Trots att vi nu i en vecka skrivit om att man bör avhålla sig från att recensera skribenter och diskutera fallet istället, sak istället för person, så avhandlar varannat inlägg just detta. Jag får väl då sluta mig till att tråden accepterar detta beteende och tvingas därmed att ansluta mig till samma sak.
Det som blir tydligt är dock att jag tar ansvar för detta och låtsas inte, som många andra att de inte alls gör det. Denna projektiva ådra hos många av trådens skribenter mot de vars åsikter de ej delar är möjligen komisk, men också ganska sorglig i sin karaktär. Detta pga av det återspeglar en hel del av hur jag tror att trådens familj fungerade. De såg de som inte delade deras synsätt som fiender att bekämpa. De kunde inte ta in information och hjälp från de vetenskapliga institutioner som finns satta för att hjälpa oss. Sjukvård, skola, psykiatri och socialtjänst sågs som myndigheter att undvika. Denna familj skulle klara sig själva - ända in i döden. Resultatet blev därefter...
Vad som är spännande att se är att många av trådens deltagare fungerar på exakt samma sätt. Polisväsendet består av okunniga charlataner, skolan av kvacksalvare som gjorde allt fel, anhöriga är antingen maktfullkomliga humbugmakare eller sköra självplågare och sjukvården består av magnetisörer som varken kan något om sjukdomar eller om dess konsekvenser. Karikatyrerna som byggs upp i tråden vittnar mest om serietidningens värld som Stålmannen eller något annat där gott och ont, svart och vitt hålls åtskilda av betongmurar.
De enda som egentligen har någon som helst kunskap och erfarenhet är några av trådens deltagare som genom sina maggropskänslor, känslostormar, hel- och halvlögner kastar ur sig moraliska plattityder som framförallt syftar till att stärka den egna självkänslan. Det lustiga i kråksången är att just de som haft dessa rudimentära förhållningssätt till händelsen är just de som rakt igenom hamnat snett i sina teorier och förutsägelser när de prövats mot verkligheten - beträffande sjukdomar, antal mördare, planering, mord/suicid mm mm.
Ingen skam i det. Man har rätt att ha fel. Det är inte problemet. Problemet är att när man blivit överbevisad inte släpper tidigare missvisande strategier. Man vägrar ge upp ett sätt som har lett en fel. Istället så börjar man ifrågasätta de institutioner som innehar expertis på de olika områdena. Allt för att slippa förändras, allt för att slippa ta ansvar för tidigare misstag, allt för att kunna fortsätta på det gamla spåret som ledde en fel till att börja med. Därmed dör också möjligheten till framåtskridande och spiralen som skulle kunna leda uppåt leder istället utför.
Det finns få saker som är så allvarligt som människor som vägrar att lära sig av sina misstag. Dessa är hjälplösa då deras sätt gör att de inte kan utvecklas. De går bara djupare in i sin okunnighet och krumbukterna för att skydda sig mot utveckling blir bara större.
Således exakt som trådens familj. De gick djupare och djupare in i sin egen bubbla. Copingstrategierna förändrades inte när de inte visade sig fungera. Det yttre fick mindre och mindre betydelse. Den egna maggropen blev till slut helt styrande. Man fastnade i ett rigitt tänkande som inte visade hänsyn till fakticiteter.
Ödets ironi är att de som fastnar i moraliseranden av familjens beteende och sätt att fungera är just de som uppvisar mest likheter med deras egenskaper — och vice versa.
Det som blir tydligt är dock att jag tar ansvar för detta och låtsas inte, som många andra att de inte alls gör det. Denna projektiva ådra hos många av trådens skribenter mot de vars åsikter de ej delar är möjligen komisk, men också ganska sorglig i sin karaktär. Detta pga av det återspeglar en hel del av hur jag tror att trådens familj fungerade. De såg de som inte delade deras synsätt som fiender att bekämpa. De kunde inte ta in information och hjälp från de vetenskapliga institutioner som finns satta för att hjälpa oss. Sjukvård, skola, psykiatri och socialtjänst sågs som myndigheter att undvika. Denna familj skulle klara sig själva - ända in i döden. Resultatet blev därefter...
Vad som är spännande att se är att många av trådens deltagare fungerar på exakt samma sätt. Polisväsendet består av okunniga charlataner, skolan av kvacksalvare som gjorde allt fel, anhöriga är antingen maktfullkomliga humbugmakare eller sköra självplågare och sjukvården består av magnetisörer som varken kan något om sjukdomar eller om dess konsekvenser. Karikatyrerna som byggs upp i tråden vittnar mest om serietidningens värld som Stålmannen eller något annat där gott och ont, svart och vitt hålls åtskilda av betongmurar.
De enda som egentligen har någon som helst kunskap och erfarenhet är några av trådens deltagare som genom sina maggropskänslor, känslostormar, hel- och halvlögner kastar ur sig moraliska plattityder som framförallt syftar till att stärka den egna självkänslan. Det lustiga i kråksången är att just de som haft dessa rudimentära förhållningssätt till händelsen är just de som rakt igenom hamnat snett i sina teorier och förutsägelser när de prövats mot verkligheten - beträffande sjukdomar, antal mördare, planering, mord/suicid mm mm.
Ingen skam i det. Man har rätt att ha fel. Det är inte problemet. Problemet är att när man blivit överbevisad inte släpper tidigare missvisande strategier. Man vägrar ge upp ett sätt som har lett en fel. Istället så börjar man ifrågasätta de institutioner som innehar expertis på de olika områdena. Allt för att slippa förändras, allt för att slippa ta ansvar för tidigare misstag, allt för att kunna fortsätta på det gamla spåret som ledde en fel till att börja med. Därmed dör också möjligheten till framåtskridande och spiralen som skulle kunna leda uppåt leder istället utför.
Det finns få saker som är så allvarligt som människor som vägrar att lära sig av sina misstag. Dessa är hjälplösa då deras sätt gör att de inte kan utvecklas. De går bara djupare in i sin okunnighet och krumbukterna för att skydda sig mot utveckling blir bara större.
Således exakt som trådens familj. De gick djupare och djupare in i sin egen bubbla. Copingstrategierna förändrades inte när de inte visade sig fungera. Det yttre fick mindre och mindre betydelse. Den egna maggropen blev till slut helt styrande. Man fastnade i ett rigitt tänkande som inte visade hänsyn till fakticiteter.
Ödets ironi är att de som fastnar i moraliseranden av familjens beteende och sätt att fungera är just de som uppvisar mest likheter med deras egenskaper — och vice versa.
