__________________
Senast redigerad av locknloll 2019-02-17 kl. 19:57.
Senast redigerad av locknloll 2019-02-17 kl. 19:57.
__________________
Senast redigerad av Ratad 2019-02-18 kl. 12:41.
Senast redigerad av Ratad 2019-02-18 kl. 12:41.
Citat:
Så sant. Fast det vi egentligen diskuterar i tråden är hur gammelmedia klarar omställningen och vad de väljer att fylla produkten med för information samt vilka eventuella skygglappar så många har alternativt vilken tystnadskultur som råder bland redaktionschefer, ägare och annonsörer för att inte störa de inblandades egon.
Även om vi inte haft ett teknikskifte för nyhetskonsumtion tror jag tidningar och linjär radio/tv hade krisat då innehållet är så förbannat dåligt när korrektur och faktakoll är uselt gjorda, självgodheten vad gäller övertramp om upphovsrätt, man drar upp bilder till enorm storlek för att fylla ut sidorna (och då är jag ändå fotograf med intresse för nyhetsfoto) samt har en bitter schlagerbög med kepsen på sniskan som tyngsta nöjesjournalist.
Mycket av detta har inte med att göra om de inblandade har journalistisk utbildning att göra. Jag har arbetat med gymnasieungdomar som skrivit mycket lättläst om barnens zoo utan stavfel, ja även tyngre ämnen har de klarat utmärkt medans utbildade journalister har slarvat, skrivit oläsligt och oklart så jag fått jaga dem i telefon i timmar för att förstå vad texten handlar om. Deras bilder har varit en hög med skit. Det handlar om folk trivs på arbetsplatsen och yrkesstolthet. Det ena ger det andra från min erfarenhet. Men de säger det chefen vill höra och därmed får de vara kvar när mediehusen sparar pengar.
Vi behöver inte oroa oss för om folk insett hur mycket kläder kejsaren eventuellt har på sig. Så väl dumma som smarta har insett det. Vi får nu studera hur starkt egot är hos de som inte bara kämpar för kejsarens kläder utan även för att det ens är en sorts regent eller existens med inflytande de har att göra med.
Även om vi inte haft ett teknikskifte för nyhetskonsumtion tror jag tidningar och linjär radio/tv hade krisat då innehållet är så förbannat dåligt när korrektur och faktakoll är uselt gjorda, självgodheten vad gäller övertramp om upphovsrätt, man drar upp bilder till enorm storlek för att fylla ut sidorna (och då är jag ändå fotograf med intresse för nyhetsfoto) samt har en bitter schlagerbög med kepsen på sniskan som tyngsta nöjesjournalist.
Mycket av detta har inte med att göra om de inblandade har journalistisk utbildning att göra. Jag har arbetat med gymnasieungdomar som skrivit mycket lättläst om barnens zoo utan stavfel, ja även tyngre ämnen har de klarat utmärkt medans utbildade journalister har slarvat, skrivit oläsligt och oklart så jag fått jaga dem i telefon i timmar för att förstå vad texten handlar om. Deras bilder har varit en hög med skit. Det handlar om folk trivs på arbetsplatsen och yrkesstolthet. Det ena ger det andra från min erfarenhet. Men de säger det chefen vill höra och därmed får de vara kvar när mediehusen sparar pengar.
Vi behöver inte oroa oss för om folk insett hur mycket kläder kejsaren eventuellt har på sig. Så väl dumma som smarta har insett det. Vi får nu studera hur starkt egot är hos de som inte bara kämpar för kejsarens kläder utan även för att det ens är en sorts regent eller existens med inflytande de har att göra med.
Instämmer - och det djupt ironiska är att denna sänkning av kvaliteten har skett parallellt med att tidningarna har trott sig *lyfta* den tekniska och journalistiska kvaliteten genom en "prorofessionalisering" av yrket. Mot slutet av 90-talet började större tidningar kräva att alla som anställdes som journalister skulle ha en examen som detta, man satte alltså upp dessa examina som en första gallrinsgbom (i ett läge när det redan fanns ett överflöd på nya och gamla journalister). Det var kanske lockande att göra så men jag tror att det var ett misstag. Dagens journalistutbildniningar är mer inriktade på att träna in vissa sätt att skriva och berätta, och vissa ideologiska uppfattningar (feminism, multikulti osv) än på att träna upp skrivföråga och tekniskt kunnande - och för ett par generationer sedan var den allmänna uppfattningen att journalistik är inget man kan studera sig till på någon högskola, man antingen kan eller inte kan; man har en utvecklingsbar förmåga att observera, skriva och forska igenom eller man har det inte - sedan kan denna förmåga utvecklas i jobbet, i samspel med andra och med dem man möter ute på fältet. Med andra ord, journalistik bygger inte på inlästa examina utan till stor del på vad du kan tillföra jobbet utifrån din egen livserfarenhet och ditt intresse för att gräva och berätta.
Folk som Jolo, Allan Fagerström, Ulf Nilson, Jan Guillou eller etablerade kriminalreportrar, lokalreportrar och utrikeskorrar under 50-70-talen hade oftast ingen journalistutbildning i botten och inte heller något förtroende för sådana; de hade kommit in från olika håll och i journalistiken fått utlopp för sin erfarenhet, nyfikenhet, intelligens och stil. När tidningarna gick in för att "vi anställer ingen som inte har examen" (samtidigt som man släppte in en mängd röststarka bimbos som krönikörer!) så blev resultatet snabbt att deras sidor urlakades.
Och det var förstås ingen tillfällighet. Tidninagrna må tala om "höjning av kvaliteten" och ökad professionalisering, men på journalistplanet betydde denna insnävning av kraven på journos också - och inte minst - att journalisterna skulle bli *utbytbara*. Samma person skulle kunna jobba med lokalbevakning ett halvår, sedan med kultursidan, sedan med sporten. Att detta också påverkade hur texterna kom att se ut är ju självklart.
Ja, en olycklig snedrekrytering har helt klart skett. Det har i mitt tycke delvis med att man tagit in "ja"-sägare och aktivister istället människor som är analytiska och observerande. Det är frestande för många att fantisera om avslöjanden och chocknyheter men jag tror branschen skulle må bra av personer med mer is i magen och som är redo att rapportera om heliga kor som inte får ifrågasättas. Som ett kvällstidningsuppslag om aktivistföretaget som pushar miljö-Greta.
Jag gillar inte att ha fel eller bli sviken av verkligheten, eller rättare sagt. Mitt ego ogillar det men som journalist måste egot få en filt över sig. Man måste kunna berätta utan att börja nyansera oavsett om man gillar eller ogillar hur situationen ser ut. Annars gör man bäst i att vara lobbyist eller skriva kåserier eller krönikor.
Men så länge den inavlade attityden till vad gammelmedia bör befatta sig med består kommer de tvingas hånle att allt är enligt planerna eller, om egot är riktigt stort, fortsätta intala sig själva. "Hatbloggarna" och de sura kärringarna och gubbarna kommer fortsätta skriva mer insatt om diverse ämnen. Det är här jag förutspår nästa problem för GM. De kommer i ännu större omfattning behöva förlita sig på dessa nyhetskällor (och myndigheters och företags PR-folk) när deras egna schlageraktivisters kunskaper inte räcker till.
Kunskapen och källorna kommer att bli en viktigare tillgång och GM kommer då slå vakt om sina gamla texter och bilder i arkiven samtidigt som de försöker få så mycket tillgång de kan till sånt som finns på bloggar och i specialistpublikationer. Allt fler som arbetar är frilansare och ligger därmed i underläge ekonomiskt men inte juridiskt, än så länge. Räkna med rättegångar i framtiden om upphovsrättsskyddat material.
__________________
Senast redigerad av Ratad 2019-02-18 kl. 15:38.
Senast redigerad av Ratad 2019-02-18 kl. 15:38.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera