Skvaller om Joakim "Jockiboi" Lundell (f.d. Berg)

Det pratas en del om jämnställdhet kvinnor och män i mellan. Just nu pågår mer än någonsin en kamp om att mannen och kvinnan skall stå på samma plattform. Vackert tänkt säger ja som forskat vidare innom detta områden.

Det jag kom fram till var följande.
Kampen går ut på att könen skall närma oss så att vi blir mer lika varandra. Då kan ja ju meddela att vi inte är lika det minsta. Tänk efter själv. Är det nått som egentligen är lika på oss. JA skulle vilja påstå att vi är två helt skillda raser som är beroende av varandra. Vi har helt enkelt alltid levt i symbios för att kunna överleva. Närmar vi oss varan för mycket så missar vi även spänningen. Fan det e ju den vi vill åt eller. Det är spänningen oss kön i mellan som driver lustar och upptåg av alla des olika slag. Man måste upprätthålla nyfikenheten helt enkelt.

Dagens kamp tycker ja mer går ut på att få oss män att bli mer lika tjejer än motsattsen. Män har i alla århundranden varit den dominanta varelsen, och så även i dag antar jag fasten vi är på väg åt mer likhet just i detta nu.

Det påstås te x att det inte levereras någon konst i likhet med den som producerades förr. Vi tar Bergman eller Picasso som exempel. Detta beror enligt min analys på att det inte längre finns rum för oss män att vara kreativa.

Vi män besitter hormoner som ger oss order att va kreativa.
Anledningen finner vi längre tillbaka i tiden då det på riktigt var mannen som dominerade. Varför var vi så kreativa då.
Jo för att det var VI som var förtryckta. Vad ja vill säga till er nu är att det i själva verket är vi män som är förtryckta. Det är därför vi alltid haft sådan prestationsångest och därmed besittit kreaktivitet.

Ni kvinnor måste förstå att ni fått allt bakom hmm bakfoten. Självklart har det ju alltid varit ni som dominerat. Ni är det centrala. Det har ni alltid varit. Det är ju ni som driver oss män. Ni är helt enkelt helt otoliga. Bäst på alla dess vis. Unikum...

Jag skulle i vanlig ordning vilja ställa upp detta som ett företag. Kvinnorna sitter i högsta ledningen och vi män underhuggare. Preses så här är det i företagsvärlden med. Det finns en styrelse som bestämmer allt och har en VD som ofentlig person som får ta skiten och bli sparkad när han inte gör bra i från sig. ÅNGEST för oss asså..

Hur tror ni egentligen det känns för oss killar att besitta denna press och innerst inne vara nertryckta.
Jag skulle vilja uppmana er om att i stället gotta er över eran makt sitvation och låta oss TRO att vi är den dominanta varelsen här på jorden. Hur man än vrider på det kommer ju det ändå alltid vara ni kvinnor som är det centrala. För att gå tillbaka till djuren. Har ni sett hur mycket dom kan sloss för att visa vem som är bäst störst vackrast. Hanarna vill vinna honornas uppmärksamhet.

Det borde egentligen ligga i er kvinnors intresse att hålla avstånd till oss män. Närmar vi oss för mycket minskar våran ångest och spelrummet för vår kreaktivitet minskar.
Ni har det ju trots allt ganska gött när ja sitter och tänker på det. Fortsetter det i den takten det gör nu kommer det sluta med att att vi byter roll. Helt plötsligt bär ni kvinnor på prestations ångest och måste slåss för oss män som bara sitter framför tv:n med barnen och dricker öl och käkar chips meddans ni jobbar hårt som katten.

Ta en sån där Hovås kärring t e x. Livet måste vara tufft för dom. Slänga på sig pälsen och sätta sig i jaguaren för att dra in till stan och shoppa i brist på annat kul att göra. Lite ansiktsmasker och massage får dom allt in oxå. Åka i väg till Hovåsboden och köpa tonvis med lyxig mat utan att behöva oroa sig för vad det kostar. Åka på hälsoresor med väninnerna och frossa i gromens tecken.

Dom måste vara helt utmattade när dom kommer hem på kvällen. Mannen då.
Vad gör mannen.... Jo han jobbar jobbar jobbar...

Slutsatts. Vi män lever ju för er kvinnor och är berädda att göra vad som helst för att tillgodose era behov och få eran uppmärksamhet.

Varför ändra ett vinnande konsept....

En annan syn på jämnställdheten här i sammhället...

På återseende kära läsare.

VD (låt han tro det i alla fall) Johan M Sernebrink