Dömd pappa som misshandlade sina två söner får nu vårdnaden.

Med reservation för att jag inte vet mer än någon artikel i detta fall så är familjerätten svag för lågmälda och charmiga pappor och domstolarna litar på deras underlag. Hög personalomsättning, bristande erfarenhet, rädsla för att diskriminera pappor och internationellt sett avvikande syn på rätt till vårdnad och umgänge ligger bakom detta.

Ni som skriver att det "i dagens feministsverige" är "svårt för pappor" att få vårdnaden... Tillåt mig säga emot. Personal i rätten, familjerätten och socialkontor får lära sig det omvända sen några år tillbaka. D v s, de får lära sig att vi inte ska ge vårdnaden till mammor lika lätt som förut. Pappor är också föräldrar. Ungefär där tar de flesta av ovan nämnda personals egen tankekraft slut. Uppenbarligen. (Undantag för rätten där en del verkar ha studerat och förstått lite längre än näsan räcker, men märk väl att jag skriver en del.)

Jag har själv varit i mammans sits. Jag har inga brister som förälder. Vi har ett kärleksfullt hem. Jag har varit vårt barns huvudsakliga vårdgivare hela hennes liv. Pappan valde tidigt att vara en frånvarande pappafigur. I det gemensamma hemmet till en början, sen flyttade han och då blev det ännu flyktigare. Jag kämpade som en IDIOT för att de skulle fortsätta ses. Jag curlade honom, helt klart, eftersom han uppenbarligen helt plötsligt fick svårt med de mest grundläggande saker kring barnskötsel. Han dök aldrig upp på nånting rörande henne. ALDRIG. Han försvårade för oss rejält genom att inte skriva under papper gällande dottern. Inte för att han inte ville, utan för att han "inte orkade". Hur som helst, till slut fick vi till (p g a mitt idiotiska tjat) att han och dottern skulle ses varannan lördag. Det utökades senare till lördag-måndag.

Det gick ett par sådana veckoslut tills dagis signalerade att dottern kom hungrig på måndagarna efter pappavistelserna. Senare kom även en socanmälan gällande våld. Långa jobbiga processer och det var vedervärdigt allting. Dottern intervjuades, flera gånger. Av högst inkompetent personal på soc. Jag önskar att jag kunde visa er frågorna. SÅ sjukt! Hur som helst så dokumenterades allt och det som framkom var dels att pappan slagit henne ett par gånger samt inte gick att väcka på morgnarna samt aldrig hade mat hemma. Dottern visade kraftig motvilja till att åka dit, men jag blev uppmanad av soc att ändå peppa henne att åka. Detta trots att de visste hur det var där. Jag fick höra att jag annars kunde komma att dömas till vite och att dottern i värsta fall kunde bli hämtad med polis hos mig. Så jag lydde. Ett tag. Ett bra tag. Tills en eftermiddag när jag fann mig själv bärandes en likblek, gråtandes dotter till pappans bil. Där och då tog det stopp för mig. Jag vände på klacken med dottern i famnen och hon tackade mig typ tusen gånger för att hon slapp åka. Det är svårt att beskriva hur det känns inuti när ens barn är så utsatt, svårt att beskriva hur det känns inombords när det är ens f d partner, barnets egen FAR som utsätter barnet för allt det onda. Min dotter frågade mig den kvällen: "HUR kan du tvinga mig att åka dit när du vet vad han gör?"

Jag ringde direkt till socialjouren den kvällen. Berättade hela historien för en faktiskt himla sympatisk person. De lovade mig hjälp nästföljande måndag.

Sen följde en process som kom att ta tre år. En process av förhandlingar, familjerättssamtal, fler intervjuer med soc, muntliga förhandlingar samt till slut en rättegång. Under en till kort period blev dottern tvingad att umgås med pappan igen, och jag tvingad att "uppmuntra" henne att åka dit. Det var bestämt att det skulle ske med umgängesstöd, men det ville inte pappan, så då behövde han inte det. Han kunde alltså själv bestämma bort umgängesstödet.

Men, sen kom misshandeln. Misshandeln som var allt annat än de slag med öppen hand, mer än de örfilar som tidigare hade inträffat. Pappan dömdes. Till fängelse för misshandel av sitt eget barn.
Jag har aldrig känt sånt hat, sån sorg eller sån vanmakt. För det tar inte slut där. Jag stämde honom på vårdnaden. Han hade aldrig tidigare visat något som helst intresse av att ha vårdnaden om henne. Plus att han då verkade tycka att han hade rätt att misshandla henne och skita i att ge henne mat.

Tror ni det var "LÄTT" att få vårdnaden? Svar: NEJ.

Jag förstår att det är lätt att säga att ni inte vet hela historien och att det antagligen måste finnas brister hos mamman också i ärendet i trådstarten. Jag tror annorlunda. Jag har sett det med egna ögon och jag satte mig in många liknande fall under min egen process.

Jag ska försöka att avsluta det här, för jag blir långrandig märker jag. Jag fick till slut vårdnaden, umgänget blev satt till eftermiddagstid en gång i veckan. "Dottern har rätt till det". Men pappan har ingen skyldighet till det, bara så ni vet. Var tredje gång i snitt dyker han inte ens upp.

Under rättegången, för en sån blev det eftersom pappan i fråga inte ville släppa vårdnaden på pappret, bara i praktiken, så var skola, soc, familjerätt och samtliga vittnen på "min", d v s dotterns sida. Pappans advokat däremot, som är en av Sveriges främsta, var eldig och påstridig och det verkade för en stund som att han skulle vinna målet. SÅ sjukt allting! Den främsta anledningen till att hans advokat kunde gå så långt i hela den här processen är att SAMTLIGA dokument från socialen och dylikt var ASDÅLIGA! Inte bara asdåliga i som att en dyslektiker hade knåpat ihop dem, utan asdåliga från början till slut. Oerhört oerhört inkompetent personal sitter ute i vårt avlånga land och liksom "leker" socialsekreterare. Jag skulle kunna skriva en hel roman om det här känner jag. Men tro mig, Försäkringskassans anställda framstår som proffs i jämförelse.

Oavsett hans vassa advokat och de otaliga missar och taffliga dokument som presenterades i rätten så var domaren och alla fyra nämndemän helt inne på min linje och fattade verkligen ALLT. Till slut. Men fy faaan vilken nervös och skakig tur det var fram tills dess. Jag skulle som sagt kunna skriva SÅ mycket mer om allting och alla turer, men jag ville egentligen mest få fram att det inte alls är så himla lätt att bara "få" vårdnaden eller allt umgänge.

Om man inte är pappa då. Och misshandlare...

Jobbigt det du gått igenom. Men jag har några frågar som kan anses som okänsliga.

Visste du inte hur han var innan du skaffade barn med honom? Jag menar, hade han jobb? Hur behandlade han sin mamma? Brukade han droger? Tog han ansvar i sitt liv? Det måste ju funnits några tecken på att han var en dålig människa

Och jag menar, jag hade aldrig någonsin tryckt iväg min dotter till ex sambo som slår henne. Om det skulle behöva leda till att jag tog den personens liv för att rädda dotterns framtid. Gå ut i media eller Facebook. Någon åtgärd där det gett ett offentligt vetskap hade underlättat hur mycket som helst

De har ju inte velat träffa pappan efter detta.

Men för helvete, fadern dömdes till tre månaders fängelse för misshandeln av sina barn, och i dagen mes-Sverige så är det ett mycket hårt straff. Det pågår ingen "förgiftning" här, bägge barnen var tillräckligt gamla för att minnas misshandeln. Barnen är också människor, de är inte ägodelar, det är galet att så många verkar tro att man kan tvinga barn att tycka om en person som har misshandlat dem. När fadern bankar skiten ur sina ungar så är det moderns ansvar att se till att barnen fortfarande älskar sin far. Ni är för fan mentalt störda. Vi skulle aldrig tvinga en vuxen att umgås med och låtsas att han gillar en person som misshandlat honom.

Med risk att starta ett felaktigt spår...
Man undrar om Islam är inblandat här också? I ett muslimskt land är det självklart att mannen äger barnen. Finns det muslimska nämdemän eller domare i detta fall? Eller är föräldrarna muslimer?

Så klart lade jag in fel dom i mitt tidigare inlägg. Här är den riktiga:


https://minfil.com/s8y128tab7/Svea_HR_T_11396-17_Dom_2019-02-01_pdf