Är det värt att vända sig till beroendemottagning, konsekvenser/fördelar, erfarenhet?

Nu är det så här att jag har kommit till en solklar återvändsgränd i mitt snart 30-åriga liv och 10-åriga bruk/missbruk (numer definitivt missbruk). För den som är intresserad av den längre versionen så har jag poetiskt och detaljerat beskrivit den här.

Jag har aldrig varit involverad i några instanser som skulle insinuera kriminalitet, beroende, utredningar av något slag eller missbruk. Under en kort period förra året var jag på beroendemottagningen för att påbörja en utredning för den drös av diagnoser som jag misstänker står bakom min beroendeproblematik. Jag var positiv på UP två veckor i sträck, sjuksköterskan var extremt otrevlig, och allt jag nämnde under våra två samtal med sköterskan dokumenterades detaljerat och ibland helt förvrängd i min journal som jag sedan läste i. I ren förskräckelse avslutade jag raskt det hela och bad om att få journalerna låsta.

Nu är det så här att jag lever ett väldigt ordnat liv i övrigt, med bra utbildning, karriär, bostadsrätt, socialt liv, status, etc, etc. Jag är en HELT vanlig ung kvinna som ingen misstänker har ett långvarigt och idag tvångsmässigt missbruk av flera olika substanser och underliggande psykisk ohälsa. Dvs, jag har MYCKET att förlora på om det skulle komma fram att jag är en narkoman.

Nu vet jag att jag behöver professionell hjälp. Jag behöver bli utredd, bli ren, få rätt medicinering, terapi och rätt verktyg för att kunna hantera mitt framtida liv utan knark från gatan.

Jag är dock livrädd för att denna process kommer att sätta stämpel på mig som missbrukare i alla typer av sammanhang, påverka min karriär och framgång (eftersom jag kommer behöva vara borta från arbetslivet). Dels också för att den processen verkar extremt lång?

Dessutom litar jag inte på svensk vård och deras kompetens, men det är det minsta problemet. Jag undrar hur det har sett ut för er som har vänt er till vården för att få hjälp med era missbruk? För er som alltså har "ordnade" liv i övrigt, och aldrig varit runt på LVU, behandlingshem eller haft en "brokig" bakgrund i övrigt.

Hur har den processen sett ut? Är beroendemottagningen steg ett?
Hur har den påverkat ert liv i övrigt?
Hänger alla dessa journalanteckningar, till ex "varit på beroendemottagningen i 1-2 år, gett positivt prov på amfetamin, benso, cannabis, etc" kvar hos alla instanser när man söker vård?
Vad vinner/förlorar man på att vända sig till vården och "offentliggöra" sina problem på det sättet?
Kan någon rekommendera en bra beroendemottagning i Stockholm?
Är hela den processen värd det? Får man den hjälp man behöver?

P.S. Jag ringde till psykiatrin nyligen för att göra en egenanmälan vad gäller potentiella diagnoser som jag misstänker att jag har, och hon hänvisade mig ganska brutalt till vårdcentralen bara, samt avslutade samtalet med "gumman, knarka och sup mindre!".

Det enda negativa jag kan komma på för att jag sökte hjälp för min alkoholism var att dom vägrade skriva ut fler imovane till mig ett tag, vilket gjorde att jag inte kunde sova vilket i sin tur gjorde att jag drack ännu mer.

Men jag överlevde, och jag skulle nog inte ha överlevt så här länge om jag inte tagit steget att ta kontakt med dom. Det kommer att hänga med ett tag men det är ju inte så att alla i Sverige kan se att du tagit kontakt med beroendevården. För tre veckor sen var jag full (ja jag har börjat dricka igen) och jag slog en flaska i skallen på en blatte som inte kunde hålla käften. Snuten kom så klart men jag förklarade att det var blatten som börjat bli aggressiv, eftersom han dragit i sig en massa tjo och gudarna vet vad annat. Dom ringde runt och kollade vad det står om mig i "registren", jag fick förklara en del och så vidare men allt gick bra.

Jag skulle rekommendera dig att ta kontakt med beroendevården. Du behöver ju inte vara borta från jobbet bara för det, om du nu inte blir inlagd, men har du klarat av att sköta jobbet hittills så tror jag att risken att bli inlagd är minimal.

Ja, det är ju sånt som får en att dra sig från att kontakta dom. Ringde också psykiatrin i min hemstad redan i mitten av december, har ännu inte fått svar och när jag pratade med dom så verkade dom dryga. Hänvisade först till vårdcentralen men när jag sa att det var vårdcentralen som hänvisat mig till dom så gav dom efter och var som "jaja, då får vi väl försöka hitta en tid åt dig här då". Klart det är jobbigt när man ringer sådana ställen och blir bemött som att man är en belastning för Dom. Detta var dock enda gången jag varit med om något sådant. Alla mina övriga kontakter har fungerat bra. Men tyvärr är det så att det jobbar folk inom dessa branscher också, som inte borde jobba där.

jag fick inge hjälp från psykiatrin och ingen hjälp från vc, fick inte komma in på något behandlingshem, men har några vänner som har varit på och det är 6 och 12 månader rena. det skulle vara bra om du får komma in och de kan ge dig bästa hjälpen vad jag hört men du MÅSTE själv oxå vilja bli ren, måste ha en jävla viljestyrka. försökte få hjälp med mitt blandmissbruk i som jag hade haft sen 18 nu 22 och det enda de gjorde var att skicka mig som ett vykort till nya ställen, jag är inte helt ren fortfarande men är på bättringsvägen, mitt råd skulle vara att gå på aa/na möten och berätta för din närhet att du har ett problem, det är ett jävla stigma med att vara narkoman men jag tror att man måste vara öppen med det.

Sjukvården kommer inte lyssna på dig och som du skrev så kommer de förvränga allt du säger

:-Har du självmordstankar?
:-njaa livet suger men nej

= Självmord

I ditt fall är det bästa att söka till ett behandlingshem frivilligt som du kan dra ifrån när du vill innan du får ett LVM. Du behöver vara ren 3 månader för utredning. Terapeut går att fixa hela tiden men det kostar.

Vad jag har lärt mig utav min tid inne på LVM och LPT är att den vården är till för mentalt begränsade människor och icke högfungerande, du vet sånna som frivilligt går med på lobotomering (zombie mediciner, bara va fet och äta en massa godis och inte ha nån aning om vad som pågår).

Tack för alla svar.

Sammantaget verkar det inte vara någon höjdare att försöka få hjälp från beroendevården. Det är helt absurt att det inte finns något mellanting mellan "low-life narkoman" som sitter på behandlingshem och "fungerande nykter individ".

Vem fan har råd att bekosta egen terapi, det kostar ju skjortan. Dessutom vill jag heller inte ha restriktion på till exempel sömnmedicin eftersom jag har sömnproblem till och från, och i framtiden lär man väl inte ens få smärtstillande utskriver vid behov eftersom man är stämplad som "beroendepersonlighet".

Typiskt.

Har läst hela din historia och du verkar ha alldeles för mycket att ge i livet än att gå ner dig helt i ett missbruk. Jag känner igen mig mycket i din historia då mitt missbruk började pga. ett alldeles dör stressigt jobb och en privatpsykiatriker som skrev ut allt möjligt.

Om du har missbrukat i tio år och aldrig sökt hjälp, så är ett tips att ta kontakt med TUB-mottagningen i Torsplan. Jag gick där i tre månader och fick tre dagar i veckan hämta ut Stesolid och Lyrica för att trappa ner på samt Nitrazepam mot sömnen, men du kommer få en missbrukarstämpel ja. Vilket jag tror du kommer få vart du än vänder dig. Enda sättet att inte få en är att göra det helt själv vilket år FÅ FÖRUNNAT att klara av om inte omöjligt när man hållit på så länge.

Vad exakt är du beroende av idag?

Men om du ska sluta knarka gör det väl inget att du inte i första taget får smärtstillande och sömnmediciner utskrivet? Jag förstår inte problematiken? Alltså får du brännskador så kommer du så klart få moffe, men inte oxy när du vrickad foten.

Du får bestämma dig helt enkelt, vården kan väl va ett stöd, men inte så mycket mer. Du kommer få göra grovgörat själv.

Jag har typ bara bra erfarenheter av beroendevården i Sverige och skulle vilja påstå att man får åka gräddfil till resurser som skulle ta år att få för nån med endast psykiska problem.

Jag vet inte vad för erfarenheter som ligger bakom tidigare svar men de motsvarar verkligen inte min egen erfarenhet.

Jag är en man på 34 som har ett ordnat liv, masterexamen, bra jobb, och familj. Jag var EXTREMT tveksam inför att söka hjälp för mitt alkoholberoende men kunde samtidigt inte hålla mig ifrån att dricka minst två liter vin eller en hel flaska whiskey eller mer (tills jag somnade), varje kväll, ibland kombinerat med benso.

Tillslut gav jag mig hän eftersom mitt liv och framförallt min familj är många gånger viktigare. Till min förvåning så var kontakten med beroendeavdelningen av psykiatrin i mitt område väldigt lättsam, till och med befriande. De har sett det mesta och de allra flesta fall de har är betydligt värre än någon med ett ordnat liv som själv söker hjälp. Jag behövde aldrig stanna kvar om jag inte ville, fick medicinen och terapin som jag behövde. Du kan be om att låsa den del av din journal som rör behandlingen, det hindrar inte att andra läkare skulle kunna se den delen, men det blir ett brott ifall de tittar utan god anledning.

Jag kan ha haft en väldig tur, men nästan ingen i min närhet (eller andra utanför vården) vet om mina problem eller att jag har sökt hjälp för dem. Inser du att ditt beroende är problematiskt så rekommenderar åtminstone jag att söka hjälp, det var långt ifrån så hemskt som jag hade föreställt mig.

Rent socialt så kommer det inte att komma ut. Vissa insatser (allt hos socialtjänsten) kommer att sättas i ditt socialregister, men det påverkar inte dina möjligheter till jobb m.m. - det enda du bommar möjligheten för, igenom att söka hjälp från hälso- och sjukvården för ditt missbruk är att du inte kan gå till dem för att nära ditt missbruk (ex. få ut tabletter) - däremot så är det inget säkert kort att dem hjälper dig på ett bra sätt.

Du kan alltid låsa dina journaler, då får ingen annan enhet kolla på dem utan ditt godkännande.

Tack för att du tog dig tiden att läsa allting. Jag har alldeles för mycket att ge för att knarka bort mitt liv och hjärna, det stämmer bra, och det är det problemet jag är redo att lösa nu.

Också tack för tipset ang TUB, verkar som att deras fokus är benso och opiater, vilket jag onekligen skulle behöva hjälp med, speciellt bensot.

Jag klarar inte att ta mig ur det här själv, det har jag nyligen förstått. Det har gått över ett år sedan jag fick min "knarkpsykos" och bestämde mig för att "aldrig knarka igen". Så har det verkligen inte blivit.

Jag kommer gå igenom avtändningar på benso och tjack inom kort, tror inte jag är fysiskt beroende av något då jag varit ren längre perioder under året och klarat mig bra då, men det är 100% ett psykiskt beroende, eftersom jag inte kan låta bli att falla tillbaka, främst på tjacket. Men det spelar ingen roll vad det är egentligen, jag missbrukar och har alltid missbrukat allt jag kommer över (mat, weed, alkohol, tjack, e, koks, benso...etc, etc). Det är mina underliggande problem och förhållande till belöning som behöver tas itu med.

Framför allt är det bensot som oroar mig, eftersom jag redan lider av insomni och har självmedicinerat den under en längre period. Likaså har jag självmedicinerat min ADD och borderline. Mitt mål är att komma igenom beroendemottagningen för att få göra utredningar för ovan nämnda diagnoser och få professionell hjälp och medicinering för att hantera dessa varje dag. Jag är oförmögen att styra mina impulser och starka känslosvängar har det visar sig, därför har knarket blivit centralt i mitt liv. Jag är bara orolig om hela den processen är värt det i slutändan, får man verkligen den hjälp man behöver för sina psykiska problem? Mitt intryck från vården är att så är inte fallet.

Började oskyldigt för många år sen, då visste jag inte att jag hade så mycket underliggande psykisk ohälsa, och drogerna har blivit ett sätt att hantera och döva den genom åren.


Jag har insomni och återkommande ångestproblematik bl.a. (sen innan knarket också), så jag är livrädd att få stå utan benso och sömntabletter, om det är så att det står "missbrukare" i min journal. Och vi vet ju alla hur restriktiva läkare är med att skriva ut sådana saker även till "vanliga" personer. Vad jag förstått går det dock att låsa journaler på ett sätt som gör att vården inte har tillgång till den om inte man godkänner eller är i akut fara.

Tackar för det, hoppas det blir så för mig också!


Jag har varit en sväng på Riddargatan bl.a. för alkoholen, men problemet är att alkohol är inte olagligt och är inte stigmatiserat på samma sätt som ett missbruk av tyngre droger. Mitt missbruk kretsar idag kring en okontrollerad självmedicinering för ovan nämnda diagnoser.

Min rädsla är alltså att om jag vänder mig till vården och blir stämplad som missbrukare, att jag inte heller kommer få några vettiga mediciner utskrivna för min psykiska ohälsa. Å andra sidan är det motsatta alternativet att jag fortsätter leva som jag gör, så det lämnar mig inte med många val.

Det är det som oroar mig, eftersom jag behöver medicinering för mina diagnoser. Å andra sidan kan jag alltid återvända till gatuknarket om vården nekar att medicinera mig, och då har jag ändå testat alla vägar jag kan för att bli nykter och fungerande, så jag har nog i grund och botten inget att förlora förutom tid och värdighet.