Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det är väldigt lätt att tacka nej till hjälp och stöd som erbjuds. Även om du blir utredd på soc kan du tacka nej till ”familjestöd”. Särskilt lätt är det om fasaden är fin och både barn och vuxna har intellektuella resurser.

Det är inte ovanligt att folk/barn/vuxna begår suicid utan att någon i omgivningen vågat ta upp det med personen i fråga. Ofta har omgivningen märkt något, men i te kunnat sätta fingret på det.

Det är så mycket droger, alkohol, missbruk av andra slag, misshandel och elände som försiggår utan att grannar, kollegor och lärare har någon aning.

Det går inte att veta vilket stöd föräldrarna och/eller barnen har erbjudits, för det går under sekretess. Men det går att veta att det är möjligt att tacka nej till hjälp även om den erbjuds.

Jag tycker det är anmärkningsvärt hur många här inne som är beredda att acceptera ”barnen var sjuka, föräldrarna gjorde sitt bästa, de var kärleksfulla föräldrar, men nu är alla döda”.

Om du dödar dina barn är det väl VÄLDIGT sannolikt att du kanske inte är så kärleksfull trots allt? Du kanske till och med är aningen självisk? Till och med en gnutta ond? OAVSETT vad du skriver för anledningar i ditt avskedsbrev. (En som dödar kan faktiskt ljuga. Jag tror till och med att en som dödar andra människor också är lite mer benägen än andra att ljuga. Och då kanske du också är rädd att din lögn avslöjas)

Håller med om mycket du skriver. "Mörkret" som poängteras av ME-lobbyn kan inte skänka krafter till någon som är sjuk. Som motvikt till detta mörker skulle sjuka individer behöva mer positiv input: de skulle behöva möta människor som kan förmedla hopp, människor som kan hjälpa de sjuka att få göra åtminstone någonting som var roligt för dem, utifrån dagsformen. A och M hade behövt nära kontakt och nära relationer till kloka, seriösa och kunniga personer som hjälpt till med att skänka åtminstone något positivt innehåll till deras liv, vid sidan av skolarbetet.

Eftersom föräldrarna ville fortsätta att yrkesarbeta så gott som heltid, hade andra personer behövt träda in. Hur var det - fanns det fler vuxna runt barnen? Det hade säkert inte varit problem med att - i samråd med läkare - göra en planering där skolundervisningen fått stå tillbaka litet till förmån för ett något mer lustfullt innehåll i dagsprogrammet.

Fler vuxna runt barnen hade inte gjort dem friska, men möjligen hjälpt dem att uthärda sjukdomen något bättre.

Upplevelsen av sjukdom - och även faktisk försämring eller förbättring av sjukdom - utvecklas och påverkas av samspelet mellan den sjuka och den omgivande miljön. Den som är sjuk och samtidigt omgiven av ledsna vuxna, och när de sjuka dessutom förväntas fylla sina dagar med aktiviteter som kanske inte är enbart positiva - den har ett mindre gynnsamt läge än den som har en mer stöttande omgivning.

Om O och H var så påtagligt olyckliga över flickornas sjukdomar, att de inte förmådde stötta tjejerna, så hade det kanske varit bättre om det funnits andra vuxna som kunnat ta över eller åtminstone gå in och stötta upp situationen. Om O och H dessutom var så uppgivna att de planerade att alla skulle dö - ja, då levde ju flickorna i en miljö där de varken kunde blir friskare eller lära sig att leva med sjukdomen.

Därför är för mg den allra viktigaste frågan: Hur såg höstterminen 2017 ut för barnen och deras föräldrar? Vilket stöd hade familjen erbjudits? Vilket stöd hade de tackat ja till och vilket hade de avböjt? Vilka andra vuxna än föräldrarna fanns runt barnen och hade till uppgift att stötta dem? Vilket stöd hade föräldrarna själva, aktivt letat efter för sina barn och för sig själva?

Den som är sjuk kan inte så lätt bli frisk i en sjuk miljö.

Om man skall gå efter PT så hade föräldrarna angivit flickornas hälsa som anledning till morden. Antingen tror man på utredningens sammantagna bild eller inte.

Jag har nu till slut kommit fram till att både Hanna och Oskar älskade sina barn, de ville göra allt för dom och ge dom hela världen om de kunnat.
Efter år av lidande och sökande av lindring och bot hamnade Agnes på en mycket mörk plats - hon blev deprimerad och till slut även suicidal. Jag tror bestämt på att Agnes hade uttalat detta för föräldrarna, så O och A ordnade så att Moa stannade hemma för att hålla koll på Agnes.

Agnes tillstånd förvärras och föräldrarna har slut på alternativ för Agnes problem och mående. Ingen och ingenting kan hjälpa Agnes att må bättre. Hon är djupt deprimerad som hela familjen (mer eller mindre) Det blir svårt för hela familjen i och med att Agnes inte längre vill eller orkar kämpa med sin sjukdom, hon har givit upp.

Utredningen har angivit att mamma och pappa dödade barnen och begick självmord. Anledningen till detta var barnens sjukdom. Oskar och Hanna mäktadeinte med att se Agnes lida de hade inget annat alternativ än döden för att få slut på eländet.

Detta var föräldrarnas enda alternativ. Det behövdes ingen triggar eller psykiska sjukdomar, ondska mm. De var ingen sjuk symbios som världen aldrig tidigare sett. Agnes led i flera år, mamma och pappa orkade inte se på längre.

Tror man på vad polisen gått ut med i PT, så finns svaret där, i avskedsbrevet. Orsak- barnens sjukdom

Om det är som du tror har en helt frisk Moa gjorts sjuk och fått sätta livet till, i princip offrats för de andra. Hur kan de få det till att hon inte heller kan leva ett liv i egentlig mening? Det är så sjukt.

Och även om Agnes eventuellt var suicidal och uttryckte att hon inte ville leva mer, så är det fullständigt fel och sinnessjukt att som förälder ta livet av henne. Det är inte kärlek. Kärlek och omtanke hade varit att hjälpa henne att se den livskvalitet hon faktiskt hade.

Varför har jag som enligt era epitet tillhör ME-maffian en så helt annorlunda bild av dess verksamhet. Det skrivs massor om aktuell forskning och om en sjukvård som börjar ha mer insikt och kunskap i sjukdomen. Lobbyn delar dagligen tips och trix om en bättre vardag och hjälper varandra.
Varför är några skribenter så angelägna att sprida denna mörka bild av sjukdomen - som inte ens är drabbade - eller?
Varför skulle inte O och H ha läst sig till att genombrottet är nära, att barn har bättre prognos och att det finns hopp? Tror de hade det tufft men att det var något annat som tippade dem över kanten.

Håller med om mycket du skriver. "Mörkret" som poängteras av ME-lobbyn kan inte skänka krafter till någon som är sjuk. Som motvikt till detta mörker skulle sjuka individer behöva mer positiv input: de skulle behöva möta människor som kan förmedla hopp, människor som kan hjälpa de sjuka att få göra åtminstone någonting som var roligt för dem, utifrån dagsformen. A och M hade behövt nära kontakt och nära relationer till kloka, seriösa och kunniga personer som hjälpt till med att skänka åtminstone något positivt innehåll till deras liv, vid sidan av skolarbetet.

Eftersom föräldrarna ville fortsätta att yrkesarbeta så gott som heltid, hade andra personer behövt träda in. Hur var det - fanns det fler vuxna runt barnen? Det hade säkert inte varit problem med att - i samråd med läkare - göra en planering där skolundervisningen fått stå tillbaka litet till förmån för ett något mer lustfullt innehåll i dagsprogrammet.

Fler vuxna runt barnen hade inte gjort dem friska, men möjligen hjälpt dem att uthärda sjukdomen något bättre.

Upplevelsen av sjukdom - och även faktisk försämring eller förbättring av sjukdom - utvecklas och påverkas av samspelet mellan den sjuka och den omgivande miljön. Den som är sjuk och samtidigt omgiven av ledsna vuxna, och när de sjuka dessutom förväntas fylla sina dagar med aktiviteter som kanske inte är enbart positiva - den har ett mindre gynnsamt läge än den som har en mer stöttande omgivning.

Om O och H var så påtagligt olyckliga över flickornas sjukdomar, att de inte förmådde stötta tjejerna, så hade det kanske varit bättre om det funnits andra vuxna som kunnat ta över eller åtminstone gå in och stötta upp situationen. Om O och H dessutom var så uppgivna att de planerade att alla skulle dö - ja, då levde ju flickorna i en miljö där de varken kunde blir friskare eller lära sig att leva med sjukdomen.

Därför är för mg den allra viktigaste frågan: Hur såg höstterminen 2017 ut för barnen och deras föräldrar? Vilket stöd hade familjen erbjudits? Vilket stöd hade de tackat ja till och vilket hade de avböjt? Vilka andra vuxna än föräldrarna fanns runt barnen och hade till uppgift att stötta dem? Vilket stöd hade föräldrarna själva, aktivt letat efter för sina barn och för sig själva?

Den som är sjuk kan inte så lätt bli frisk i en sjuk miljö.

Det behövs enormt mycket mer forskning och klargörande om de symptom som tillsammans ligger grund för en ME-diagnos. Vad beror det på och vad kan man göra åt det? Varför är besvären så lika andra diagnoser ex utbrändhet, panikångest, fibromyalgi och depression? Varför hittas inga biomarkörer? Är det bara en sjukdom eller många?

Jag och många med mig tycker dock att många förespråkare för mer resurser till ME har valt helt fel väg. Att framställa ME som världens värsta sjukdom och falska påhitt om välkomnade suicidklinker i Schweiz kan få oanade konsekvenser. Det är mycket farligare än de naiva och okunniga journalisterna kunde föreställa sig när de lät sig lockas till skrämselreportagen.

Det kanske vore en väldigt stor välgärning för alla som kommer i kontakt med ME-sjukdomen om man noga kunde reda ut hur Bjärreds familjens kontakter och informationsvägar kring ME sett ut?
O och H har ju trots allt själva uppgett ME som orsak till bristande framtidstro.

Varifrån fick de information? Uppföljning? Kontroller? Stöd? Sjukgymnastik? BUP-hjälp?
Vilken info fick de?
Hade de kontakter med ME-lobbyns inte helt sunda åsikter? Fick de en skräck-bild uppmålad?

Jag tror inte O skulle få ett längre straff för tre mord än för två barnamord. Det hade blivit livstid. Jag tror definitivt inte han fått nån sorts straffrabatt för någon sorts förmildrande omständighet - dvs barnens sjukdom. Livstid för två mord. Om han dömts för H också, fortfarande livstid.

Edit: Vad som gör brottet grövre är ju garantansvaret. Det ansvar som säger att man som förälder, eller annan vårdnadshavare, har skyldighet att så långt som möjligt skydda barnen.

Varför har jag som enligt era epitet tillhör ME-maffian en så helt annorlunda bild av dess verksamhet. Det skrivs massor om aktuell forskning och om en sjukvård som börjar ha mer insikt och kunskap i sjukdomen. Lobbyn delar dagligen tips och trix om en bättre vardag och hjälper varandra.
Varför är några skribenter så angelägna att sprida denna mörka bild av sjukdomen - som inte ens är drabbade - eller?
Varför skulle inte O och H ha läst sig till att genombrottet är nära, att barn har bättre prognos och att det finns hopp? Tror de hade det tufft men att det var något annat som tippade dem över kanten.

Exakt, garantansvaret väger tungt, så oavsett vem av dem som ensam handgripligen utfört morden på barnen, så är samförstånd och planering i sig tillräckligt för morddom på livstid tack vare just garantansvaret. Men ingen av dem lever och kan av förklarliga orsaker inte dömas.

Jag läste lite om Lex Bobby idag och tyvärr är den lagen väldigt tandlös. Socialstyrelsen är hårt kritiserad för att bl a inte, vid utredning av barns dödsfall enligt den lagen, ens tala med anhöriga, skola, vården, socialtjänsten etc. De går bara igenom det som redan framkommit i polisutredningen, vilket jag betraktar som verkningslöst eftersom deras uppgift är att se mönster som kan användas i förebyggande syfte. Det ställer höga krav på att polisen har kompetens och resurser att utreda andra myndigheters hantering, vilket verkar helt orimligt.
Jag hävdar igen - vilket nog drunknat i bombardemanget i tråden av gamla fall från 1800-talet och psykologiska resonemang som inte har bäring i ett världsunikt fall - att en nationell instans/kommission borde göra en oberoende undersökning av alla inblandade myndigheters åtgärder när barn mördats av förälder/föräldrar/vårdnadshavare.
Krav på psykiatriskt stöd till både barn och föräldrar är f@n inte för mycket begärt, och ska inte gå att avböja utan konsekvenser. Det får vara hur integritetskränkande som helst; men vad är viktigast? Rädda barns liv eller ta hänsyn till risken att kränka föräldrar? 😡

Synd att lex Bobby inte används bättre. Jag hade vissa förhåpningar där. Att även om jag inte får någon info som gör någonting begriplig att det i alla fall kommer en utredning som undersöker vad som kunde har gjorts annorlunda inom vård och skolan etc. Men att förvänta att något som sker i det dolda blir bra är kanske för mycket begärt.

Kan du bara förklara mig varför ingen kurator uppmärksammade problemet med As själmordstankar? Varför inte skolpsykologen märkte något? Ingen lärare? Varför just två akademiker föräldrar som lyckades att få en mycket omfattande hemundervisning för två barn (jag tror det är någon av de mest omfattande hemundervisning någon har organiserad för sina barn i Sverige) - varför just dessa föräldrar inte klarade att få den bästa hjälp för sin dotter A angående självmordstankar eller ME. Det finns mycket bra hjälp att få och ganska omgående när man har möjlighet att betala privat (angående suicidala tankar). För ME hade man kunnat åka till Stora Sköndal eller ett kompetent stället i Norge.

Men inget av detta hände. Eventuell en resa till Tyskland (antagligen innan me diagnosen). Ingen hjälp från SUS (varför?). Och sen? Efter diagnosen? Det verkar så att man har lagt mycket mer energi på att fixa hemundervisning än man har lagt på att får vård för barnen. I alla fall efter det vad som har kommit fram här. Och just det stinker till himmelen, tycker jag.
Och att då antar att föräldrarna tyckte det var bäst att hjälpa till med självmorden - ursäkta uttrycket - det tycker jag är ett mycket cyniskt synsätt.