Mystiska 2:an

Jag gillar äventyret med langaren bäst. Lite väl förnumstig skräckpropaganda, och man får veta att langaren oftast är en vanlig stackars knarkande kille, medan den som skor sig på narkotikasmugglingen är t ex en amerikansk diplomat eller affärsmän (jo, det står så i faktarutan efter äventyret), men den råbarkade skildringen av Stockholm och dess horor och knarkare är fantastisk.

Hur blir det nu med återutgivningen? Det där Komika förlag som skulle ge ut samlingsvolymen lades ju ner för några år sen tror jag, så det blev väl inget av det.

Förresten har Doktor Kosmos gjort en låt om Mystiska 2:an: http://www.youtube.com/watch?v=0cFMIfqdHbA

Utdrag ur texten:

Ja, Stefan och Sacho specifikt, de är själva ordboksdefinition av förnumstiga. Tänker på det den där delen av serien där några utländska höjdare ska genomföra en militärkupp i Sverige och deras verktyg för detta genomförande bland annat är ett salufört piller som... gör folk dåliga, på jag minns inte vilket sätt... men jag kommer åtminstone ihåg hur de gick förbi en reklamtavla på gatan och att Sacho eller Stefan berättat om hur han läst något i DN om skiten och därefter attackerade läkemedelsföretagets affärsmässiga skrupelfrihet. Förnumstigt, ja. Haha. Men rasande skickligt gestaltat ändå. Sen får man också betänka att Sacho och Stefan fick sina läxor från livets hårda skola och säkert tvingades växa upp i förtid. Att dialogen därför blir lite "smågubbig" stör inte mig det minsta. Bidrar mer till seriens speciella air. Sen vet jag inte - ärligt - någon serietecknare som använder svartvitt lika skickligt som Rolf Gohs när denne är som bäst. Nä, Frank Miller kommer inte i närheten.


Nä, det är förjävligt alltså. Serien borde inte bara få en svensk återutgivning utan även en engelsk översättning och denna engelska utgåva BORDE vinna Eisner Award-kategorin "Best Archival Collection/Project - Comic Books". Minst.

Ja, jag är en Mystiska 2:an-entusiast.

Och jag håller med Doktor Kosmos i varenda ord av den där låten.

Dags att bumpa tråden, då länkarna i denna tråd verkar döda.

Fågelön finns på:
http://freddymilton.dk/f%C3%A5gelon/intro.htm

Mannen från Claa finns på:
http://freddymilton.dk/manden_claa/intro.htm

Boken har kommit:
https://www.adlibris.com/se/bok/rolf-gohs-ett-tecknarliv---serier-och-illustrationer-fran-sextio-ars-bildskapande-9789187861628

Rolf är idag (2019) 85 år och skriven på samma adress som han varit i flera år. Samt en ny adress (!)

Jag vågar säga att jag äger det mesta av med Mystiska 2:an av Rolf Gohs. Första numret signerat. Arla-reklamen, samt den Fotobok där Sacho och Stefan ger en lektion i fotografering. Vad jag efterlyser är de filmer han skall ha gjort på 60-talet och som han även vann priser för, de skulle jag vilja se. Jag tycker Rolf är värd en separatutställning på något av våra stora museum, eller varför inte en vandringsutställning så att även vi som inte bor i en storstad kan se den.

Sacho på bild:

Rolf ska ju ha fotograferat modeller till serien. Kan den här möjligen vara Sacho, i en annons för en fototävling från Kilroy nr 1/1970. Likheten är slående, eller hur?

https://www.tradera.com/item/341507/340668694/kilroy-nr-1-1970- /Bild fyra

Länken från tradera lär dö om ca tre månader, så snabba på...

Han jobbade på Hamregårdens pojkby på sjuttiotalet, minns inte vilken funktion men han dokumenterade i alla fall livet där, alltid med kameran i högsta hugg. Både inspiration och förlagor till karaktärer hämtades därifrån, helt säkert.

Ja Hamregården verkar ju ha varit Rolfs andra hem. Han skall ha haft en egen stuga där han ofta satt och tecknade. Under några år höll han även i ett serietecknarläger. Enligt Hamregårdrns hemsida meddelar styrelsen att verksamheten läggs ner eftersom sponsorerna dragit sig ur. Anläggmingen ägs av Frimurarna. Enligt samma hemsida har man bedrivit pojkläger och flickläger under olika perioder. till och med 2017. Lite omodernt kan tyckas. Tror dock inte att Rolf var där 70 - 73, då de flesta serietidningsäventyr skapades.

Nu arton år senare tycks tyvärr detta inlägg vara alltigenom korrekt.

Här finns äventyret Fågelön från 1985, den kontroversiella serie som blev den sista episoden med Mystiska 2:an och kanske också den som låg bakom Gohs' långa uppehåll från allt serieskapande. Har för mig att den var tryckt i färg i tidningen Comet men Gohs var väl ändå alltid bäst i svartvitt – färgläggningen i album som Dockan som inte kunde sova och Glaspyramiderna tillförde väl inte mycket utöver möjligen ett lätt illamående.

Fågelön sluter cirkeln från det mer pojkboksaktiga första äventyret Mysteriet Rosenkammaren i det att "skurkarna" i bägge serierna är våldsamma, rytande militärer, den disciplinära människotyp som Gohs tydligen hatade mest av allt. Den ger förstås också goda prov på hans anlag för patetik och hysteri. Och är bländande fint tecknad för det mesta.

Fortsätter diskussionen från (FB) Kändisar som nyligen har dött här så att skvallermodsen inte tycker vi går OT i dödstråden; hoppas det är OK.

Ja, jag är själv starkt ambivalent inför Gohs och hans gärning. Teckningsmässigt saknar det förstås sin like i Sverige – andra kanske också är och har varit duktiga realister, Bo Vilson t.ex., men helt utan det här filmiska flytet och dramatiken i berättandet. Ibland nästan "cartoony" i stilen, med skämtseriens markeringar som svettdroppar och yrselvirvlar ovanför figurernas huvuden, men samtidigt alltid alldeles oklanderligt realistiska porträtt, proportioner och perspektiv. (Kanske är det inte orimligt att gissa att Gohs hörde till de konstnärer som lärde sig teckna så bra för att få tillgång till de former han åtrådde.)

Men å andra sidan är det bara p.g.a. konstskickligheten man uppskattar honom: manusen är ofta svaga, världsbilden/människosynen barnslig, inte sällan genant. Hade det bara handlat om ett "anti-auktoritärt" patos hade det varit lättare att köpa, sånt hörde ju tiden och personen till, men Gohs var ju dessutom tefatstroende och new age-flummig, och öste in en massa spöken, rymdvarelser och andra övernaturliga element mitt i sitt svartvita och dystert socialrealistiska Sverige. Själv tycker jag att scenen med kroppsmålningen och dyrkan av "förbundsarken" är den tveklöst läbbigaste i Fågelön.

Jag håller helt med. Det var så länge sedan jag läste Mystiska 2:an men vad jag minns så upplevde även jag (född sent 70-tal) att Gohs estetiskt vackra värld var ganska dystopisk när man skrapade på fernissan. Jag var dock mer av en Fantomen-kille och det är främst därifrån jag känner till Gohs ifrån.

Jag tackar även för länken till äventyret Fågelön som du la upp tidigare här i tråden.

Som en binot finns på Wikipedia en kul bild från gamla Centerförlagets ateljé där Gohs syns på bild med Nils Egerbrandt.
https://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/2/25/Egerbrandt_och_Gohs_på_Press_%26_Publicity.jpg

Tala om två diametralt olika tecknare, manusförfattare och personligheter som trängs på några få kvadratmeter med sina respektive helt olika världsbilder. Lite halvt-OT men fantastiskt kul.

Ja, en fantastisk bild med så många motsatta aspekter av svensk seriekonst i ett litet rum. (Tror att den även finns med i andra bandet av bokserien Svensk seriehistoria som innehåller nästan 100 sidor om Gohs.) Undrar om det var i det rummet på Centerförlaget eller senare hos Semic som Gohs fick sitt ryktbara hysteriska sammanbrott när någon skämtsamt kastade ett gem på honom för att han skulle bli klar med sidan.

Egerbrandt som åtminstone för mig symboliserar vardaglig trygghet och trovärdighet, det verkade alltid så genuint när furir Revär bistert förmanade soldaterna att vara rädda om utrustning och materiel, eller förklarade hur en viss uppgift skulle utföras på rätt sätt. Trots arvet från äldre tiders skämtpress så tedde det sig ofta mycket mer realistiskt än Gohs' febrigt melodramatiska berättelser.

Det är tydligen omstritt huruvida Mystiska 2:an-äventyret Fågelön var orsaken eller ej till att Semics vuxenserietidning Comet lades ned, och det kan noteras att Semic-redaktören Ebbe Zetterstad hävdat att förlaget redan fattat beslut om nedläggning till följd av dåliga försäljningssiffror. Comet var ju också om jag minns rätt en ganska splittrad produkt, en antologitidning på glättat papper som blandade Rolf Gohs och Joakim Pirinen med Manarakitsch och franska skämtserier av Bretecher, Copi och Wolinski (en av dem som dödades i attacken mot Charlie Hebdo). Med tanke på att den svenska seriemarknaden vid denna tid torde ha varit ganska mättad på vuxenserier är det väl inte underligt att tidningen hade svårt att finna en publik – även om kontroversen kring Fågelön knappast gjorde situationen ljusare.

Hur som helst: det retar mig en smula att dödsrunorna kring Gohs nu gärna framställer kritiken av Fågelön som "moralisk panik" och att Sverige ännu inte var moget för denna fördomsfria skildring av ungdomlig sexualitet, och så vidare. Detta är inte alls någon särskilt trevlig serie. Det är en serie som bland annat skildrar hur en vuxen man spanar på en grupp barn med sitt teleobjektiv, smygfotograferar en pojke i förpuberteten när han klär av sig, besöker pojken om natten i hans tält och spanar in honom när han sover, överväldigas av sina känslor och kysser honom, för att sedermera få sin åtrå besvarad. Hade pojken i fråga varit en flicka i de tidiga tonåren är det knappast något tvivel om att serien hade fördömts som en hebefil fantasi om hur den vuxnes åtrå i själva verket är vacker och efterlängtad av föremålet.