double one's duties”
“I have not yet spoken my last word about women. I believe that if a woman succeeds in withdrawing from the mass, or rather raising herself from above the mass, she grows ceaselessly and more than a man."
Men givetvis är en munkfilosof som är skeptisk mot den eviga viljan skeptisk mot "Maia" och all hennes dragningskraft, något som riskerar korrumpera pessimistens metafysiska ställningstagande, men det inrymmer i själva metafysiken som Schopenhauer presenterar att det är bara från säker distans som du kan observera livet och all hopp, njutning, smärta, besvikelse som den inrymmer med objektivitet:
“The scenes in our life resemble pictures in a rough mosaic; they are ineffective from close up, and have to be viewed from a distance if they are to seem beautiful. That is why to attain something desired is to discover how vain it is; and why, though we live all our lives in expectation of better things, we often at the same time long regretfully for what is past. The present, on the other hand, is regarded as something quite temporary and serving as the only road to our goal. That is why most men discover when they look back on their life that they have been living the whole time ad interim, and are surprised to see that which they let go by so unregarded and unenjoyed was precisely their life, was precisely that in expectation of which they lived.”
En bra anekdot för Schopenhauers recept för livet:
https://www.youtube.com/watch?v=W49-T-U2OF4
Men allt går fram och tillbaka som en pendel; det var som en dag när jag vandrade längs naturen och fann Universum med hela himlavalven ovan mig så vackert. Plötsligt ser jag massa fåglar flocka omkring en skadad fågel och hur de äter upp den levande. Jag kunde inte rädda fågeln genom att skrämma iväg de andra (skulle bara förlänga dennes lidande), jag kunde inte ens gå in och avsluta fågelns lidande snabbare, utan var som paralyserad inför Universums lidande. Jag kunde dock inte titta bort, detta var Universums essens. En fegis tittar bort, men att se det hela med öppna ögon var mitt enda val i momentet, och vilket långdraget moment det var! Precis sådär dör de flesta varelser i naturen. De visar aldrig sånt i naturfilmer...
Jag är inte så pessimistisk om relationen till kvinnorna som Schopenhauer (men bevittnar inte heller det från så pass säker distans i tid och rum som Schopenauer, har just nu en vacker tjej i plugget som söker få mig tillbaka till hela njutningsleken), min högra, utforskande hjärnhalva är mer nietzscheansk och livstörstig, och tror då mer på livet som en farlig och estetisk lek som får ett värde igenom konst, och kvinnan är då den farligaste av alla lekar. Min högra, drömmande hjärnhalva får med åren allt mer överhanden mot den dystra logiken som ekar från vänstra hjärnhalvan (tacka psykedeliska droger!).
Igår när jag skrev om Schopenhauers överlägsenhet mot drömmaren Nietzsche, hade jag inte druckit min dagliga dos whisky och vin. Jag var inte mig själv...
