Citat:
Det är en bra bit på vägen med den i grunden med det som nämns (överfokus sjuka barn, felaktig krisbearbetning, mångårig belastning)- och det är relativt normativt.Intressant att läsa de där formuleringarna igen. Nu går det väl ganska lätt att hitta bra teoretiska beskrivningar, och vi har ju vart här förut, men om man ser ”förlängningen av sig själv” som en mental (över-)kompensation för den uppfattade traumatiska förlust som också depressionen uttrycker, så ser depressionen ut att räcka tämligen långt i sig själv för att ge svar på hur det kunde gå så illa.
.. men ju djupare depression över tid, ju skevare resonemang och ju mer risk för sucudala tankar.
Moas diagnos är kritisk och där nånstans är det inte normalt längre. Alienation och allierande.
Citat:
Jag fick läsa flera ggr, herrn är så djuplodande.
Nu blir det lite tentativt men den depressive försöker synbart (på konstlad väg) läka ett sår, men läkandet blir en form av dålig protes, som inskärper och bibehåller såret som sådant (dvs upplevelsen av en förlust). I detta och liknande fall kanske (lite spekulativt förstås, och ställvis eller för depressionen...(?)) tenderar barnens personer (för föräldrarna) träda tillbaka i deras medvetanden/resonemang till förmån för en mer fysisk praesens, som tenderar mot det avhumaniserade. Pausar man där så skulle då föräldrarna, i sin gemensamma depression, stå inför svårigheten att intellektuellt behandla döttrarna som fullvärdiga personer, eller inför möjligheten att inte göra det. Mytens Saturnus åt upp sina söner, det anspelar åtminstone i senare tid förmodligen på ungefär samma typ av problematik och felslut.
Barnen blir konturlösa för att föräldrarna är så absorberade av sig själva? Är det nåt snarlikt du far efter så säger jag ja. Deras vilja blir ju sekundär när föräldern liksom expanderar ut och omfattar dem i sitt ältande, applicerar sina känslor på dem och inbillar sig att barnen mår lika dåligt, att framtiden är så depressivt svart som de anser. Saturnaliskt uppslukade (ja, det är melankolins anfader som du nämnde). Det är nåt bittert och pessismistiskt i det hela också när det drar iväg för långt (melankoli). Det ses inte i ett tidigt skede. Jag tycker den knastertorra rubriken har drag av detta:
Till den det berör.
__________________
Senast redigerad av develi 2019-03-17 kl. 21:50.
Senast redigerad av develi 2019-03-17 kl. 21:50.
)