Dömd pappa som misshandlade sina två söner får nu vårdnaden.

Ni som skriver att det "i dagens feministsverige" är "svårt för pappor" att få vårdnaden... Tillåt mig säga emot. Personal i rätten, familjerätten och socialkontor får lära sig det omvända sen några år tillbaka. D v s, de får lära sig att vi inte ska ge vårdnaden till mammor lika lätt som förut. Pappor är också föräldrar. Ungefär där tar de flesta av ovan nämnda personals egen tankekraft slut. Uppenbarligen. (Undantag för rätten där en del verkar ha studerat och förstått lite längre än näsan räcker, men märk väl att jag skriver en del.)

Jag har själv varit i mammans sits. Jag har inga brister som förälder. Vi har ett kärleksfullt hem. Jag har varit vårt barns huvudsakliga vårdgivare hela hennes liv. Pappan valde tidigt att vara en frånvarande pappafigur. I det gemensamma hemmet till en början, sen flyttade han och då blev det ännu flyktigare. Jag kämpade som en IDIOT för att de skulle fortsätta ses. Jag curlade honom, helt klart, eftersom han uppenbarligen helt plötsligt fick svårt med de mest grundläggande saker kring barnskötsel. Han dök aldrig upp på nånting rörande henne. ALDRIG. Han försvårade för oss rejält genom att inte skriva under papper gällande dottern. Inte för att han inte ville, utan för att han "inte orkade". Hur som helst, till slut fick vi till (p g a mitt idiotiska tjat) att han och dottern skulle ses varannan lördag. Det utökades senare till lördag-måndag.

Det gick ett par sådana veckoslut tills dagis signalerade att dottern kom hungrig på måndagarna efter pappavistelserna. Senare kom även en socanmälan gällande våld. Långa jobbiga processer och det var vedervärdigt allting. Dottern intervjuades, flera gånger. Av högst inkompetent personal på soc. Jag önskar att jag kunde visa er frågorna. SÅ sjukt! Hur som helst så dokumenterades allt och det som framkom var dels att pappan slagit henne ett par gånger samt inte gick att väcka på morgnarna samt aldrig hade mat hemma. Dottern visade kraftig motvilja till att åka dit, men jag blev uppmanad av soc att ändå peppa henne att åka. Detta trots att de visste hur det var där. Jag fick höra att jag annars kunde komma att dömas till vite och att dottern i värsta fall kunde bli hämtad med polis hos mig. Så jag lydde. Ett tag. Ett bra tag. Tills en eftermiddag när jag fann mig själv bärandes en likblek, gråtandes dotter till pappans bil. Där och då tog det stopp för mig. Jag vände på klacken med dottern i famnen och hon tackade mig typ tusen gånger för att hon slapp åka. Det är svårt att beskriva hur det känns inuti när ens barn är så utsatt, svårt att beskriva hur det känns inombords när det är ens f d partner, barnets egen FAR som utsätter barnet för allt det onda. Min dotter frågade mig den kvällen: "HUR kan du tvinga mig att åka dit när du vet vad han gör?"

Jag ringde direkt till socialjouren den kvällen. Berättade hela historien för en faktiskt himla sympatisk person. De lovade mig hjälp nästföljande måndag.

Sen följde en process som kom att ta tre år. En process av förhandlingar, familjerättssamtal, fler intervjuer med soc, muntliga förhandlingar samt till slut en rättegång. Under en till kort period blev dottern tvingad att umgås med pappan igen, och jag tvingad att "uppmuntra" henne att åka dit. Det var bestämt att det skulle ske med umgängesstöd, men det ville inte pappan, så då behövde han inte det. Han kunde alltså själv bestämma bort umgängesstödet.

Men, sen kom misshandeln. Misshandeln som var allt annat än de slag med öppen hand, mer än de örfilar som tidigare hade inträffat. Pappan dömdes. Till fängelse för misshandel av sitt eget barn.
Jag har aldrig känt sånt hat, sån sorg eller sån vanmakt. För det tar inte slut där. Jag stämde honom på vårdnaden. Han hade aldrig tidigare visat något som helst intresse av att ha vårdnaden om henne. Plus att han då verkade tycka att han hade rätt att misshandla henne och skita i att ge henne mat.

Tror ni det var "LÄTT" att få vårdnaden? Svar: NEJ.

Jag förstår att det är lätt att säga att ni inte vet hela historien och att det antagligen måste finnas brister hos mamman också i ärendet i trådstarten. Jag tror annorlunda. Jag har sett det med egna ögon och jag satte mig in många liknande fall under min egen process.

Jag ska försöka att avsluta det här, för jag blir långrandig märker jag. Jag fick till slut vårdnaden, umgänget blev satt till eftermiddagstid en gång i veckan. "Dottern har rätt till det". Men pappan har ingen skyldighet till det, bara så ni vet. Var tredje gång i snitt dyker han inte ens upp.

Under rättegången, för en sån blev det eftersom pappan i fråga inte ville släppa vårdnaden på pappret, bara i praktiken, så var skola, soc, familjerätt och samtliga vittnen på "min", d v s dotterns sida. Pappans advokat däremot, som är en av Sveriges främsta, var eldig och påstridig och det verkade för en stund som att han skulle vinna målet. SÅ sjukt allting! Den främsta anledningen till att hans advokat kunde gå så långt i hela den här processen är att SAMTLIGA dokument från socialen och dylikt var ASDÅLIGA! Inte bara asdåliga i som att en dyslektiker hade knåpat ihop dem, utan asdåliga från början till slut. Oerhört oerhört inkompetent personal sitter ute i vårt avlånga land och liksom "leker" socialsekreterare. Jag skulle kunna skriva en hel roman om det här känner jag. Men tro mig, Försäkringskassans anställda framstår som proffs i jämförelse.

Oavsett hans vassa advokat och de otaliga missar och taffliga dokument som presenterades i rätten så var domaren och alla fyra nämndemän helt inne på min linje och fattade verkligen ALLT. Till slut. Men fy faaan vilken nervös och skakig tur det var fram tills dess. Jag skulle som sagt kunna skriva SÅ mycket mer om allting och alla turer, men jag ville egentligen mest få fram att det inte alls är så himla lätt att bara "få" vårdnaden eller allt umgänge.

Om man inte är pappa då. Och misshandlare...

Just i denna stund döms ett tiotal barn mot sin vilja till obligatoriskt umgänge med förälder som slagit, hotat och sexuellt förgripit sig på den andra föräldern. Barnet har levt med skrik, sparkar och näsblod i sitt hem under flera år. Eller med psykisk misshandel.

Barnen kan tvingas mot sin vilja umgås med en biologisk mentalt skev förälder och samtidigt dubbelbestraffas barnen när ibland inte förstår varför den bra föräldern överger dem och lämnar bort dem till den andra utan att själv vara med. Det sveket svider, barnet förstår inte att den bra föräldern kan straffas och i värsta fall förlora vårdnaden. För barnets bästa, nej knappast.

Samtidigt finns ingen lag som säger att förälder som inte vill träffa sitt barn kan tvingas till det. Nej det är varje förälders rätt att vägra träffa sitt barn. Då är det ingen som tänker på barnets bästa.

Vidare, En ickejuridisk förälder kan ha haft ett bonusbarn som denne älskat och tagit hand om som sitt eget, vid skilsmässa är det ingen som bryr sig om barnets rätt att träffa sin bonusförälder som barnet kanske älskar och har en stark anknytning till. Inte tänker msn heller här på barnets bästa.

Tack för en värdefull och ärlig text, och att du tog dig tid och kraft att skriva den.

Med reservation för att jag inte vet mer än någon artikel i detta fall så är familjerätten svag för lågmälda och charmiga pappor och domstolarna litar på deras underlag. Hög personalomsättning, bristande erfarenhet, rädsla för att diskriminera pappor och internationellt sett avvikande syn på rätt till vårdnad och umgänge ligger bakom detta.

Tror inte denna är betalväggad: https://www.dn.se/nyheter/sverige/pappa-misshandlade-sina-barn-far-hela-vardnaden/

De har ju inte velat träffa pappan efter detta.

Begär ut kopior och häng ut de as på soc som gjort ett så fruktansvärt dåligt jobb.

Dom från hovrätt samt tingsrätt:

https://minfil.com/e7N3o2tabc/Svea_HR_B_5346-12_Dom_pdf

Där blev det nog fel...? Domen i länken rör en kidnappning.

hej. Tragiskt det ni gått igenom. Kan säga att jag känner igen mig. Här gör socialtjänsten samma sak. Fadern var våldsam, och orosanmäld av olika människor jag inte känner. Dom skickade han på föräldra utbildning som han inte fullföljde. Jag frågade soc varför dom inte polisanmälde? Dom svarade " det behövs inte, för det kommer bara läggas ner!". Jag gjorde då en polisanmälan. Och i och med massa vittnen på att han var våldsam vid barnet, så blir han nu dömd. Men soc har slukat hans historia, så allt slutade med att han nu har barnen. Och jag får inte träffa dom. Han manipulerade både familjerätt, soc och hela mitt nätverk. Han gick in för att krossa mig helt. Jag kan inget mera göra nu. Annat än att spara alla hot, all aggressiva SMS i pappersform. En dag när barnen är vuxna, ska de få reda på att jag verkligen försökte skydda dom. Men att jag inte kunde, pga samhället och soc.

Sedan kan jag nämna att när jag växte upp, misstänkte min mamma sexuella övergrepp på mig, när jag var barn. Hon slog larm. Men ingen tog det på allvar. Från 6 års ålder, blev jag utnyttjad av pappa o hans vänner. Min mamma stred för mig då. Men ingen trodde henne. Så jag var tvungen att åka till min pappa. Min mamma försökte via soc begränsa umgänget. Pga detta. Men ingen trodde henne?! Så via soc, kunde han fortsätta sina övergrepp på mig. " han hade ju rätt till umgänge med mig". Enligt soc. Min mamma sågs som psykiskt sjuk, då hon ville förhindra detta. Av soc var hon dömd. Min far var den bra personen. Så summan av detta blev övergrepp. Så nej. Soc gör inga bra utredningar. Inte alls. Dom går på sina egna tyckanden o tänkande. Dom kollar inte ens upp vad barnen vill?

Men det är det att bo med en pappa som misshandlat dem? Bara där har han visat att han inte är lämplig.