Citat:
Ursprungligen postat av
Lonnrot
En del av komplexiteten för oss lär ligga i att de är två om beslutet samtidigt som man kan ana att ingen av dem skulle betett sig så drastiskt ensam. Och ovanpå det så är just den sättningen närmast inexistent på svensk botten i modern tid.
Exakt. Det är just detta.
1. Man kan försöka dyka in i forskningen kring detta fenomen könsrelaterat. Vi har en ledtråd och det är deras förklaring till anhöriga via brevet om tjejernas sjukdom, upplevt lidande innan (djup kris) och deras dystra hypotetiska syn på framtiden - sk inbillad barmhärtighet (mercy, altruism).
2. Utröna det lilla som finns kring respektive person, var och en för sig.
3. Sen fundera kring det du tar upp: Förstärkt fenomen pga relationen, vad de båda skapar ihop (1+1=>2). Påverkar varandra, förstärker på gott och ont. Allierandet.
Jag funderar även kring altruism som begrepp, drivkraft och ur ett tidsperspektiv:
- Positiv (omtänksamt, driftigt, välvilligt, snällt). Kraftfullt, kreativt och full rulle. Positiv jakt.
- Mindre positiv (överdrivet, utopiskt). Kommer inte till ro, aldrig nöjd, ständig oro, sugande destruktiv. Besvikelse vid nederlag, ingen acceptans. Negativ jakt.
- Malign (dystert, utan hopp). Den svarta "omsorgen". Modern ser barnet som en enhet bortom spädbarnsåldern. Mercy killing. Personen inbillar sig göra gott som slutlösning. Det gör även en självmordsbombare..
➥ I detta kan man även applicera en destruktiv relation bland vuxna, hur patologiska bindningar skapas över tid, påverkar varandra negativt med ursprung i det goda. (positiv, mindre positiv, malign).
Var och en - enskilt eller utan kristillstånd - så kan personerna fungera som vanligt, men det ligger vilande i personligheten att riskera flamma upp (gamla trauma, inkompetens copingstrategier, latent störda beteenden).
➥ Depression har även tre faser (mild, moderat eller svår). Dess innan finns den mer diffusa nedstämdheten (sänkt stämningsläge), att vara ledsen. Mer lättväckt vid problem hos vissa men hanterbar. Kan ligga latent och blomma upp.
I depressionen riskerar det kognitiva att påverkas, hur man hanterar och ser på tillvaron. Ju mer depressiv, ju mer svartsyn ända bort till djup melankoli. Det är både externt och internt påverkbart.
Precis som du reflekterar kring:
Citat:
Jag kan tänka mig att H fördystrats över familjesituationen så till den grad att hon närmast tappat fattningen, och vädjat om en lösning. De två har säkert varit tajta, och inte sett någon egentlig existens utan varandra. De kan ha varit något ohälsosamt beroende av varandra. Så plötsligt sjuka barn blir en kvarnsten som de inte kan hantera.
Barnen är i centrum - det är föräldrars gemensamhet som bildar unionen familj:
Citat:
Barnen ska kröna deras tvåsamhet men drar istället ner dem, som en nitlott. OH skulle då vara mer av den lojale fixaren och ansvarsfulle ”pappan” till de ”skyddslösa” döttrarna. Och den som ger lite alibi åt mamman, och gör grovjobbet.
När omsorg (kopplat till alutistiska begreppet) skenar kan det i all välmening bli både kvävande och krävande. Här har det uppenbart nått en nivå som malign (farlig, dödlig).
I det här kan man även se könsrollerna - manligt skydd, family provider, utåtriktat och kvinnligt omvårdande, inåtriktat.
Citat:
För övrigt ser jag ingen klar trigger.
Hur stod planeterna när de föddes och sen gifte sig? Just kidding.
Jag tror som sagt att triggern är Moas diagnos då den överensstämmer med föregående barns sjukdom (krisrelaterat), samt tidsaspekten som de uppger i brevet. Men jag tror inte det menas superaktiv planering utan snarare att i detta samband så går luften ur och den vidriga lösningen i hopplösheten börjar diskuteras.