Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Missan förklarar polisen inkompetent att bedriva en mordutredning. Nej, man stämmer inte polisen. Men att anklaga polisen för att mörka, att frita Hanna från allt ansvar är bara korkat, när ett års noggranna undersökningar visar att två personer under 3-4 månader planerat dessa mord.

Man har hittat digitalt material sa man. I digitalt material finns även datum när materialet skapades. Men såna detaljer är väl inte viktiga för vissa. Vissa här vet bättre än utredarna

Ja reglerna för orosanmälan inom sjukvården för anmälan när man kan tänkas misstänka att barn kan fara illa är tydliga. Hur de ska tolkas dvs vad som utgör underlag för en misstanke är mindre tydligt och bedöms i det enskilda fallet.

Har en bekant som blev anmäld och utredd när sonen fick sitt andra armbrott på två år vid fall från klätterställningen. Ibland behövs det inte mer, ibland passerar mycket mer utan att orosanmälan görs.

Men om man är klar över att en familj sedan länge ”är i kris” som ena rektorn uttryckte sig - borde självklart detta orosanmälts. Gemene man uppmanas att anmälla sin kännedom och oro att barn kan fara illa - skol- och sjukvårdspersonal har skyldighet att göra det vid minsta misstanke.

Upp till 15 år bestämmer vårdnadshavaren över barns sjukvårdskontakter. Därefter är barnet ”sjukvårdmyndigt” och kan bestämma helt själv vilken sjukvård det vill ha och vem som ska få kännedom om detta. Ex kan 15-åringar genomgå abort utan att någon förälder får informeras.

Om en person är under 15 år och behöver livräddande behandling, alltså inte en diskussion om olika behandlingar för att må bättre, kan barnet akut omhändertas om föräldrarna motsätter sig den livräddande behandlingen. Sker ibland för barn till Jehovas Vittnen som motsätter sig blodtransfusion. Efter behandlingen återgår vårdnadsansvaret återigen till föräldrarna (som för JV ofta är införstådda med förfarandet).

Skulle föräldrar till ett barn motsätta sig viktig behandling som hindrar att barnet mår sämre, men inte är livsnödvändig, är detta nog tillräckligt skäl för en orosanmälan. Barnet är ju på väg att fara illa och bli sjukare.

Problemet vid ME är ju att det idag inte finns någon fungerande behandling att erbjuda. Det finns ens några kriterier när FK bör bevilja sjukskrivningsersättning. När det är så oklart, diffust och ogreppbart varierar ju idéerna om vad som kan hjälpa den enskilde sjuke. Om föräldrar till ett ME-sjukt barn har egna tankar om vad som är bra för deras barn, är det svårt för sjukvården att förhindra det - för det fins ju inte något annat fungerande att erbjuda. Finns ingen behandling som måste ges för ME.

Allmänt är det väl så att väldigt lång hemundervisning, krisande familjesituation och barn nr två också sjukt borde fått varningsklockor att ringa hos alla som kände till det. Oavsett föräldrarnas munläder eller titlar. I vart fall där har både skolan och sjukvården brustit som inte orosanmält. Varför man missat det borde utredas för att kunna göra mer rätt i framtiden.

Vad kan Polisen ha hittat som styrker deras teori om att båda var delaktiga?

Jag kan bara komma på två saker: En film där båda bekräftar och/eller att barnen har fysiska spår av att båda dödade dom.

Fyll på ni som köper Polisens utsaga, vad kan dom ha hittat för bevis?
För min del tycker jag att ett undertecknat brev och/eller mailkonversation är inte mkt att hänga i granen i det här sammanhanget.

Instämmer.
Digitala fynd och brevunderskrifter kan vara manipulerade på något sätt.
En film är svårare att fejka.
Så ja, en inspelad film där båda berättar om sina tankar och planer eller vad de gjort om det redan skett är fullt tillräckliga bevis.
Men varför sa inte polisen på PT något om någon film, om den finns? Man uppehöll sig vid handstilsanalyser i stället, som blir helt ointressanta om det finns en film.

Enligt chefsjuristens förtydligande var endast en förälder aktiv i morden på barnen enligt forensiska fynd. Då faller teroin om fynd efter två handgripligt aktiva personer.

Så jag instämmer i din fråga - vad kan det finnas mer som gör polisen så säker?
Kan båda förälderna var för sig berättat om sina familcidtankar för någon? En läkare? En präst? Men varför har inte denne larmat? Läkare får bryta tystnadsplikten i sådana fall.
Får en präst det? Får en präst idag när de är döda berätta?

Ett testamente, ett avskedsbrev, ett usb-minne. Det senare kan innehålla vad som helst och hur mkt som helst. "Sammantaget tydde fynden på att allt var planerat sedan en lång tid tillbaka". Citat fr tidningen Svensk Polis.

Klart och tydligt, kan inte misstolkas och ändå kan man inte acceptera detta!

Varför tror man att polisen ljuger? Finns det andra fall där polisen ljugit för att skydda en gärningsman? Annars undrar man varför de skulle göra det när det gäller vad som hände i Bjärred.

Ingen kan få mig att tro att anhöriga till brottslingar varken i detta fallet eller andra kan få polis eller andra myndigheter att medvetet ljuga i ett pressmeddelande. Kan de inte gå ut med sanning ger de antagligen inget uttalande alls eller möjligen ett väldigt luddigt. Detta uttalande är klart och tydligt vad gäller gemensamt och i samförstånd.

Gå ner på detaljnivå finns ingen anledning att göra.

Det går inte att städa bort foton från nätet. Inte om fastnat på ställen som google letar upp.

Efter några år, så verkar sökalgoritmerna att göra så att träffarna hamnar längre bak, samt att en del molntjänster verkar ha en automatiserad städning om man inte håller material som aktivt, men det är är annars svårt att städa bort just foton.

Men det säger inte så mycket.

Om man googlar på mig, så förekommer knappt något alls, vare sig foton eller annat, det enda som finns är poster på Hitta, Eniro, Ratsit osv., samt en referens till den del av föreningslivet där jag är aktiv.

Det går heller inte att hitta några bilder på mig på nätet.

Ändå har jag en del officiella uppdrag, och är inte särskilt skygg.

Så att det inte är gödslat med bilder på H eller barnen på internet, är inte särskilt konstigt.

Som jag skrivit tidigare så skulle polisen verkligen velat berätta att föräldrarna spelat in en avskedsfilm. Varför skulle man inte berättat om det på PT? Berättat om vad föräldrarna sa på filmen lika gärna som att berätta något som stod i ett brev. Helt ologiskt att inte nämna en gemensam film.

Naturligtvis kan det finnas filmer på ett USB-minne ändå men av annan karaktär och inget för bevisföringen.

Mail, sms och digitala spår som finns på hemmets datorer och telefoner anser inte jag är bevis. De har dessutom bara undersökt dem de ”kommit in i” så NFC kan knappast varit tillfrågade för de kan öppna allt, utom möjligtvis en iPhone X. SS skulle berättat vilken insats de gjort för att undersöka och om det var NFC.

Att inte SS redogjorde för osäkerheten till H:s underskrift av testamentet på PT är inte heller bra eftersom det faktiskt kan innebära att hon ”skrivit på ett tomt papper”. En handstilsexperter på NFC skulle anmärkt påH:s underskrift.

Allt det jag frågar efter kan man se på en FUP.

För dig och mig är allt glasklart. Men vi har ingen märklig agenda. Det är ngt sjukt i att envist hävda att H är oskyldig och att polisen inte klarar av att bedriva en utredning korrekt. Skamligt.

Då förstår jag att det är ungefär på samma sätt med orosanmälningar inom sjukvården, som inom barnomsorg och skola: det finns alltid en gråzon där det till sist är anmälarens egen bedömning som avgör om det blir någon anmälan eller inte. Det finns alltid lägen där man kan tänka ”å ena sidan och å andra sidan.”


När det handlar om en sådan diffus och svårbedömd sjukdom som ME skulle det ju nästan behövas någon form av ”åtgärdslista” inom vården som man följer (jag har absolut ingen erfarenhet av att arbeta inom vården så jag bara spånar). Jag menar att en ME-diagnos på barn alltid borde åtföljas av speciella insatser och uppföljningar (om det inte redan finns?).

Ungefär på samma sätt som att flickornas skolor nu har infört rutiner om obligatorisk soc. anmälan vid en viss procents frånvaro från skolan. Detta är ju ett säkerhetstänkande som kanske kunde få någon motsvarighet inom vården – om det nu inte redan finns. Det behöver kanske inte innebära att det är just orosanmälan som vården ska göra, men någon form av ”automatisk” åtgärd när ME-diagnoser sätts på barn och ungdomar?


Inte för att man misstror det sjuka barnets och dess familj, men för att ME trots allt är en sjukdom som är så svår att definiera och behandla. Om det finns ett ”regelverk” är det väl lättare att göra de åtgärder som annars kan uppfattas som känsliga, stötande, onödiga osv. Det är väl så man tänkt inom skolan när man införde obligatorisk orosanmälan vid hög skolfrånvaro – man kan stödja sig på ”vi är tvungna att göra orosanmälan på grund av våra regler…”


Nu vet vi inte hur det var för A och M, vilka insatser de eventuellt hade. Men man måste ju till varje pris säkerställa att barn inte skickas hem med en ME-diagnos och med hemundervisning som enda ”åtgärd.” Vi vet ingenting om vilken hjälp som A och M fick förutom undervisning i hemmet. Men skolan skulle också ha behövt ha någon form av ”åtgärdslista” med täta uppföljningar och insatser av olika slag, som inte handlade enbart om inlärning av ämneskunskaper. Men det kanske de hade och har?


Familjens förmodade isolering och slutenhet (nej, vi vet ingenting säkert om det heller) har antagligen haft betydelse. Med fler obligatoriska avstämnings- och uppföljningsåtgärder hade det kanske funnits fler personer som sett och hört flickorna.


Tänk så mycket det finns att lära av den tragiska händelsen i Bjärred, om man försöker ta vara på det som skulle kunna vara konstruktivt för framtiden – även om A och M är för evigt borta och inte kan dra nya rutiner och kunskaper.

Varför skulle någon under flera månader ha manipulerat spår av den andre för att det skulle se ut att vara gemensamt beslut och i samförstånd?

Skulle inde den som inte varit med på detta upptäckt att den andre samsat, mailat etc i dennes namn, eller använt dennes telefon eller dator?

Långsökt!

Fast H ett fotografi av sig själv på sin Facebook tills dagen efter de hittades. Då blev sidan inte officiell längre.