Citat:
Ursprungligen postat av
rappytt
Tack för svaret, viljan att svara var starkare än att döda kritiska nick.
Hur lång tid efter ett dödsfall kan läkemedel hittas i en kropp? Vad har Rituximab för halveringstid, när går ett sådant läkemedel ur kroppen jämfört med exempelvis andra substanser? Kan ful-läkemedel fungera så att de kan döda, men inte vara spårbara?
Min skepsis till "doktorer därute", en sådan som paret kan ha fiskat upp, är att dessa kan ha receptblock och halva kunskaper, som de inte uppdaterar. De står till tjänst med vad vårdnadshavare frågar efter och vill ha, men ifrågasättandet finns inte. Det är "från en akademiker till en annan". Över( huvudet på barnen. Så uppfattar jag att det varit i detta fall och jag vet att det förekommer sådant. Varken läkare eller jurister har bättre moral än andra människor. En del kan missbruka sina kunskaper till att skyla över mord...
Substanser dvs läkemedel och andra biologiskt verksamma preparat metabolisereras vid nedbrytning. De bryts inte ner av sig själva - halveringstiden är ett mått på när halva mängden är metaboliserad/ nedbruten i metaboliseringsprodukter av kroppen. Substanser och läkemedel har alla olika halveringstider - står för varje registrerat läkemedel beskrivet i svenska FASS.
(Läkemedels halveringstider ska inte förväxlas med radioaktiva substanser i vår värld som bryter ner sig själva...)
Kroppen är maskineriet som bryter ner/metaboliserar läkemedlet/substansen.
Stannar kroppens liv - stannar nedbrytningsprocessen.
Dör kroppen upphör samtidigt all metabolisering. Nedbrytningen av substanserna/läkemedlen fortsätter
inte.
Det som finns i blodet och i andra vätskor blir ett ”foto” av kroppens innehåll av substanser i dödsögonblicket.
Innan en kropp börjar lösas upp, förmultna går det att mäta dessa substanser i kroppsvätskor, i bland i vävnaden.
När man utför analyser letar man riktat efter substanser. Vid mord sannolikt för väldigt många olika ämnen. Men problemet är att man måste testa just för det man kan vilja hitta - det går inte att göra allmänna test på om det överhuvudtaget fanns något främmande ämne. Man måste ha en idee om vilket ämne eller vilken grupp av ämnen man tror att det kan finnas.
Visst finns det många ämnen som kan döda - men de allra flesta dödliga gifter är kända. Dessa letar man också efter vid mord.
Jag tror därför att ful-läkemedel ofta innehåller ämnen som man också hittar vid analyser vid mord. Men det är bara min gissning.
Jag tror att man hade upptäkt om A och M hade haft skumma preparat från ful-läkemedelsutskrivande oseriösa doktorer i sig. Tror inte att man hade kunnat missa det.
————————————————-
Tror du Oskar hade Asberger?
Om Asbergers syndrom inte är en åkomma eller sjukdom, vad anser du att det är då? Eller har du tagit till dig begreppet ”neuropsykiatrisk funktionsskillnad”.
Vi byter gärna namn på saker för att bli av med ”dålig klang”. Städare blir lokalvårdare, förorter får nya namn osv. Men inom den mer konservativa medicinen anses alla icke normala tillstånd med icke fullt fungerande kropp eller psyke just vara ett icke normalfungerande tillstånd - med patologisk funktionsförmåga, i dagligt tal en åkomma, ett sjukligt tillstånd i just det organet eller den kroppsdelen.
Det läggs inget värde i detta, inget betyg, ingen tvingande behandling. Men närsynthet är också ett patologiskt icke optimalt fungerande tillstånd liksom hjulbenthet osv. Asbergers syndrom är också ett icke normalfungerande tillstånd med patologisk funktionsförmåga. Precis som många andra syndrom och åkommor.
Modenycker och modeformuleringar tränger inte alltid in i medicinens tjänares vardag eller i journalformuleringarna (vilket många läkare är väldigt tacksamma för).
Med tanke på Os karriär, musikaliskt stora begåvning mm kanske han hade någon form av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Inte osannolikt.
——————-
Även begreppet trauma har en helt annan innebörd för läkare än andra, till och med för olika läkarespecialiteter. Kirurgen ser ett levertrauma när levern gått sönder, neurologen ser skalltraumat, akutmedicinaren ser ett multitrauma, patologen ser ett vävnadstrauma på ett preparat som är en artefakt, plastikkirurgen undviker att traumatisera vävnaden och psykiatriker ber någon berätta om sitt barndomstrauma.
Vi talar samma språk, men menar helt olika saker. Det betyder inte att de andra har fel eller är okunniga. Eller inte är läkare.