Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Saga? Vilken saga????

Förklaringsbrevet.

Jag vet inte hur man tänker när man dödat sina barn. Ligga hos barnen el själv? Finns inte så många referenser.

Ok. För tidigt på dagen för gissningslekar. Begriper inget alls.

esnake|66988647]Trött på romantiserandet och försvarandet av dessa brutala flickmord.

Skrapar man bort den sociokulturella fernissan, högstatusjobbet, de akademiska bakgrunderna, det fina huset, den goda ekonomin, boken om momsen, den engagerade fotbollspappan, pianolektionerna, det blonda och övre medelklassiga vanliga svenska, den trevliga svala mamman...
skrapar man bort det så hittar man Rahmi Sahindal och Fadime. Man hittar Dalaröpappan och hans två söner.

En pappa (eller i vissa fall en pappa och en mamma) som tänkte hellre döden än att deras barn levde vidare på ett sätt som de själva inte ansåg/ anser vara värdigt.

Om det OH's fall berodde på att hans döttrars insjuknande och den långvariga proccesen av stress, sökande efter diagnos, logistik kring allt, sömnlöshet, brustna framtidsdrömmar osv lett till att OH succesivt utvecklat psykisk sjukdom går bara att spekulera i.
Kanske hade en frisk OH bara skakat på huvudet åt alla som försöker glorifiera hans handlande och yrar om altruistiska motiv.

Men oavsett detta så var OH bara en Rahmi Sahindahl med högre social status.

Rahmis framtidsdrömmar och den bild av sin dotters framtid han alltid sett framför sig krossades också.
Han ansåg att det var bättre att hon var död. Det fanns inget värde i det liv hon nu levde.

Framtiden var körd, inget giftemål med kusin Derin eller kusin Darin, ingen hemgift, ingen stolthet.

Han upplevde att de andra kurdiska papporna i hans klan såg ner på honom, han gjordes till åtlöje.

OH's framtidsdrömmar och den bild av sina döttrars framtid han alltid sett framför sig krossades när han insåg att vad han än gjorde så låg de bara där, inte ens Moa kunde längre låta honom få vara den där fotbollspappan som var tjenis med de andra fotbollspapporna och skämtade om lördagens grillning.
Vad var det för liv att komma hem till flickor som bara låg som två vissna, bleka blommor och en deprimerad fru.

Inget Handels, ingen studentfest, inga barnbarn, inte ens en jävla fotbollscup och lite gemenskap och gillande från andra fotbollsföräldrar...

Hellre än att visualisera en framtid där han besöker sina flickor som sjukpensionärer som kanske orkar virka en grytlapp och gosa med katten en bra dag, eller två flickor som långsamt blir bättre, som stegvis kämpar sig tillbaka till en framtid som troligen inte innefattar Handels och prestigefyllda jobb men kanske en lönebidragstjänst på en bokhandel så väljer OH (och kanske HB) att avsluta barnens liv.

Medvetna att enligt svensk hederskodex så försvinner deras heder totalt om de tar barnen av daga men själva väljer att leva vidare så begår de (eller iaf OH) suicid.

Rahmi Sahindahl däremot insåg att hans hederskonto snarare skulle hamna på minus hos den egna gruppen om han valde att rikta gevärspipan mot sin egen skalle efter att han skjutit Fadime.

Och både OH och Rahmi hade kanske rätt. I synnerhet OH. Man hör väldigt många fler kurder fördöma Rahmi än man hör svenskar fördöma OH.
Kanske det har att göra med att Rahmi tillhörde en lågstatusgrupp även bland kurderna. För precis som bland svenskarna finns ju högutbildade och rika med hög status och lågutbildade fattiga med låg status.

Hade OH haft Anders Eklunds eller Ulf Olssons sociala status så hade kanske gullifierandet och ojandet bland de som vill kalla honom en alturistisk stackars pappa som gjorde allt för sina barn inte varit lika påtagligt.

Media hade dessutom inte tassat på tå på det sätt som de gör nu. Jämför bara med andra svenska fall där föräldrar eller andra gärningsmän dödat barn.
Var det högstatuspersoner med högstatusanhöriga efterlevande så är det i regel väldigt tyst. Är det lågstatuspersoner eller mer arbetarklass inblandade så intervjuas varenda kotte som haft något att göra med de omkomna, inklusive nära anhöriga.

Sluta försöka måla ut Bjärredsmorden som något finare än mordet på Fadime. Det är det inte. Varken Fadime, Agnes eller Moa kan uttala sig i efterhand. Men Fadime lämnade efter sig vittnesmål innan hon dog. Ingen av dem valde sitt öde. Oavsett om systrarna i Bjärred i depression må ha tappat livsgnistan (OBS det VET vi inte, bara spekulationer) så var OHs och HBs roll att hjälpa dem att se ljuset igen, inte att döda dem.
Dessa högutbildade personer med massor av resurser betedde sig inte bättre än en grovhuggen, analfabet utan körkort som knappt pratade språket i det land han levde i.[/spoiler]

Trött på romantiserandet och försvarandet av dessa brutala flickmord.

Skrapar man bort den sociokulturella fernissan, högstatusjobbet, de akademiska bakgrunderna, det fina huset, den goda ekonomin, boken om momsen, den engagerade fotbollspappan, pianolektionerna, det blonda och övre medelklassiga vanliga svenska, den trevliga svala mamman...
skrapar man bort det så hittar man Rahmi Sahindal och Fadime. Man hittar Dalaröpappan och hans två söner.

En pappa (eller i vissa fall en pappa och en mamma) som tänkte hellre döden än att deras barn levde vidare på ett sätt som de själva inte ansåg/ anser vara värdigt.

Om det OH's fall berodde på att hans döttrars insjuknande och den långvariga proccesen av stress, sökande efter diagnos, logistik kring allt, sömnlöshet, brustna framtidsdrömmar osv lett till att OH succesivt utvecklat psykisk sjukdom går bara att spekulera i.
Kanske hade en frisk OH bara skakat på huvudet åt alla som försöker glorifiera hans handlande och yrar om altruistiska motiv.

Men oavsett detta så var OH bara en Rahmi Sahindahl med högre social status.

Rahmis framtidsdrömmar och den bild av sin dotters framtid han alltid sett framför sig krossades också.
Han ansåg att det var bättre att hon var död. Det fanns inget värde i det liv hon nu levde.

Framtiden var körd, inget giftemål med kusin Derin eller kusin Darin, ingen hemgift, ingen stolthet.

Han upplevde att de andra kurdiska papporna i hans klan såg ner på honom, han gjordes till åtlöje.

OH's framtidsdrömmar och den bild av sina döttrars framtid han alltid sett framför sig krossades när han insåg att vad han än gjorde så låg de bara där, inte ens Moa kunde längre låta honom få vara den där fotbollspappan som var tjenis med de andra fotbollspapporna och skämtade om lördagens grillning.
Vad var det för liv att komma hem till flickor som bara låg som två vissna, bleka blommor och en deprimerad fru.

Inget Handels, ingen studentfest, inga barnbarn, inte ens en jävla fotbollscup och lite gemenskap och gillande från andra fotbollsföräldrar...

Hellre än att visualisera en framtid där han besöker sina flickor som sjukpensionärer som kanske orkar virka en grytlapp och gosa med katten en bra dag, eller två flickor som långsamt blir bättre, som stegvis kämpar sig tillbaka till en framtid som troligen inte innefattar Handels och prestigefyllda jobb men kanske en lönebidragstjänst på en bokhandel så väljer OH (och kanske HB) att avsluta barnens liv.

Medvetna att enligt svensk hederskodex så försvinner deras heder totalt om de tar barnen av daga men själva väljer att leva vidare så begår de (eller iaf OH) suicid.

Rahmi Sahindahl däremot insåg att hans hederskonto snarare skulle hamna på minus hos den egna gruppen om han valde att rikta gevärspipan mot sin egen skalle efter att han skjutit Fadime.

Och både OH och Rahmi hade kanske rätt. I synnerhet OH. Man hör väldigt många fler kurder fördöma Rahmi än man hör svenskar fördöma OH.
Kanske det har att göra med att Rahmi tillhörde en lågstatusgrupp även bland kurderna. För precis som bland svenskarna finns ju högutbildade och rika med hög status och lågutbildade fattiga med låg status.

Hade OH haft Anders Eklunds eller Ulf Olssons sociala status så hade kanske gullifierandet och ojandet bland de som vill kalla honom en alturistisk stackars pappa som gjorde allt för sina barn inte varit lika påtagligt.

Media hade dessutom inte tassat på tå på det sätt som de gör nu. Jämför bara med andra svenska fall där föräldrar eller andra gärningsmän dödat barn.
Var det högstatuspersoner med högstatusanhöriga efterlevande så är det i regel väldigt tyst. Är det lågstatuspersoner eller mer arbetarklass inblandade så intervjuas varenda kotte som haft något att göra med de omkomna, inklusive nära anhöriga.

Sluta försöka måla ut Bjärredsmorden som något finare än mordet på Fadime. Det är det inte. Varken Fadime, Agnes eller Moa kan uttala sig i efterhand. Men Fadime lämnade efter sig vittnesmål innan hon dog. Ingen av dem valde sitt öde. Oavsett om systrarna i Bjärred i depression må ha tappat livsgnistan (OBS det VET vi inte, bara spekulationer) så var OHs och HBs roll att hjälpa dem att se ljuset igen, inte att döda dem.
Dessa högutbildade personer med massor av resurser betedde sig inte bättre än en grovhuggen, analfabet utan körkort som knappt pratade språket i det land han levde i.

Det finns nog ingen som har en annan syn på föräldrarnas dåd. Diskussionen handlar mer om vad föräldrarna kan ha känt och hur skulden kan tänkas fördelas. Där tar du ställning i ditt inlägg, men du förklär det, som så många andra, i någon upplevelse av att besitta en högre moral än andra. Det är lite osmakligt.

Jag tror att det ligger mycket i det du skriver. Vad som skapar heder och ära är olika inom olika kulturer. Men fenomenet existerar överallt, det är bara innehållet som skiljer sig åt mellan kulturerna. Det är Pastor Janssons påse som fylls med "något".

Likartade tankar framfördes av Solglittret för ett tag sedan.
(FB) Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)



Jag tyckte också då att det var intressant och kommenterade utifrån detta. En av de tongivande självutnämnda censorerna ingrep dock genast, vilket förmodligen skrämde bort alla som var intresserade att fortsätta diskussionen. Jag själv var helt ointresserad av att ge mig in i en diskussion med stolleprovsprägel och lämnade därför frågan. Kanske det går bättre denna gång.

"Det finns nog ingen som..." Skitsnack. Hela tråden är full av sådana inlägg och det vet du.

Att du tolkar det som att jag postar för att highlighta min egen moral slår bara tillbaka på dig själv och antyder att för dig är du själv i centrum, inte brottet.

Både din och min och andra användares moral eller omoral är totalt ointressanta och ska inte diskuteras i denna tråd.

Här diskuteras brottet.
Hur vi (samhället i stort dvs) betraktar GM (eller Gm's) speglar hur vi betraktar brottet.

För att samhället ska kunna jobba preventivt och kunna urskilja riskpersoner så måste vi:

1) lära oss att hitta faktorer som är varningsflaggor

2) våga ingripa utan att vara rädd att vara socialt obekväma. Vare sig det obekväma handlar om rädsla att bli stämplad som rasist när man petar i en kurdisk familj eller rädsla att själv hamna utanför den sociala gemenskapen eller förlora sin position om man petar i en inflytelserik högstatusfamilj

3. Våga fråga kollegor/ familj / ungarnas kompisar osv om hur de mår egentligen

Trött på romantiserandet och försvarandet av dessa brutala flickmord.

Skrapar man bort den sociokulturella fernissan, högstatusjobbet, de akademiska bakgrunderna, det fina huset, den goda ekonomin, boken om momsen, den engagerade fotbollspappan, pianolektionerna, det blonda och övre medelklassiga vanliga svenska, den trevliga svala mamman...
skrapar man bort det så hittar man Rahmi Sahindal och Fadime. Man hittar Dalaröpappan och hans två söner.

En pappa (eller i vissa fall en pappa och en mamma) som tänkte hellre döden än att deras barn levde vidare på ett sätt som de själva inte ansåg/ anser vara värdigt.

Om det OH's fall berodde på att hans döttrars insjuknande och den långvariga proccesen av stress, sökande efter diagnos, logistik kring allt, sömnlöshet, brustna framtidsdrömmar osv lett till att OH succesivt utvecklat psykisk sjukdom går bara att spekulera i.
Kanske hade en frisk OH bara skakat på huvudet åt alla som försöker glorifiera hans handlande och yrar om altruistiska motiv.

Men oavsett detta så var OH bara en Rahmi Sahindahl med högre social status.

Rahmis framtidsdrömmar och den bild av sin dotters framtid han alltid sett framför sig krossades också.
Han ansåg att det var bättre att hon var död. Det fanns inget värde i det liv hon nu levde.

Framtiden var körd, inget giftemål med kusin Derin eller kusin Darin, ingen hemgift, ingen stolthet.

Han upplevde att de andra kurdiska papporna i hans klan såg ner på honom, han gjordes till åtlöje.

OH's framtidsdrömmar och den bild av sina döttrars framtid han alltid sett framför sig krossades när han insåg att vad han än gjorde så låg de bara där, inte ens Moa kunde längre låta honom få vara den där fotbollspappan som var tjenis med de andra fotbollspapporna och skämtade om lördagens grillning.
Vad var det för liv att komma hem till flickor som bara låg som två vissna, bleka blommor och en deprimerad fru.

Inget Handels, ingen studentfest, inga barnbarn, inte ens en jävla fotbollscup och lite gemenskap och gillande från andra fotbollsföräldrar...

Hellre än att visualisera en framtid där han besöker sina flickor som sjukpensionärer som kanske orkar virka en grytlapp och gosa med katten en bra dag, eller två flickor som långsamt blir bättre, som stegvis kämpar sig tillbaka till en framtid som troligen inte innefattar Handels och prestigefyllda jobb men kanske en lönebidragstjänst på en bokhandel så väljer OH (och kanske HB) att avsluta barnens liv.

Medvetna att enligt svensk hederskodex så försvinner deras heder totalt om de tar barnen av daga men själva väljer att leva vidare så begår de (eller iaf OH) suicid.

Rahmi Sahindahl däremot insåg att hans hederskonto snarare skulle hamna på minus hos den egna gruppen om han valde att rikta gevärspipan mot sin egen skalle efter att han skjutit Fadime.

Och både OH och Rahmi hade kanske rätt. I synnerhet OH. Man hör väldigt många fler kurder fördöma Rahmi än man hör svenskar fördöma OH.
Kanske det har att göra med att Rahmi tillhörde en lågstatusgrupp även bland kurderna. För precis som bland svenskarna finns ju högutbildade och rika med hög status och lågutbildade fattiga med låg status.

Hade OH haft Anders Eklunds eller Ulf Olssons sociala status så hade kanske gullifierandet och ojandet bland de som vill kalla honom en alturistisk stackars pappa som gjorde allt för sina barn inte varit lika påtagligt.

Media hade dessutom inte tassat på tå på det sätt som de gör nu. Jämför bara med andra svenska fall där föräldrar eller andra gärningsmän dödat barn.
Var det högstatuspersoner med högstatusanhöriga efterlevande så är det i regel väldigt tyst. Är det lågstatuspersoner eller mer arbetarklass inblandade så intervjuas varenda kotte som haft något att göra med de omkomna, inklusive nära anhöriga.

Sluta försöka måla ut Bjärredsmorden som något finare än mordet på Fadime. Det är det inte. Varken Fadime, Agnes eller Moa kan uttala sig i efterhand. Men Fadime lämnade efter sig vittnesmål innan hon dog. Ingen av dem valde sitt öde. Oavsett om systrarna i Bjärred i depression må ha tappat livsgnistan (OBS det VET vi inte, bara spekulationer) så var OHs och HBs roll att hjälpa dem att se ljuset igen, inte att döda dem.
Dessa högutbildade personer med massor av resurser betedde sig inte bättre än en grovhuggen, analfabet utan körkort som knappt pratade språket i det land han levde i.