Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det handlar bara om den skuldförskjutning som till varje pris ska tvingas fram, antingen genom rena lögner eller ett konstant förnekande av vad polis och utredare har kommit fram till.

O ska till varje pris vara ensam skyldig till tragedin och stackars H var bara ett viljelöst våp som inte kunde göra något.

Båda är lika djävla skyldiga till tragedin.

Visst är det så

Konstigt fenomen i tråden att vissa skriker mördarkramare till de som fördömer båda föräldrarna och tror på det polisen kommit fram till.

Det korrekta enl. några skall vara att fördöma O och tycka synd om H

Nu måste jag fråga, "mördarkramare"... är det inte dom som tycker synd om mördarna? Eller har jag helt missförstått?

Och tycka synd om mördare kan man göra. Man måste kunna se hela bilden, inte bara en skärva.

Visst är det så

Konstigt fenomen i tråden att vissa skriker mördarkramare till de som fördömer båda föräldrarna och tror på det polisen kommit fram till.

Det korrekta enl. några skall vara att fördöma O och tycka synd om H

Jag tror inte att det egentligen skett någon förändring kring detta, utan mer att man känt sig tvungen att förtydliga för de som inte förstod det av sig själva, att "barmhärtigheten" syftade på föräldrarnas förvrängda syn på deras handlingar. Tycker att Lonnrot beskrev det bra — barmhärtighet var mordvapnet.

Mig veterligen har ingen, utom möjligen något obskyrt undantag, uttryckt att de själva tyckte att föräldrarna var barmhärtiga.

I ME-patienten är man tydligen inte alls förvånad över att detta hände:

http://www.mepatienten.se/leva-med-me/om-bjarred-familjen-lat-det-aldrig-handa-igen/

Så sluta resonera om hur det kunde hända. Ingen som själv har eller har en anhörig som har ME tycker att det här är oväntat. Det är fruktansvärt tragiskt men det var en accident waiting to happen. Sluta resonera om hur det kunde hända och börja se till att det inte händer igen.

Haken ligger väl i skillnaden i motiv och uppsåt: om föräldrarna handlat av hat eller ondska eller av ”omtanke” och ”kärlek”. Dessvärre döljer de goda föresatserna att citationstecknen sen egentligen aldrig går bort, eftersom den tänkta ”frälsningen” bygger på (vad vi på mycket goda grunder anser vara) en förbrytelse. Tekniskt sett överexploateras det ”barmhärtiga” alternativet (i sin tillgänglighet, och sitt synbart rationella e.a. värde): det barmhärtiga argumentet löser knutarna och öppnar en passage ”över vägen” som annars vore stängd. (Det antyds kanske delvis också i att familjen behöver dö för att kunna behålla sin ”värdighet”.).

(Men det kan naturligtvis finnas en hel del mänskliga dimensioner som kan modifiera detta. Eller så har man bara ledsnat ”på allt” — det är också en möjlighet.)

Vad lagen betraktar som mord betraktar den som mord för att folk inte ska hitta på sina egna skäl att döda folk för. Så några barmhärtiga mord eller barmhärtighetsmord finns inte. Man förstår snart vart det skulle sluta, om hemmafruar och andra skulle kunna sitta hemma bestämma vem det vore barmhärtigast att mörda (johanna möller...).

Men detta betyder inte, omvänt, att paret i Bjärred njöt av att rituellt slakta och lemlästa sina döttrar och drack deras blod (eller vad andra hemmasittare kunde tänka ut...) utan tvärt om att just ”nödutgången” med ”barmhärtigheten” (altruisms, lika gott, bara vi vet våra flickors bästa etc) — där de också skulle dö själva, lyckades lura dem (förmodligen) att döda flickorna tillsammans med sig själva, som en flyktväg undan ångest, stress och lidande.

Så svårt att diskutera när vissa har så dålig läsförståelse.
Kan försöka uttrycka mig lite tydligare:

OH dödade sina döttrar, antingen ensam eller i samråd med sin fru, som inte heller mådde bra psykiskt.

Rahmi Sahindahl dödade sin dotter ensam, antingen med sin frus vetskap eller inte (någon hade meddelatt Rahmi att Fadime var i Uppsala den dagen och det var inte många som visste att hon var där).

I OH's fall kommer massor av kommentarer som uttrycker förståelse för att det "blev för mycket för föräldrarna att se barnen lida", "de ville få ett slut på barnens lidande" osv.

I Rahmis fall kommer inga sådana kommentarer. De kurder som uttalar sig offentligt fördömer (det betyder kritiserar) Rahmi och kallar honom för en primitiv bonde.

Förstår du vad jag ville säga nu?

2 mord, 2 olika sätt att se på saken.
Anledning till detta: Klass, status, ekonomi. Folk kan lättare känna empati med någon som de kan identifiera sig med (känna igen sig själva i). Någon som tillhör en grupp i samhället som har hög status. Tex en svensk akademiker som OH.

Jag har stor erfarenhet av familjer med svårt sjuka barn som har så ont att de bett att få dö om föräldrarna inte kan hitta ett sätt att få det att sluta göra ont.

Familjer som ibland fått kämpa för att barnen ska få diagnos och behandling av sjukvården.

Jag har erferenhet av familjer som vetat att deras barn ska dö.Att de innan döden inträffar kommer lida. Barn som i många fall en gång varit friska, sprungit, skrattat och lekt.

Jag vivlar inte på att barnen var sjuka. I synnerhet Agnes. Men föräldrarna var själva så sjuka att de inte kunde se klart på verkligheten.

- Därför är jag också fullständigt övertygad om att det inte var barnens sjukdomstillstånd som är själva orsaken till morden. Det var föräldrarnas psykiska sjukdomstillstånd som är orsaken.

Alltså barnen var sjuka. Men föräldrarna var sjukare.

Barnens sjukdom ledde fram till föräldrarnas sjukdom.

Man ska se föräldrarna för vad de var. Sjuka. Inte självuppoffrande medvetna altruister.

Rahmis verklighetsuppfattning och uppfattning om vad han själv som pappa hade rätt att göra och besluta om gällande sitt barns liv var också störd och sjuk.

- Därav min jämförelse. Och därav min kommentar om hur olika GM betraktas av samhället beroende på vem han/hon är.

Trött på romantiserandet och försvarandet av dessa brutala flickmord.

Skrapar man bort den sociokulturella fernissan, högstatusjobbet, de akademiska bakgrunderna, det fina huset, den goda ekonomin, boken om momsen, den engagerade fotbollspappan, pianolektionerna, det blonda och övre medelklassiga vanliga svenska, den trevliga svala mamman...
skrapar man bort det så hittar man Rahmi Sahindal och Fadime. Man hittar Dalaröpappan och hans två söner.

En pappa (eller i vissa fall en pappa och en mamma) som tänkte hellre döden än att deras barn levde vidare på ett sätt som de själva inte ansåg/ anser vara värdigt.

Om det OH's fall berodde på att hans döttrars insjuknande och den långvariga proccesen av stress, sökande efter diagnos, logistik kring allt, sömnlöshet, brustna framtidsdrömmar osv lett till att OH succesivt utvecklat psykisk sjukdom går bara att spekulera i.
Kanske hade en frisk OH bara skakat på huvudet åt alla som försöker glorifiera hans handlande och yrar om altruistiska motiv.

Men oavsett detta så var OH bara en Rahmi Sahindahl med högre social status.

Rahmis framtidsdrömmar och den bild av sin dotters framtid han alltid sett framför sig krossades också.
Han ansåg att det var bättre att hon var död. Det fanns inget värde i det liv hon nu levde.

Framtiden var körd, inget giftemål med kusin Derin eller kusin Darin, ingen hemgift, ingen stolthet.

Han upplevde att de andra kurdiska papporna i hans klan såg ner på honom, han gjordes till åtlöje.

OH's framtidsdrömmar och den bild av sina döttrars framtid han alltid sett framför sig krossades när han insåg att vad han än gjorde så låg de bara där, inte ens Moa kunde längre låta honom få vara den där fotbollspappan som var tjenis med de andra fotbollspapporna och skämtade om lördagens grillning.
Vad var det för liv att komma hem till flickor som bara låg som två vissna, bleka blommor och en deprimerad fru.

Inget Handels, ingen studentfest, inga barnbarn, inte ens en jävla fotbollscup och lite gemenskap och gillande från andra fotbollsföräldrar...

Hellre än att visualisera en framtid där han besöker sina flickor som sjukpensionärer som kanske orkar virka en grytlapp och gosa med katten en bra dag, eller två flickor som långsamt blir bättre, som stegvis kämpar sig tillbaka till en framtid som troligen inte innefattar Handels och prestigefyllda jobb men kanske en lönebidragstjänst på en bokhandel så väljer OH (och kanske HB) att avsluta barnens liv.

Medvetna att enligt svensk hederskodex så försvinner deras heder totalt om de tar barnen av daga men själva väljer att leva vidare så begår de (eller iaf OH) suicid.

Rahmi Sahindahl däremot insåg att hans hederskonto snarare skulle hamna på minus hos den egna gruppen om han valde att rikta gevärspipan mot sin egen skalle efter att han skjutit Fadime.

Och både OH och Rahmi hade kanske rätt. I synnerhet OH. Man hör väldigt många fler kurder fördöma Rahmi än man hör svenskar fördöma OH.
Kanske det har att göra med att Rahmi tillhörde en lågstatusgrupp även bland kurderna. För precis som bland svenskarna finns ju högutbildade och rika med hög status och lågutbildade fattiga med låg status.

Hade OH haft Anders Eklunds eller Ulf Olssons sociala status så hade kanske gullifierandet och ojandet bland de som vill kalla honom en alturistisk stackars pappa som gjorde allt för sina barn inte varit lika påtagligt.

Media hade dessutom inte tassat på tå på det sätt som de gör nu. Jämför bara med andra svenska fall där föräldrar eller andra gärningsmän dödat barn.
Var det högstatuspersoner med högstatusanhöriga efterlevande så är det i regel väldigt tyst. Är det lågstatuspersoner eller mer arbetarklass inblandade så intervjuas varenda kotte som haft något att göra med de omkomna, inklusive nära anhöriga.

Sluta försöka måla ut Bjärredsmorden som något finare än mordet på Fadime. Det är det inte. Varken Fadime, Agnes eller Moa kan uttala sig i efterhand. Men Fadime lämnade efter sig vittnesmål innan hon dog. Ingen av dem valde sitt öde. Oavsett om systrarna i Bjärred i depression må ha tappat livsgnistan (OBS det VET vi inte, bara spekulationer) så var OHs och HBs roll att hjälpa dem att se ljuset igen, inte att döda dem.
Dessa högutbildade personer med massor av resurser betedde sig inte bättre än en grovhuggen, analfabet utan körkort som knappt pratade språket i det land han levde i.

Bra skrivet! Uppfriskande med någon som tydliggör hur olika man döms beroende på klass och härkomst.

Haken ligger väl i skillnaden i motiv och uppsåt: om föräldrarna handlat av hat eller ondska eller av ”omtanke” och ”kärlek”. Dessvärre döljer de goda föresatserna att citationstecknen sen egentligen aldrig går bort, eftersom den tänkta ”frälsningen” bygger på (vad vi på mycket goda grunder anser vara) en förbrytelse. Tekniskt sett överexploateras det ”barmhärtiga” alternativet (i sin tillgänglighet, och sitt synbart rationella e.a. värde): det barmhärtiga argumentet löser knutarna och öppnar en passage ”över vägen” som annars vore stängd. (Det antyds kanske delvis också i att familjen behöver dö för att kunna behålla sin ”värdighet”.).

(Men det kan naturligtvis finnas en hel del mänskliga dimensioner som kan modifiera detta. Eller så har man bara ledsnat ”på allt” — det är också en möjlighet.)

Vad lagen betraktar som mord betraktar den som mord för att folk inte ska hitta på sina egna skäl att döda folk för. Så några barmhärtiga mord eller barmhärtighetsmord finns inte. Man förstår snart vart det skulle sluta, om hemmafruar och andra skulle kunna sitta hemma bestämma vem det vore barmhärtigast att mörda (johanna möller...).

Men detta betyder inte, omvänt, att paret i Bjärred njöt av att rituellt slakta och lemlästa sina döttrar och drack deras blod (eller vad andra hemmasittare kunde tänka ut...) utan tvärt om att just ”nödutgången” med ”barmhärtigheten” (altruisms, lika gott, bara vi vet våra flickors bästa etc) — där de också skulle dö själva, lyckades lura dem (förmodligen) att döda flickorna tillsammans med sig själva, som en flyktväg undan ångest, stress och lidande.