Kvinnor får i genomsnitt 4 MKR under sin livstid från män

Jag vet faktiskt snart inte vad man ska säga längre. Man pratar så mycket om allting negativt kvinnor gör hela tiden och pratar som om att man är experter på allt om kvinnor. När en kvinna här säger någonting om män generellt då går världen under, man är manshatare och generaliserar.
Jag är så less på det alltså.

Du trollar hela jävla tråden.

Detta är din taktik alltså, sätta dina "motståndare" ur spel genom att bemöta dem med totalt IQ- befriade kommentarer som den här ovan.

"Kvinnorna gnäller och sjukskriver sig ju." Detta har vi ju förfan precis pratat om, hänger du inte med?

Ja här är vissa uppblåsta egon som inte klarar av ens en vindpust. Deras taktik verkar också vara att trötta ut sina "motståndare" med trams och påståenden som är så dumma att de knappt går att bemöta.

Javisst. Skulle tro att syftet är antingen att jaga iväg kvinnor från forumet så deras IQbefriade skitsnack står oemotsagt för eventuella soon-to-be-incels som är inne på besök, eller så är det helt enkelt att dra igång tjafs för att det är kul.
Har nämligen noterat att även om man skriver något de faktiskt håller med om så måste det ändå tramsas.
Nåväl det enda de bekräftar här är att det var en väldigt bra sak att kvinnor fick sina egna liv här i början av 1900-talet, tänk att behöva tvingas slå sig ihop med en jävla idiot. Gud bevare kvinnan 🙏

Jag ryser så nackhåren kryllar sig. Tvi vale!

I övrigt tror jag att det är så att de inte vill ha kvinnor här. Jag har läst en del kommentarer här på forumet som postats av kvinnor som antingen är nya eller inte skriver så ofta här. De inleder med: "Jag är inte feminist......"

Och du vet vad som händer. Hon får ändå en shitstorm där hon mer eller mindre måste stå till svars för hela fking feminismen och kvinnligheten och höra att hon nog minsann är feminist ändå. Nu senast en tjej som fick förklara att våldtäkt faktiskt förekommer.

Jag börjar nästan fundera i banor att feminism kanske ändå behövs i Sverige om nu män överlag har SÅ svårt att respektera och lyssna på kvinnor, att ens lyssna och faktiskt höra vad de (kvinnor) säger.

Jag börjar definitivt få mycket mer respekt för de kvinnor som jobbat sig upp till toppen.

Det tråkiga är att det finns saker inom kvinnligheten som jag tycker är "toxic" och som jag skulle vilja prata om, men här känns det som att kasta sig till hyenorna. Visar man svaghet hugger de direkt.

Det är tur att vi har skenheliga människor som du och moment22 att generalisera över hur hemska män är som generaliserar... Lika mycket självinsikt som små barn.

På kvinnodominerande arbetsplatser som exempelvis förskolor och vårdboenden är det eftersträvansvärt med en större andel män. Med andra ord en motsvarande mindre andel kvinnor.

Det är väl det du syftar på?

Är det pinsamt med ökad närvaro på jobbmöten, större produktivitet och bättre arbetsprestationer hos både män och kvinnor? Arbetsgivarna och aktieägarna håller nog inte med dig.

Man blir som man umgås. Passar bra här med resten av barnen då. Kom ihåg vem som började bara.

Räkna själv ut varför kvinnor som arbetar inom den offentliga sektorns vård, skola och omsorg är mer sjukskrivna och får psykiska problem. Visst sliter tuffa arbetsförhållanden, dålig arbetsmiljö (t ex mycket buller, mycket lyft), hög personalomsättning och tighta arbetsscheman på såväl kropp som psyke.

Lägg också till att de kvinnor som arbetar heltid oftast tar mer än halva ansvaret för barn och hushållsarbete i hemmet efter att de avverkat åtta timmars tufft arbetspass. Deras män kommer hem från sina bekväma kontorsjobb till ett dukat bord med middagen serverad och klar. Sedan kan de slå sig ner i soffan och koppla av framför TV:n, medan den utmattade frun dukar av, plockar undan samt tar hand om griniga ungar.

Som Jenny9 skrev här är det mycket mer psykiskt krävande att arbeta med människor inom vård och skola än i andra branscher. Det krävs både empati och starkt psyke för att orka ta hand om svårt sjuka, gamla, gravt funktionshindrade patienter och våldsamma psykfall i åtta timmar varje dag minst fem dagar i veckan. Man måste också vara hårdhudad för att stå ut med sin i det närmaste outhärdliga arbetssituation som högstadielärare på en problemskola i ett socialt utsatt förortsområde.

Vem som började mellan dig och mig eller dig och andra män?

Du har spenderat senaste månaderna med att generalisera över män som någon form av barnslig motreaktion på generaliseringar runt kvinnor från andra användare.

Det ska jag nog klara av att komma ihåg.

Ok, det var inte mycket nytt här.

Frågan var varför vi inte får någon valuta för alla skattemiljarder som har rullat ut de senaste 30/50 åren som ska åtgärda dessa fenomen.
Observera att jag själv lutar åt det socialkonstruktiva hållet och är därmed beredd att förklara de underliggande idéerna och tankarna - som har drivit på alla dessa samhällsorojekt - som endera fiaskon, att man helt enkelt inte har förstått hur människan fungerar/hur hon formas/utvecklas. Men mer om det längre ner...

Och varför bör vi inte ha ledande fokus på att forma systemet bättre för människor som lever i det? Att fokusera på att ändra människor så att de passar in i det bristfälliga systemet är väldigt enfaldigt i min mening, och skapar ingen genuin förbättring (systemet förblir precis lika bristfälligt även om könsfördelningen jämn).

Åter igen är det systemet som sviker. Arbetsuppgifterna i fråga är kärnverksamheter och lyckan hade inte varit större om majoriteten män hade drabbats av sveket.
Vore världen en bättre plats om min far var den som satt med sveket i knät på ålderns höst?

Jag kan inte se det...

Arbetsfördelningen i hemmet bör givetvis vara rättvist och i förhållande till tid hemma liksom tid i förvärvsarbete. Men för min del är inte ödesfrågan huruvida mor eller far lider av orättvisa - ingen av dem ska lida av orättvisa i ett samhälle värt namnet.

Det har lobbats hårt för att ta bort sambeskattning och för att underminera dylika och mer moderniserad förslag. Och de som klagar högst är de som har lobbar hårdast för att göra föräldralivet orimligt svårt.

Annars verkar du leva i den bästa av världar fast med fel människor. Jobbigt läge...

Ja, det är larvigt även i mina ögon. Hur som haver så ska det inte vara svårt att bilda familj och driva den som det behagar.

När sådana fundamentala bitar är på plats så är det en aning rimligare att be folket om förändringar och kompromisser, om det är sådant man är ute efter.

Att använda samhällssystem som ett slags vapen som ska tvinga/straffa folk till förändring och kompromiss, ser vi idag resultatet av - ett stort och extremt kostsamt fiasko på många håll.
Resultatet kan du i princip ta på: sämre och sämre folkhälsa och ett utbrett systemförakt.

Du predikar för fel man. Det är jag som är sviken av systemen som du knappt noterar i din analys...


Jag vill ha medmänniskor som mår bra, som känner att livet är meningsfullt och som kan säga att det enda liv de ägde vart mestadels lyckligt.

Men till skillnad från dig så ställer jag inte krav för sådant utan är nöjd om fenomenen överhuvudtaget infinner sig för folk.

Är enbart värdekonservativ på så vis att jag lever existentialistiskt. Kapitlet filosofi kan vi dock ta någon annanstans.

Det är lugnt. I'm cool. Fokuset i vår familj är inte att försöka jämna ut bristerna i bristfälliga system och med varandra som insats... utan vi samarbetar MOT bristerna i systemet.
Min familj är inte det mänskliga felandet i perfekta system - vi är det mänskliga perfekta i felande system.

Har du ett annat recept på bullar så behåll det. Jag tänker inte ens smaka...

Då har vi kommit hit ner. Människor fungerar/formas/utvecklas inte på ett sådant vis att intressen kan kultiveras utifrån hur som helst och speciellt inte genom den gemensamma miljön/vardagens innehåll. Den vetenskapliga litteraturen är väldigt tydlig med det... våra intressen formas inte av föräldrarnas intressen, sysslor eller anvisningar - de formas primärt av biologiska anlag och den exklusiva miljön/vad vi upplever individuellt.

Det här ser man genomgående i såväl tvillingstudier, av tvillingar som växer upp i olika miljöer, och i en uppsjö studier av adoptivbarn.

Det du föreslår - och vad etablissemanget använder/propagerar för - är metoder som formar oss till blott 5-10%. Och det spelar ingen roll om du vänder dig till biologi- eller socialpsykologisk litteratur, den vetenskapliga litteraturen är tydlig.

Istället för mantran i samhällsetern och allsköns påtryckningar borde man alltså ordna exklusiva tillställningar som leds av förebilder, exempelvis. Häftiga studiebesök med inspirerande personal, exempelvis. Och hur utfallet sedan ser ut är ALDRIG i barnets intresse och ingenting som hen kan rå för eller ens ändra på... men chansen att någonting fundamentalt nytt slår igenom - är mångfaldigt större än att envist köpa hem lego/dockor.

Hur många ointressanta intressen har du själv? Försök att leva som du lär en gång, oxymoron. Och meninglösheten du skulle uppleva när du sitter och gör ointressanta saker, är vad du vill att barn ska gå igenom... under människans mest utvecklingskänsliga år.

Iväg och gör någonting ointressant nu och som du själv föreslår ska det uppta ditt liv - från lek, studier till jobb. Likt metoderna du själv förespråkar kan jag personligen se till att det blir ordentligt påtryckt från mitt håll - vi kan alla se till att du håller kursen mot det bättre samhället du pratar om.

Ja, vad väntar du på? Menar du att barn ska gå före och visa vägen eller vad är problemet?

Aja, göm dig bakom gelikar och berätta för världen hur den blir bäst istället, och var inte oroliga - barnen ropar när kusten är klar.

Har du haft en ointressant dag idag?