2019-03-10, 22:56
  #52021
Medlem
develis avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Frenchstyle
Jo det tror jag också att de tänkte om en mall, krav och förväntningar på ett skevt sätt.
Även detta med skuld o skam. Om de kände att det var deras fel att flickorna blev sjuka. Sen kanske de började skylla på varandra och anklaga varandra. Sen kom kanske tankar mot barnen. De var inte nöjda. Barnen var ett hinder och blev bromsklossar i det vardagliga livet. Dessa tankar om sina egna barn bidrog till skam. Barnen kände kanske på sig att de var ett hinder och att det var jobbigt för mamma o pappa. De såg att föräldrarna blev deprimerade och kände skuld själva. Kanske sa de något rakt ut också vilket byggde på både skuld, skam o depression hos päronen. Det blev en ond cirkel där alla till slut mådde dåligt. Familjen förvandlades till en dysfunktionell familj där alla var ledsna och förkrossade. De hittade ingen lösning eller väg ut ur tunneln. De skulle gått ut på gatan och skrikit tills någon hörde och ringde på hjälp.
Fast det lönar sig inte i efterhand vad de skulle gjort eller tänk om. Gjort är gjort
Depression som fördjupats över tid och tilltagande stressorer tror jag är grunden. Jag tror dock inte barnen sågs som bromsklossar så mycket energi som de tycks ha lagt ner.
Däremot en stor portion skuld kring känsla av otillräcklighet; att de inte förmådde leva upp till en inbillad mall - att deras syn på föräldrarollen var förvrängd.
Jag har överkrav i åtanke i kombination med överbeskyddande. Vissa av familicidefamiljerna (även mfs-mödrar) där det då inte rör sig om missbruk, våld, partnerhämnd eller dyl. verkar nämligen vara extremt måna om sina barn - vilket blir absurt när de ska skydda dem från en hotande ekonomisk krasch (fam jag nyss skrev om) .......om valet är döden.
Det är som om de lever för barnen i en fantasivärld om tomtebolycka. Där finns ingen sjukdom, inga trauman, ingen dålig ekonomi. Det sammanfaller med förmågan att spela rollspel så till den milda grad att det även sker inför barnen som skyddas mot allt i en slags bomullsvärld och troligen ovetande.
Det är omgivningens reaktioner jag utgår från som är den gemensamma nämnaren:
Exakt alla verkar prata om lycka to the bitter end.
Vad hände? En så lycklig, framgångsrik familj? Så glada, så kärleksfulla, så tighta.
Vad jag pratar om är varken narcissism, nåt dold miserabel tillvaro eller annat skräp utan för höga förväntningar som föräldrarna skapat själva och ett sjukt rollspel.
Ungefär beteende som den framgångsrike superchefen som ler, låser kontoret och går hem och skjuter sig. Synen på familjen är i grunden helt skev men inte av ondska - problemlösningen blir däremot ond. Att de överskattar framtidens lidande, att de har en oerhört förvrängd syn på familjen, på föräldrarollen, på problemlösning, på nuet och på framtiden.

Jag tror "pervertion of virtue" (mercy, justice, duty or glory) är nära kärnan vad det rör sig om och i grunden självmordstankar via djup kris (överfokus barns sjukdom) där de som sagt allierar sig och sen kommer den sjuka vedervärdiga lösningen. Det spelar nog ingen roll vad än barnen drabbats av om det skapat likvärdiga omständigheter.
Citera
2019-03-10, 22:58
  #52022
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Vinbergssnacka
På något sätt behöver man jo då tänka i dessa barnor och har någon form av empatisk förmåga. Men för att kunna döda sina egna barn måste den väl i den situationen kopplas bort. Annars hade man jo inte klarat att genomföra det. För att kunna genomföra dådet behövs det aggressivitet, brutalitet och beslutsamhet. Empati hadde gjort att man hade brutit gråtande ihop när man tänkte börja krossa tabletterna. Det fungerar inte med empatisk dödande tror jag.

Självklart finns inte empatiskt mördande. Kanske var barnen hatade för att de inte nådde upp till föräldrrnas förväntningar - och att barnen dessutom hade mage att "förstöra livet och den egentliga framtiden" för sina föräldrar med sin jävla sjukdom?
Citera
2019-03-10, 22:58
  #52023
Medlem
Flashig78s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Vinbergssnacka
På något sätt behöver man jo då tänka i dessa barnor och har någon form av empatisk förmåga. Men för att kunna döda sina egna barn måste den väl i den situationen kopplas bort. Annars hade man jo inte klarat att genomföra det. För att kunna genomföra dådet behövs det aggressivitet, brutalitet och beslutsamhet. Empati hadde gjort att man hade brutit gråtande ihop när man tänkte börja krossa tabletterna. Det fungerar inte med empatisk dödande tror jag.
Det fetade är nog riktigt. Och både H och O var beslutsamma människor. Annars hade de inte haft den karriär de haft. Empatin ja. Var tog den vägen? Var tog kärleken till barnen vägen mitt i allt detta? Kan man döda barn, som inte är dödssjuka, av kärlek? Nix pix. Det kan man inte. Här handlar det om föräldrarnas framtid. De gav inte ens barnen en chans att bli friska. Och kanske gav de sig själva skulden för att ungarna var sjuka. Det kan vara svårt att leva med skuld.
Citera
2019-03-10, 23:03
  #52024
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av zilvereko
Någon anhörig har kanske uttalat sig i tråden i början? Det vet vi inte. Sen har de blivit bortskrämda / utmobbade av såna som tror sig veta bättre? Det skulle inte förvåna mig.

En sista grej innan jag lägger mig.
Sen slipper du mig. Lovar!!!
Du som köper Missans Bullshit. Hur kommer det sig att familjen begravdes som en familj.
Fyra ( 4) kistor i kyrkan.
Att Hannas föräldrar tillät att deras dotter och barnbarns mördare begravdes tillsammans.
Ingen i hela världen hade gått med på det.
Tänk om Missan har fel......
Citera
2019-03-10, 23:07
  #52025
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av develi
Depression som fördjupats över tid och tilltagande stressorer tror jag är grunden. Jag tror dock inte barnen sågs som bromsklossar så mycket energi som de tycks ha lagt ner.
Däremot en stor portion skuld kring känsla av otillräcklighet; att de inte förmådde leva upp till en inbillad mall - att deras syn på föräldrarollen var förvrängd.
Jag har överkrav i åtanke i kombination med överbeskyddande. Vissa av familicidefamiljerna (även mfs-mödrar) där det då inte rör sig om missbruk, våld, partnerhämnd eller dyl. verkar nämligen vara extremt måna om sina barn - vilket blir absurt när de ska skydda dem från en hotande ekonomisk krasch (fam jag nyss skrev om) .......om valet är döden.
Det är som om de lever för barnen i en fantasivärld om tomtebolycka. Där finns ingen sjukdom, inga trauman, ingen dålig ekonomi. Det sammanfaller med förmågan att spela rollspel så till den milda grad att det även sker inför barnen som skyddas mot allt i en slags bomullsvärld och troligen ovetande.
Det är omgivningens reaktioner jag utgår från som är den gemensamma nämnaren:
Exakt alla verkar prata om lycka to the bitter end.
Vad hände? En så lycklig, framgångsrik familj? Så glada, så kärleksfulla, så tighta.
Vad jag pratar om är varken narcissism, nåt dold miserabel tillvaro eller annat skräp utan för höga förväntningar som föräldrarna skapat själva och ett sjukt rollspel.
Ungefär beteende som den framgångsrike superchefen som ler, låser kontoret och går hem och skjuter sig. Synen på familjen är i grunden helt skev men inte av ondska - problemlösningen blir däremot ond. Att de överskattar framtidens lidande, att de har en oerhört förvrängd syn på familjen, på föräldrarollen, på problemlösning, på nuet och på framtiden.

Jag tror "pervertion of virtue" (mercy, justice, duty or glory) är nära kärnan vad det rör sig om och i grunden självmordstankar via djup kris (överfokus barns sjukdom) där de som sagt allierar sig och sen kommer den sjuka vedervärdiga lösningen. Det spelar nog ingen roll vad än barnen drabbats av om det skapat likvärdiga omständigheter.

Det fetade: Tror också bestämt att det var nåt sånt. De borde öht aldrig ha blivit föräldrar eftersom de inte kunde hantera motgångar och såg sina flickor som en slags porslinsdockor. Utan mänskliga svagheter. Sjukdomar och andra fel fanns inte i föräldrarnas lilla värld. Troligen kom de, eller iaf en av dem, från en liknande barndom/uppväxt.
Citera
2019-03-10, 23:13
  #52026
Medlem
Flashig78s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av zilvereko
Det fetade: Tror också bestämt att det var nåt sånt. De borde öht aldrig ha blivit föräldrar eftersom de inte kunde hantera motgångar och såg sina flickor som en slags porslinsdockor. Utan mänskliga svagheter. Sjukdomar och andra fel fanns inte i föräldrarnas lilla värld. Troligen kom de, eller iaf en av dem, från en liknande barndom/uppväxt.
Och överbeskyddande som också stod. Låter plausibelt. Att barnen inte ska ha ett besvärligt liv. Vilken märklig syn på livet.
Citera
2019-03-10, 23:18
  #52027
Medlem
MeggieClearys avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Gullgulligullan
En sista grej innan jag lägger mig.
Sen slipper du mig. Lovar!!!
Du som köper Missans Bullshit. Hur kommer det sig att familjen begravdes som en familj.
Fyra ( 4) kistor i kyrkan.
Att Hannas föräldrar tillät att deras dotter och barnbarns mördare begravdes tillsammans.
Ingen i hela världen hade gått med på det.
Tänk om Missan har fel......

Dom var väl rädd för farfar, den stora och mäktige.
Citera
2019-03-10, 23:21
  #52028
Medlem
Lonnrots avatar
Tack. Intressant.
Det är n-vis svårt att bedöma exakt vad som drev föräldrarna i döden, och i vilken utsträckning döttrarna, för föräldrarna, hade en större eller mindre del i att ett sånt beslut togs, men logiken vilar förstås på att det är föräldrarna (en förälder, båda var för sig, båda tillsammans) som vill i döden. Sen är då, och särskilt då när båda föräldrarna vill dö, frågan om barnens öde liksom inte ett åtskilt problemområde (ssk. inte för föräldrarna) utan tätt kopplat till föräldrarnas val på ett eller annat sätt. Man frestas tro att det rent av kan föregå föräldrarnas egen vilja att dö — dvs det är säkert ofta först utlöst av ett upplevt bekymmer kring döttrarna, om så bara en nojig oro för en framtid då föräldrarna dött av hög ålder etc., alltså en possessiv eller egocentrisk impuls, oavsett om den är mer eller mindre motiverad av ett problem som kan sägas ligga hos ett barn snarare än hos föräldern själv. Sen kan det då kanske med tiden gå ett varv elelr två rörande vem som egentligen behöver dö och varför. Det är kanske här som den s.k. altruismen kommer in sen då, i somliga fall, där så behövs. Det är likasågott att... ; om det påtagligt uppfattas (av förälder/arna) som att det är föräldrarna som behöver dö (snarare än att det är barnen som behöver dö, eller samtliga i lika hög grad). ”Altruismen” döljer sveket då förstås genom att s.a.s. undanröja vittnen.

(Sen får man ju ha en parentes för en och annan katolik, islamist och Astrid Lindgr*n-läsare och nån buddhist som ska till nästa hållplats — då gäller förstås andra psykodynamiska regler.)

Var var jag? Jo: jag tror man måste räkna med en form av spann där det är svårt att skilja föräldrarnas upplevelse av barnen från föräldrarnas upplevelse av sig själva. Föräldrar blir normalt inte sällan överdrivet livsglada av att ha barn. (Men somliga kan förstås ha vuxit upp exv med starka självmordstankar och vill befria barnen från detta etc) Så att två föräldrar vill dö torde nog ofta omedelbart involvera deras perception av barnens framtid. Gissningsvis. Jag tror det kan finnas en hel del nyanser och olikheter.



Citat:
Ursprungligen postat av develi
Long time, no see. Gör ett kort inhopp då det främst är deras allierande som intresserar mig utifrån att;
Moa och Agnes är oskyldiga offer. Föräldrarna är förövarna.

Förundersökningens resultat är:
Planerat mord och självmord, gemensamt och i samförstånd.

Hur det gått till - mer än planer sen i höstas - vet ingen.
- Allt fokus har varit på barn med sjukdom (diagnos ME) under flera år.
- Djup kris, hårt ansatta.
- Försöker lösa det hela på egen hand.

Depression som fördjupas leder till att de mentala processerna inte fungerar och är den enskilt starkaste markören vid suicid. Troligt tillstånd för min del.

Tidigare milstolpar inom suicidforskning ser ut enligt följande:
Joiners teori består av tre huvudkomponenter där det komplexa samt riskfaktorer kan sorteras in. Grunden för suicide är intressant för att de ändå är två individer som önskar dö.
Över till pakten.

Artikel av Katherine Ramsland, känd professor i forensisk psykologi:
För att sen återkoppla till Prof. Joiner så har han skrivit en bok där han reflekterar kring gemensamt familicide i Kalifornien 2011.
Familjen beskrivs som helt normal och kärleksfull - men begår familicide varav deras döttrar, Priscilla 17 år samt Emily 9 år mördas. Ingen såg detta komma och bara dagar innan höll familjen en fest för dottern (pre-Prom pool party).
Både frun och den äldre dottern hade läkemedel i kroppen, ej dödlig dos men troligen tänkt som sederande.
Det drog troligen med sig s.k contagion, kluster, då ytterligare två familjer utrotades i samma stad inom 3 veckor.

Prof. Joiner kommenterar händelsen i sin bok:
"Also in the immediate timeframe preceding death by suicide, extreme form of withdrawal are common features."

Mr Pimientas uncommunicativeness with his neighbors is consistens with this scenario of marked withdrawal preceding serious suicide behavior. Given that the evidence indicates that Mrs Pimienta was a participiant in the incident and not a victim, I conjecture that she too was suidicidally depressed. For those who are severly depressed at one point in time, odds are that they have experienced depression earlier and this may have been the case for both Mr and Mrs Pimienta whose lives included many hardships, including the death of an infant years before their own death.

The Pimientas deaths very probably started out as an agreement between the parents that the two of them would die by suicide. Once that was decided, they asked a question - a question that is resonable enough and that I believe virtually all people about to die by suicide contemplent to at least some extent: What will happen to loved ones - in the case of Pimientas, their daughters?
Those who die by suicide and who do not first perpertrate murder answer this question, tragically, with "everyone will be better off."
" To spare them miserable and certain future it is the virtouse thing to do - the mercyful thing to do - to take them with us.
Here, too, the fact that Pimientas where horrible mistaken in their logic does not change the fact that was indeed their logic, and this distorted logic - the perversion of virtue - was a key process in the family's deaths, just as it is, I argue, in all death of suicide-murder incidents."

"(..) misperceives the initial setting conditions of a given situation by, for example, overestimating the amount of future suffering his victims will experience if they are not killed. It is here the perpetrator sees no other way."

"They are mistaken in that view, but nevertheless, it is their view. "(5)


Källa:
Citera
2019-03-10, 23:25
  #52029
Medlem
Föräldrarna var karriärister.Så fick dom två barn som var konstnärssjälar. Jag tror deras sjukdom kan ha varit psykosomatisk. En reaktion på överkrav.
Citera
2019-03-10, 23:30
  #52030
Medlem
afKnollentotts avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Gullgulligullan
En sista grej innan jag lägger mig.
Sen slipper du mig. Lovar!!!
Du som köper Missans Bullshit. Hur kommer det sig att familjen begravdes som en familj.
Fyra ( 4) kistor i kyrkan.
Att Hannas föräldrar tillät att deras dotter och barnbarns mördare begravdes tillsammans.
Ingen i hela världen hade gått med på det.
Tänk om Missan har fel......

Eh... va ? Har det varit begravning ? Som en familj - tillsammans, dessutom ? Var du sörjande - på plats ?
Citera
2019-03-10, 23:41
  #52031
Bannlyst
Citat:
Ursprungligen postat av afKnollentott
Eh... va ? Har det varit begravning ? Som en familj - tillsammans, dessutom ? Var du sörjande - på plats ?

Skärp dej... Onykter ikväll igen??
En stjärna i tråden publicerade ett PM.
Där berättar arbetskollegor.
Askan ströddes vid havet, godis till ungarna mm mm.
Glömt det??
Citera
2019-03-10, 23:45
  #52032
Medlem
develis avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Lonnrot
Tack. Intressant.
Det är n-vis svårt att bedöma exakt vad som drev föräldrarna i döden, och i vilken utsträckning döttrarna, för föräldrarna, hade en större eller mindre del i att ett sånt beslut togs, men logiken vilar förstås på att det är föräldrarna (en förälder, båda var för sig, båda tillsammans) som vill i döden. Sen är då, och särskilt då när båda föräldrarna vill dö, frågan om barnens öde liksom inte ett åtskilt problemområde (ssk. inte för föräldrarna) utan tätt kopplat till föräldrarnas val på ett eller annat sätt. Man frestas tro att det rent av kan föregå föräldrarnas egen vilja att dö — dvs det är säkert ofta först utlöst av ett upplevt bekymmer kring döttrarna, om så bara en nojig oro för en framtid då föräldrarna dött av hög ålder etc., alltså en possessiv eller egocentrisk impuls, oavsett om den är mer eller mindre motiverad av ett problem som kan sägas ligga hos ett barn snarare än hos föräldern själv. Sen kan det då kanske med tiden gå ett varv elelr två rörande vem som egentligen behöver dö och varför. Det är kanske här som den s.k. altruismen kommer in sen då, i somliga fall, där så behövs. Det är likasågott att... ; om det påtagligt uppfattas (av förälder/arna) som att det är föräldrarna som behöver dö (snarare än att det är barnen som behöver dö, eller samtliga i lika hög grad). ”Altruismen” döljer sveket då förstås genom att s.a.s. undanröja vittnen.

(Sen får man ju ha en parentes för en och annan katolik, islamist och Astrid Lindgr*n-läsare och nån buddhist som ska till nästa hållplats — då gäller förstås andra psykodynamiska regler.)

Var var jag? Jo: jag tror man måste räkna med en form av spann där det är svårt att skilja föräldrarnas upplevelse av barnen från föräldrarnas upplevelse av sig själva. Föräldrar blir normalt inte sällan överdrivet livsglada av att ha barn. (Men somliga kan förstås ha vuxit upp exv med starka självmordstankar och vill befria barnen från detta etc) Så att två föräldrar vill dö torde nog ofta omedelbart involvera deras perception av barnens framtid. Gissningsvis. Jag tror det kan finnas en hel del nyanser och olikheter.
Jag tror som sagt att det är som det i grunden.. är sagt.
Mångårig oro, extremt fokus på barn.
I grunden en skev syn på familj/föräldraroll.
Sen en miserabel krishantering och med motgångar så dalar hoppet och depression fördjupas.
När depression fördjupas så försämras det kognitiva, sinnet förmörkas, farhågorna hopas.
Det finns nog redan en närhet till döden ungefär som cellväggar som har förtunnats; den tredje komponenten som Joiner nämnde. Exponering, tillvänjning. döden börjar ses som ett rimligt alternativ.
Jag tror även det fanns en positiv syn på eutanasi.
Moa tror jag inte ens sågs för den hon var utan blev per automatik tolkad som Agnes samt att hon var katalysatorn där de störda tankarna börjar verbaliseras. Inte i ordval "jag vill döda barnen" utan snarare "jag orkar inte se deras lidande mer" ... och så börjar cellväggarna tätna och hermetiskt förslutas i ett gemensamt allierande.
Däremot tror jag det var ett ältande, växlande mellan hopp och förtvivlan, för och emot, återkommande självmordstankar - ett mönster likt suicid tills det tas definitivt beslut; point of no return. Då går det undan på rälsen. Ägodelar delas ut som personliga gåvor, ett sista möte sker (tar farväl) eller ett testamente upprättas samt andra praktiska listor om önskemål.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in