Jag har aldrig någonsin hört någon påstå att våldtäkt inte är "så farligt egentligen", det förefaller vara en otroligt ovanlig ståndpunkt som näppeligen förtjänar att diskuteras då det är så perifert och ovanligt.
Det män (och förnuftiga kvinnor) snarare reagerar på är förstås att narrativet kring våldtäkt är så snedvridet och infekterat av feministiska påhitt. Man hör ofta att att våldtäkt skulle ha att göra med "manliga/maskulina normer". Detta är i själva verket regeringens ståndpunkt i deras nationella strategi:
”På ett grundläggande plan handlar det om att utmana föreställningar om makt och maskulinitet som rättfärdigar våld, samt normer som inskränker kvinnors och flickors självbestämmande över t.ex. sexualitet, barnafödande, ekonomi, utbildning och relationer” (Skr, 2016/17:10, s. 126).
I verkligheten är det dock svårt att hävda att det handlar om "normer" och "föreställningar om maskulinitet". Enligt Brå misstänktes år 2017 40 per 100 000 för våldtäkt, vilket är 0,04%. Kan något verkligen kallas för "norm" om inte ens en promille av befolkningen följer normen? Våldtäkt har inget med normer att göra utan är uppenbarligen en
avvikelse från normen, alltså raka motsatsen till feminismens och regeringens påståenden. Våldtäkt har aldrig någonsin uppfattas av män som något "manligt".
Det finns även en tendens hos feminister att bredda definitionen av våldtäkt så att helt oskyldiga beteenden nu kan klassificeras som våldtäkt. Följande situationer har av feminister vid olika tillfällen beskrivits som våldtäkt:
(1) Om en kvinna dricker för mycket och går hem med en man men ångrar sig dagen efter.
(2) Om en kvinna samtycker till sex men upplever någon specifik del av akten som obehaglig/oangenäm (oavsett om mannen upphör).
(3) Om en kvinna går med på sex utan att egentligen vilja det, t.ex. för att hennes man vill.
Enligt dessa definitioner har kvinnan inget ansvar, medan mannen tillskrivs ansvar för kvinnans beteende. En tämligen märklig ståndpunkt att inta, om man inte är feminist förstås.
Vi kan därtill konstatera att feminismen inte ens erkänner existensen av falska anklagelser vilket studier har visat kan stå för allt mellan 6-40% av våldtäktsanklagelser (den intresserade kan läsa Warren Farrells
Myth of Male Power, kap. 14, för en diskussion om detta). I rätten krävs dessutom endast att kvinnan berättelse är "trovärdig" för att någon ska kunna dömas för våldtäkt, något som inte är fallet för någon annan kategori av brott. Även "stödbevisning" krävs förstås, men detta avser saker som att målsäganden har berättat om händelsen för andra som kan vittna om det, vilket inte accepteras som stödbevisning inom andra brottskategorier (se t.ex. "Varför är bevisning som uppfyller beviskravet i våldtäktsmål inte tillräcklig i mål om olaga hot?" i
Svensk juristtidning).
Inom västerländsk rättstradition anses man oskyldig tills motsatsen bevisas, men i fallet med våldtäkt är beviskraven så låga att detta fundament knappt kan sägas gälla. Så till skillnad från vad feminister säger verkar samhället med andra ord ta våldtäkt på väldigt stort allvar, så allvarligt faktiskt att det särbehandlas på detta sätt.
Alltså, att våldtäkt inte är "så farligt egentligen" betyder inte att man vill legitimera våldtäkt (det är sannerligen ett hemskt brott). Det har snarare att göra med att feminister överdriver, förvrider och rent ut sagt ljuger om fenomenet våldtäkt för att legitimera sin ideologi.
www.flinkochfardig.com
