Citat:
Ursprungligen postat av
AndersJohanssen
Även om jag tycker att svt blivit mer opartiska i sina reportage om cannabis är det såklart svårt att styra alla medarbetare, vi är trots allt känslodrivna varelser, journalisten lider mest troligt av sk narkofobi, kanske utlöst av en nära överdos (AMD) ni som vet ni vet.
Jag vill börja med att understryka att jag låter det vara osagt om legalisering av cannabis är rätt väg att gå. Däremot anser jag att avkriminalisering och skademinimering är tvunget för att minska narkotikaproblemen.
Genom åren har den narkotikapolitiska diskussionen och debatten i svensk media varit ensidig. Lobbyister, journalister, politiker och myndighetspersoner är rörande överens att målet är ett narkotikafritt samhälle. Att det samhället är ouppnåeligt, världen har aldrig varit och blir aldrig drogfri, verkar dock vara egalt. Människan har i tusentals år brukat droger, till exempel cannabis, opium och koka, i syfte att både berusa och självmedicinera.
För att komma närmare målet har det blivit mer kriminalisering. Hundratusentals missbrukare har dömts sedan narkotikabruk kriminaliserades 1988. Även skademinimerande åtgärder, t.ex. sprututbyten och substitutionsbehandling, som inte är förenliga med målet har motarbetats. Sammantaget har det blivit hårdare tag vilket blir så fel då narkotikamissbruk egentligen borde vara en uppgift för sjukvården, inte polisen.
Det är inte många som vet att Sverige är ett av få länder i Europa som har kriminaliserat narkotikabruket. Här anmäls flest ringa narkotikabrott, det problematiska bruket är mer utbrett och narkotikadödligheten är bland den högsta i Europa. Bedriven restriktiv narkotikapolitik, som baseras på straff och inte vård, leder uppenbart inte till minskade narkotikaproblem, tvärtom så ökar brottslighet, sjuklighet och dödlighet.
Kriminalisering bidrar till stigmatisering, utanförskap och försämrad samhällssyn. Det kan knappast förvåna att missbrukare som lider av psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, vilka behandlas som brottslingar beter sig som sådana. Följden blir även att missbruket döljs. När missbrukare grips har missbruket gått för långt. Det säger sig självt att det är svårt att förebygga problem som är dolda.
Kriminaliseringen är en bidragande faktor till att fler hamnar i allvarligare brottslighet. Ett stort antal brottslingar har den gemensamma nämnaren att de i unga år blev dömda för ringa narkotikabrott eget bruk som på något sätt har påverkat deras framtidsutsikter. Mer än tredjedel av de som sitter i svenskt fängelse har det brottet i bagaget. Flera skulle antagligen inte hamna där om de tidigare i livet istället hade behandlats som sjuka individer.
Att fler döms för narkotikabrott i Sverige samtidigt som det är fler skjutningar och mer blåljussabotage i förorterna, jämfört med andra europeiska städers motsvarigheter, borde få fler granskande journalister och brottsforskare att fundera på kriminaliseringens påverkan.
Opinionsbildningen, som ett led i att eftersträva det narkotikafria samhället, har varit så stark att även narkotikans offer, missbrukare och deras anhöriga, ställer sig bakom politiken som de själva blivit offer för. Begrunda att nio av tio, enligt en Sifo-undersökning, anser att bedriven restriktiv narkotikapolitik är värd att eftersträva antagligen utan att inse dess innebörd och konsekvens.
Det förvånar mig att media i decennier kan vara så partiska i rapporteringen och stundom bedriva propaganda, som har bidragit till en överdriven rädsla för narkotika och missbrukare som saknar motstycke i få andra länder, utan att fler i allmänhet är mera kritiska till den ensidiga nyhetsförmedlingen och drar öronen åt sig.