Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Depression som fördjupats över tid och tilltagande stressorer tror jag är grunden. Jag tror dock inte barnen sågs som bromsklossar så mycket energi som de tycks ha lagt ner.
Däremot en stor portion skuld kring känsla av otillräcklighet; att de inte förmådde leva upp till en inbillad mall - att deras syn på föräldrarollen var förvrängd.
Jag har överkrav i åtanke i kombination med överbeskyddande. Vissa av familicidefamiljerna (även mfs-mödrar) där det då inte rör sig om missbruk, våld, partnerhämnd eller dyl. verkar nämligen vara extremt måna om sina barn - vilket blir absurt när de ska skydda dem från en hotande ekonomisk krasch (fam jag nyss skrev om) .......om valet är döden.
Det är som om de lever för barnen i en fantasivärld om tomtebolycka. Där finns ingen sjukdom, inga trauman, ingen dålig ekonomi. Det sammanfaller med förmågan att spela rollspel så till den milda grad att det även sker inför barnen som skyddas mot allt i en slags bomullsvärld och troligen ovetande.
Det är omgivningens reaktioner jag utgår från som är den gemensamma nämnaren:
Exakt alla verkar prata om lycka to the bitter end.
Vad hände? En så lycklig, framgångsrik familj? Så glada, så kärleksfulla, så tighta.
Vad jag pratar om är varken narcissism, nåt dold miserabel tillvaro eller annat skräp utan för höga förväntningar som föräldrarna skapat själva och ett sjukt rollspel.
Ungefär beteende som den framgångsrike superchefen som ler, låser kontoret och går hem och skjuter sig. Synen på familjen är i grunden helt skev men inte av ondska - problemlösningen blir däremot ond. Att de överskattar framtidens lidande, att de har en oerhört förvrängd syn på familjen, på föräldrarollen, på problemlösning, på nuet och på framtiden.

Jag tror "pervertion of virtue" (mercy, justice, duty or glory) är nära kärnan vad det rör sig om och i grunden självmordstankar via djup kris (överfokus barns sjukdom) där de som sagt allierar sig och sen kommer den sjuka vedervärdiga lösningen. Det spelar nog ingen roll vad än barnen drabbats av om det skapat likvärdiga omständigheter.

Självklart finns inte empatiskt mördande. Kanske var barnen hatade för att de inte nådde upp till föräldrrnas förväntningar - och att barnen dessutom hade mage att "förstöra livet och den egentliga framtiden" för sina föräldrar med sin jävla sjukdom?

Det fetade är nog riktigt. Och både H och O var beslutsamma människor. Annars hade de inte haft den karriär de haft. Empatin ja. Var tog den vägen? Var tog kärleken till barnen vägen mitt i allt detta? Kan man döda barn, som inte är dödssjuka, av kärlek? Nix pix. Det kan man inte. Här handlar det om föräldrarnas framtid. De gav inte ens barnen en chans att bli friska. Och kanske gav de sig själva skulden för att ungarna var sjuka. Det kan vara svårt att leva med skuld.

En sista grej innan jag lägger mig.
Sen slipper du mig. Lovar!!!
Du som köper Missans Bullshit. Hur kommer det sig att familjen begravdes som en familj.
Fyra ( 4) kistor i kyrkan.
Att Hannas föräldrar tillät att deras dotter och barnbarns mördare begravdes tillsammans.
Ingen i hela världen hade gått med på det.
Tänk om Missan har fel......

Det fetade: Tror också bestämt att det var nåt sånt. De borde öht aldrig ha blivit föräldrar eftersom de inte kunde hantera motgångar och såg sina flickor som en slags porslinsdockor. Utan mänskliga svagheter. Sjukdomar och andra fel fanns inte i föräldrarnas lilla värld. Troligen kom de, eller iaf en av dem, från en liknande barndom/uppväxt.

Och överbeskyddande som också stod. Låter plausibelt. Att barnen inte ska ha ett besvärligt liv. Vilken märklig syn på livet.

Dom var väl rädd för farfar, den stora och mäktige.

Tack. Intressant.
Det är n-vis svårt att bedöma exakt vad som drev föräldrarna i döden, och i vilken utsträckning döttrarna, för föräldrarna, hade en större eller mindre del i att ett sånt beslut togs, men logiken vilar förstås på att det är föräldrarna (en förälder, båda var för sig, båda tillsammans) som vill i döden. Sen är då, och särskilt då när båda föräldrarna vill dö, frågan om barnens öde liksom inte ett åtskilt problemområde (ssk. inte för föräldrarna) utan tätt kopplat till föräldrarnas val på ett eller annat sätt. Man frestas tro att det rent av kan föregå föräldrarnas egen vilja att dö — dvs det är säkert ofta först utlöst av ett upplevt bekymmer kring döttrarna, om så bara en nojig oro för en framtid då föräldrarna dött av hög ålder etc., alltså en possessiv eller egocentrisk impuls, oavsett om den är mer eller mindre motiverad av ett problem som kan sägas ligga hos ett barn snarare än hos föräldern själv. Sen kan det då kanske med tiden gå ett varv elelr två rörande vem som egentligen behöver dö och varför. Det är kanske här som den s.k. altruismen kommer in sen då, i somliga fall, där så behövs. Det är likasågott att... ; om det påtagligt uppfattas (av förälder/arna) som att det är föräldrarna som behöver dö (snarare än att det är barnen som behöver dö, eller samtliga i lika hög grad). ”Altruismen” döljer sveket då förstås genom att s.a.s. undanröja vittnen.

(Sen får man ju ha en parentes för en och annan katolik, islamist och Astrid Lindgr*n-läsare och nån buddhist som ska till nästa hållplats — då gäller förstås andra psykodynamiska regler.)

Var var jag? Jo: jag tror man måste räkna med en form av spann där det är svårt att skilja föräldrarnas upplevelse av barnen från föräldrarnas upplevelse av sig själva. Föräldrar blir normalt inte sällan överdrivet livsglada av att ha barn. (Men somliga kan förstås ha vuxit upp exv med starka självmordstankar och vill befria barnen från detta etc) Så att två föräldrar vill dö torde nog ofta omedelbart involvera deras perception av barnens framtid. Gissningsvis. Jag tror det kan finnas en hel del nyanser och olikheter.

Föräldrarna var karriärister.Så fick dom två barn som var konstnärssjälar. Jag tror deras sjukdom kan ha varit psykosomatisk. En reaktion på överkrav.

Eh... va ? Har det varit begravning ? Som en familj - tillsammans, dessutom ? Var du sörjande - på plats ?

Skärp dej... Onykter ikväll igen??
En stjärna i tråden publicerade ett PM.
Där berättar arbetskollegor.
Askan ströddes vid havet, godis till ungarna mm mm.
Glömt det??

Jag tror som sagt att det är som det i grunden.. är sagt.
Mångårig oro, extremt fokus på barn.
I grunden en skev syn på familj/föräldraroll.
Sen en miserabel krishantering och med motgångar så dalar hoppet och depression fördjupas.
När depression fördjupas så försämras det kognitiva, sinnet förmörkas, farhågorna hopas.
Det finns nog redan en närhet till döden ungefär som cellväggar som har förtunnats; den tredje komponenten som Joiner nämnde. Exponering, tillvänjning. döden börjar ses som ett rimligt alternativ.
Jag tror även det fanns en positiv syn på eutanasi.
Moa tror jag inte ens sågs för den hon var utan blev per automatik tolkad som Agnes samt att hon var katalysatorn där de störda tankarna börjar verbaliseras. Inte i ordval "jag vill döda barnen" utan snarare "jag orkar inte se deras lidande mer" ... och så börjar cellväggarna tätna och hermetiskt förslutas i ett gemensamt allierande.
Däremot tror jag det var ett ältande, växlande mellan hopp och förtvivlan, för och emot, återkommande självmordstankar - ett mönster likt suicid tills det tas definitivt beslut; point of no return. Då går det undan på rälsen. Ägodelar delas ut som personliga gåvor, ett sista möte sker (tar farväl) eller ett testamente upprättas samt andra praktiska listor om önskemål.