Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Värre vore att tvingas dela detta fruktansvärda med hela svenska folket.

Nej, jag vet inte om polisen påverkats.
Men kombinationen av att saker sopas under mattan samtidigt som folk har vissa kontakter, släktband eller positioner i samhället, väcker tyvärr alltid misstankar.

Att anhöriga har påverkar polisen att korrigera PT informationen är klarlagt.
PT gav inte de klargörande svar som idag saknas. Kanske hade polisen från början tänkt lämna ut annan eller mer info?
Kombination av brist på tydliga svar, bl a utelämnandet att O även är misstänkt för att ha dödat H och önskan från anhöriga att korrigera PT, väcker funderingar.

Men anhöriga gör inte fel om de vill eller försöker påverka (inom vissa gränser). Det är polisen som låter sig påverkas som då gör fel.

OT: Man ska inte glömma att utredarna av Palmemordet tillät att fru Palme styrde konfrontationen efter sin vilja och vägrade ljudupptagning när hon skulle identifiera mördaren. Detta försvagade bevisvärdet av utpekandet av CP i rätten och var en av orsakerna att CP frikändes.
Det var den gången mycket erfarna poliser som lät sig påverkas till ett så tokigt handlande..

Nej det tror jag absolut inte. Anhöriga kan aldrig lastas för det som har hänt. Oavsett hur deras relationer sett ut. Det är föräldern/föräldrarna ensamma som bär skulden. Om dom anhöriga har proffshjälp vilket jag hoppas och tror så får dom stöd och hjälp med att bearbeta skam och skuldkänslor. Rykten och spekulationer är alltid värre än vetskap.
Sedan, hela svenska folket är ju en klar överdrift. Många är intresserade. Några helt insnöade som vi här men faktiskt många bryr sig inte. Det där med hela svenska folket får du ta med dom där du stöttar😀

Där har du helt fel i ditt resonemang, de anhöriga vill nog helst av allt få sörja sina döda i fred och inte ha några hyenor som ringer och snokar.

Men jag vet ju var du står i frågan så jag är inte förvånad.

Håller med om mycket du skriver. "Mörkret" som poängteras av ME-lobbyn kan inte skänka krafter till någon som är sjuk. Som motvikt till detta mörker skulle sjuka individer behöva mer positiv input: de skulle behöva möta människor som kan förmedla hopp, människor som kan hjälpa de sjuka att få göra åtminstone någonting som var roligt för dem, utifrån dagsformen. A och M hade behövt nära kontakt och nära relationer till kloka, seriösa och kunniga personer som hjälpt till med att skänka åtminstone något positivt innehåll till deras liv, vid sidan av skolarbetet.

Eftersom föräldrarna ville fortsätta att yrkesarbeta så gott som heltid, hade andra personer behövt träda in. Hur var det - fanns det fler vuxna runt barnen? Det hade säkert inte varit problem med att - i samråd med läkare - göra en planering där skolundervisningen fått stå tillbaka litet till förmån för ett något mer lustfullt innehåll i dagsprogrammet.

Fler vuxna runt barnen hade inte gjort dem friska, men möjligen hjälpt dem att uthärda sjukdomen något bättre.

Upplevelsen av sjukdom - och även faktisk försämring eller förbättring av sjukdom - utvecklas och påverkas av samspelet mellan den sjuka och den omgivande miljön. Den som är sjuk och samtidigt omgiven av ledsna vuxna, och när de sjuka dessutom förväntas fylla sina dagar med aktiviteter som kanske inte är enbart positiva - den har ett mindre gynnsamt läge än den som har en mer stöttande omgivning.

Om O och H var så påtagligt olyckliga över flickornas sjukdomar, att de inte förmådde stötta tjejerna, så hade det kanske varit bättre om det funnits andra vuxna som kunnat ta över eller åtminstone gå in och stötta upp situationen. Om O och H dessutom var så uppgivna att de planerade att alla skulle dö - ja, då levde ju flickorna i en miljö där de varken kunde blir friskare eller lära sig att leva med sjukdomen.

Därför är för mg den allra viktigaste frågan: Hur såg höstterminen 2017 ut för barnen och deras föräldrar? Vilket stöd hade familjen erbjudits? Vilket stöd hade de tackat ja till och vilket hade de avböjt? Vilka andra vuxna än föräldrarna fanns runt barnen och hade till uppgift att stötta dem? Vilket stöd hade föräldrarna själva, aktivt letat efter för sina barn och för sig själva?

Den som är sjuk kan inte så lätt bli frisk i en sjuk miljö.

Kan du bara förklara mig varför ingen kurator uppmärksammade problemet med As själmordstankar? Varför inte skolpsykologen märkte något? Ingen lärare? Varför just två akademiker föräldrar som lyckades att få en mycket omfattande hemundervisning för två barn (jag tror det är någon av de mest omfattande hemundervisning någon har organiserad för sina barn i Sverige) - varför just dessa föräldrar inte klarade att få den bästa hjälp för sin dotter A angående självmordstankar eller ME. Det finns mycket bra hjälp att få och ganska omgående när man har möjlighet att betala privat (angående suicidala tankar). För ME hade man kunnat åka till Stora Sköndal eller ett kompetent stället i Norge.

Men inget av detta hände. Eventuell en resa till Tyskland (antagligen innan me diagnosen). Ingen hjälp från SUS (varför?). Och sen? Efter diagnosen? Det verkar så att man har lagt mycket mer energi på att fixa hemundervisning än man har lagt på att får vård för barnen. I alla fall efter det vad som har kommit fram här. Och just det stinker till himmelen, tycker jag.
Och att då antar att föräldrarna tyckte det var bäst att hjälpa till med självmorden - ursäkta uttrycket - det tycker jag är ett mycket cyniskt synsätt.

Pressetiska regler verkar inte förhindra att man skriva så här detaljerad - bara dådet skedde i ett annat land https://www.expressen.se/nyheter/mamman-korde-sina-barn-till-skogen-skot-dem-/

Sjuk är dessa fall. Hur sjukt kan det egentligen bli när man sjukanmälda sina barn för att döda de? Men här verkar det i alla fall vara uppenbart att gm var sjuk.

Det är väldigt lätt att tacka nej till hjälp och stöd som erbjuds. Även om du blir utredd på soc kan du tacka nej till ”familjestöd”. Särskilt lätt är det om fasaden är fin och både barn och vuxna har intellektuella resurser.

Det är inte ovanligt att folk/barn/vuxna begår suicid utan att någon i omgivningen vågat ta upp det med personen i fråga. Ofta har omgivningen märkt något, men i te kunnat sätta fingret på det.

Det är så mycket droger, alkohol, missbruk av andra slag, misshandel och elände som försiggår utan att grannar, kollegor och lärare har någon aning.

Det går inte att veta vilket stöd föräldrarna och/eller barnen har erbjudits, för det går under sekretess. Men det går att veta att det är möjligt att tacka nej till hjälp även om den erbjuds.

Jag tycker det är anmärkningsvärt hur många här inne som är beredda att acceptera ”barnen var sjuka, föräldrarna gjorde sitt bästa, de var kärleksfulla föräldrar, men nu är alla döda”.

Om du dödar dina barn är det väl VÄLDIGT sannolikt att du kanske inte är så kärleksfull trots allt? Du kanske till och med är aningen självisk? Till och med en gnutta ond? OAVSETT vad du skriver för anledningar i ditt avskedsbrev. (En som dödar kan faktiskt ljuga. Jag tror till och med att en som dödar andra människor också är lite mer benägen än andra att ljuga. Och då kanske du också är rädd att din lögn avslöjas)

Det fetade:
"Föräldrarnas enda alternativ?" Det krävs mer än så för att ta livet av sina barn. Att man ens kan tänka tanken.

Självklart fanns det andra alternativ för familjen, men i sin nedåtgående spiral av depression och självömkan och dessutom ha mage att skylla hela tragedin på barnen - och där deras framtidsdrömmar för sig själva och sina barn, så begick de dessa illgärningar. Det är oförståeligt.

Låter på dig som att du "förstår" föräldrarnas beslut och att det på nåt obegripligt sätt var ok.

Varför har jag som enligt era epitet tillhör ME-maffian en så helt annorlunda bild av dess verksamhet. Det skrivs massor om aktuell forskning och om en sjukvård som börjar ha mer insikt och kunskap i sjukdomen. Lobbyn delar dagligen tips och trix om en bättre vardag och hjälper varandra.
Varför är några skribenter så angelägna att sprida denna mörka bild av sjukdomen - som inte ens är drabbade - eller?
Varför skulle inte O och H ha läst sig till att genombrottet är nära, att barn har bättre prognos och att det finns hopp? Tror de hade det tufft men att det var något annat som tippade dem över kanten.

Det är en sak om vi här spekulerar kring detta - men en helt annan sak om de som jobbar med barn tänker också så. Så som rektorn - eventuellt. Om man då inte klara upp fallet ordentlig, så kan man då stanna kvar i dessa tankebanor - och det, tycker jag, är kontraproduktiv.

Nej, de var rädda inför framtiden. Uppskrämda av lobbyn, tolkar jag det som. En mörk och hopplös framtid, skriver tidningar som Fokus, när de formulerar en rubrik som fullständigt slår undan benen på folk. "Hopplös diagnos". Här och nu kunde de jobba heltid och leva faktiskt precis som vanligt. Om de inte fuskade med sina jobb och halkade efter när de jobba hemma, man kan misstänka det också. Till slut brast bubblan, om O inte förberett sin konferens som han skulle.

De planerade även morden, så ork och kraft hade de. Det var inte så att de var utrangerade i sin föräldraroll. De vägrade acceptera alternativa bilder, de var självgoda och arroganta i sitt föräldraskap.