Folk behöver mer ensamhet?

Folk idag verkar livrädda för ensamhet, med andra ord att vara ensamma med sina egna tankar. På jobbet ska det småpratas och under varje lugn stund måste hjärnan stimuleras av en smarttelefon eller liknande. Jag är lika mycket skyldig till det här som alla andra så det här är snarare mitt försök att analysera mig själv och lösa problemet än att se ner på folk.

Företag och politiker manipulerar oss genom sociala medier, nyheter och vad är deras största fiende? Att folk börjar tänka själva och känna hur deras omgivning inte passar ihop med deras inre. Det är säkert ingenting nytt men genom urbaniseringen och digitaliseringen har kontrollen blivit ännu större eftersom folket blir till ett kollektivt medvetande som bryr sig om saker de inte kan kontrollera. Det är just att folk känner sig investerade i saker som de inte direkt kan kontrollera som gör att de mår dåligt.

Det kanske också är så att våra starka sociala band får lida genom att vi hela tiden stimulerar oss själva med svaga sociala simulationer. Vågar du konfrontera ditt inre?

Menar du att folk ska äta lunch men inte småprata med varandra? Vad för gott kommer ur det?

Ok om folk inte vill småprata, då ska de förstås inte göra det. Men man får väl utgå från att flertalet gör detta pga att de vill?

Smartphones på lunchen däremot gör ju att man "inte är närvarande". Man är mentalt någon annanstans. Det är kanske inte så bra, om man gör så jämt, överallt, i alla situationer (hemma vid matbordet med barnen, eller i sängen med frugan). Där kan jag se problem.

Jag är övertygad om att nästan alla idag lever såhär. Det är i princip jämt, överallt, i alla situationer.

Ja, jag vågar konfrontera mitt inre.

Gemene man har alltid sysselsatt sig med hjärndöda saker. Seneca skriver i Om livets korthet om hur folk inte klarar att vara ensamma och hur de måste väsnas och sysselsätta sig med allt möjligt för att skingra tankarna. Seneca dog år 69...

Han skriver också att han inte lyckas frigöra sig från sitt maniska dille att samla på runda bord... Det verkar som att t.o.m. gemene filosof alltid sysselsatt sig med hjärndöda saker. Dessutom så tyckte han att han gjorde tillräckligt som erkände att han bara var bättre än det låga, men inte själv en vis man jämbördig med det höga. Man vill draga honom i örat, filosofen.

Jag älskar självsamhet. När jag varit i relationer har de känt sig utanför för att jag måste ha egentid. Men jag måste ha egentid. Kunna göra det jag vill och jag njuter av tystnad.

Jag vågar varken konfrontera mitt inre, vara ensam eller umgås/prata med andra. Självmord däremot.

Ingen kan undvika sitt ''inre'', ifall man slösar bort sitt liv med att distraherar sig själv med saker som fångar uppmärksamheten på ytan/utåt så går det ''inre'' på autopilot och lidande är den oundvikliga konsekvensen, dödsångest, frustration, ilska, rädsla, orolighet, samtliga skadliga medvetandetillstånd är en naturlig och rättvis konsekvens av att aldrig rikta tillräcklig med uppmärksamhet inåt.

Det enda valet man har som människa är om man vill fortsätta vara ett offer för livets oberäknelighet och uthärda alla piskrappen från vaggan till graven eller som den visa (Buddhan, andlig upplysta) vända uppmärksamhet inåt och ta reda på vad som försiggår där, det kräver mod ungefär som att en fågel som alltid levt i en bur kan välja att stanna kvar i buren trots att man öppnat den, till slut blir fängelset tryggheten och friheten skrämmande, därav lidandet i och med att allt liv har en inneboende längtan att expandera mot total frihet bort från alla begränsningar.

Detta må jag säga var ett av dom djupsinnigaste inläggen jag läst på Flashback. Får nästan läsa om det riktigt långsamt för att fatta. Men.. om man får vara lite rådvill och fråga: finns det inget man kan göra för att underlätta det existentiella lidandet på vägen till upplysning? Tex sysselsätta sig med konst, eller litteratur eller tänka eller skriva nåt eller bara utöva goda gärningar mot andra? Utveckla sin personlighet kanske? Försöka få nya perspektiv?

För att bara sitta och moltiga och vänta och lida i flera år under the Bodhi Tree låter ju outhärdligt?

Eller hur ser du på saken?

Andlig upplysning(eller existentiell upplysning) är resultatet, av ett ihållande oavbrutet strävande, alltså en konsekvens av något annat. Det är den vackra blomman man slutligen plockar, men för att få till en sådan blomma föreligger det arbete(som med allt i livet), det är jord, vatten, solljus(inget av det liknar blomman, men är grunden till blommans existens) som man behöver ägna sig åt, d.v.s det är processen som är den viktiga, vill man åt resultatet utan processen uteblir resultatet.

Det man behöver förstå är, naturen(kroppen/biologin) har inget behov av en sådan andlig/existentiell upplysning, allt kroppen vill är att överleva och fortplanta sig, det är allt den känner till, fullfölja sin cykel(för att mer utförligt förklara detta på djupet behöver vi gå in på ämnet reinkarnation, vilket är lite väl offtopic här). Det är kroppens/biologins väg.

Är allt man vill sträva efter detta finns det ju inga problem, eller hur ? För nästan alla andra djurarter på planeten är detta riktigt, det finns inga problem, en häst oroar sig inte förr vad den skall göra nästa vecka eller bär den på ett tungt bagage av sorger som förhindrar den att må bra i nuet, inte heller blir den rastlös på grund av sina repetitiva skadliga tankar. På den nivån av utvecklingen är vägen framåt solklar, samtidigt är en häst låst till sin biologi(vilket alltid är frihetsinskränkande), d.v.s den känner inte till någonting utanför detta.

För en människa är situationen helt annorlunda, bara att tillfredsställa biologin är inte bra nog särskilt länge. Naturen har för människan tagit bort den trygga linjen den placerat för nästan alla andra arter, och den friheten kan 99.9% av människor inte hantera. Det tar sitt uttryck som alla problem, konflikter, sorger etc vi tvingas uthärda under livets gång. (Därför dricker folk alkohol, tar droger, söker lyckan i form av sinnesnjutning, underhållning, för att för en stund i alla fall få slappna av från sig själva).

Grundorsaken bottnar i att människans intellekt(vilket är en fantastisk sak när det nyttjas väl) är en relativ ny sak i naturen sett till evolutionens gång på planeten, majoriteten har alltså inte lärt sig hantera sitt intellekt ännu och deras intelligens vänder sig därför emot sig självt(d.v.s man är sin egen värsta fiende). Inget skador oss så mycket som vi själva gör på daglig basis, du behöver bara läsa en tråd här på flashback eller varför inte i en diskussion med den egna kära familjen för att inse hur negativiteten, oron, rädslan, fördomarna men framförallt osäkerheten är en återkommande faktor hos folk och den åtråvärda stabila inre lyckan inte finns där, lurar man sig att tro något annat så räcker det med ett litet skeende, t.ex. en upplevd irritation i ett yttre objekt för att välmåendet skall vara som bortblåst, orsaken till det är inte något på utsidan trots att folk projicerar det så och lurar sig själva, utan det okontrollerade kaos som härjar på insidan på grund av att ingen uppmärksamhet har riktats åt det hållet, känslostormar och inre sårbarhet är bara den mest yttre påtagliga konsekvensen folk upplever av detta inre kaos, det finns en outforskad värld här om folk bara visste som akut och desperat söker vår uppmärksamhet(men väldigt sällan ges), att inte ägna detta någon uppmärksamhet är detsamma som att orsaka förutsättningarna för lidande, det går med andra ord inte att undvika, dåren som försöker fly undan sig själv kommer att bli bittert påmind om motsatsen, naturen har sitt fiffiga sätt att slå till när vi minst väntar oss det just för a påminna eller snarare väcka oss från illusionen. Därför kan man också säga att lidande är nyttigt, d.v.s utan lidande eller friktion skulle inte någon utveckling ske, med hänsyn till hur verklighetsfrånvända vi är, är det därför nödvändigt att vi också blir rejält omskakade av livsprocessen. När tillräckligt många piskrapp utdelats kommer alla för eller senare att vända sig inåt, den enda plats där sanna svar om oss själva finns, som t.ex. Ramana Maharshi sa, know yourself.

Alltså efterfrågar du om '' det finns ett sätt underlätta det existentiella lidandet på ''vägen'' mot upplysning '', ja det finns det om du genomför livet medvetet, till skillnad från majoriteten som genomför sina liv omedvetet och därför(som allt liv) söker expandera mot total frihet utan begränsningar på begränsade omedvetna sätt, t.ex. en hobby eller sinnesnjutning. Ifall man genomför livet medvetet, så kan man ägna sig åt konst, eller vad som helst(ja t.o.m tv spel), poängen är att du ser skillnaden mellan vad du är och vad du inte är, d.v.s sakerna du samlar på dig är inte du(varken dina barn, ditt hus eller ens atomerna som utgör din kropp, är du, utan saker du har samlat på dig, och felaktigt identifierar som dig själv eller ditt, igen ''know yourself'', är nyckeln som öppnar upp en helt annan dimension av livet)

Gautama eller Buddhan som var exemplet( i berättelsen om Buddhan) är ett extremt sådant för den genomsnittliga västerlänningen, innan något sådant kan genomföras krävs det en viss föreliggande Sadhana och en särskild existentiell mognad, Gautama eller Siddhartha( ''Buddhan'') var ingen ordinär individ vid slutskedet av sina livsresor(plural visst, men läs ovan om reinkarnation), framförallt insikten om varför det man gör är nödvändigt är av allra största vikt, annars kommer inte den nödvändiga motivationen/disciplinen att finns där, det är inte det att du bör fundera att ''lida som Buddhan'' gjorde, det är det att du med med 99%(inget personligt) säkerhet inte kan genomföra detta med ett positivt resultat under en livstid. Man skall börja där man är och inte försöka lyfta mer än man orkar, jag upprepar att processen är det viktiga och därför är nyckelordet: hängivenhet, utan hängivenhet ( devotion på engelska) uppnås ingenting, byter man riktning hela tiden är man varken effektiv eller når man något slutmål/resultat av logiska skäl. När du eller någon annan är på ''rätt väg'' så kommer livet självt att tala om det för er på en mycket personlig nivå, ''livets skapare'' är väldigt skicklig på detta, på en nivå helt bortom intellektet(Det är detta som kallas för ''grace'', en person under ''grace'' kommer undra vad tusan hen slösade bort sin tid på innan detta lycksaliga sinnestillstånd). Ingen kan ta miste på frihet, även befrielse från små begränsningar är ett steg närmre den ultimata friheten och slutdestinationen för all biologisk kroppsligt bunden existens(Mukti, Moksha, Parinirvana)

Se det här.
https://isha.sadhguru.org/us/en/wisd...yond-existence

Lyssna till det här i minst 10 min och stäng ögonen(med bra ljudkvalité men inte hög volym) och analysera hur pass oavbruten din koncentration kan vara(Skriv ner på ett papper efteråt om du kan hur ofta en tanke, känsla aktiverades under förloppet, - målet är inte en enda -) . Intressanta anmärkningar att lägga extra vikt vid, blev du emotionell? Blev du rastlöst/ t.o.m uttråkad(beroende på vilket kan ge olika specialanpassade råd om du/andra så önskar - nu när jag har lite tid över för forumet igen - )

https://www.youtube.com/watch?v=abe2Bh9Nqns
https://www.youtube.com/watch?v=XPDcNe_cCZo (alternativ)

(Karpura-Gauram - kan vara ett väldigt kraftfull mantra, för någon som lever i djup existentiell förnekelse som egot ger upphov till, då ord på sanskrit inte bara är ord som i våra språk avsedda för kommunikation, utan sanskrit eller det vetenskapliga ''språket'' uppstod när forntidens upplysta män(rishier) i djupa medvetandetillstånd analyserade den inre naturen hos medvetandet självt, därför kvittar det om man förstår vad orden betyder, det har resonans med särskilda aspekter av det inre som vid tillräcklig långvarig exponering kommer aktiveras)

Okej, vi har visst en riktigt vis och klok person på det här forumet! Tack så mycket för alla dessa goda råd Paradigmskifte, får prova dom och se om det hjälper. Men tills dess att klockan slår och domedagen anländer tänkte jag också försöka skriva och ägna mig åt konst.