Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Här nedan ett PM jag fick häromdagen:

"Hanna och Oskar var oerhört taijta, de gjort precis allt tillsammans. Kunde inte vara ifrån varandra, telefonerade och umgicks. De fick först döttrarna och gifte sig några år senare. De var varandras kärlek, bästa vänner, yrkespartners, bollplank och stöd.

Hanna fick för några år sedan bröstcancer, var allvarligt och hon behandlades.
I denna veva började den mycket sportiga, pigga och aktiva Agnes plötsligt bli trött. Hon gick från ”kvicksilver” till ”grönsak” - som OH arbetskamrat uttryckte det.
Föräldrarna förstod ingenting, sökte all upptänklig hjälp. Till slut gav man från sjukvården Agnes diagnosen ME, kanske mest för att man inte hade någon bättre förklaring. Enligt arbetskamraten hade kliniken i Lund aldrig satt denna diagnos på en så ung flicka tidigare.

Föräldrarna letade behandling, finns mycket kvacksalveri i den branschen. Till slut fick de tag i en läkare i Hamburg som de besökte med Agnes flera gånger. Behandlingen hjälpte temporärt men hon blev åter sämre. De var förtvivlande, Agnes minskade i vikt, sov mest och klagade över smärtor när hon var vaken. Två år gick och det blev bara värre, en utförsbacke.
De organiserade hemundervisningen och boendet efter Agnes behov. Agnes hade själv suicidala tankar. De sökte mycket sjukvårdshjälp, men verkar inte blivit tagna på allvar/fått stöd.

Oskar berättade mycket om detta på jobbet.

Livet var tungt, de oroade sig för att Hannas cancer skulle komma tillbaka. Pigga Moa var ljuspunkten i tillvaron. I maj 2017 blev Moa plötsligt trött, fick ont och orkade ingenting. Man tog Moa till doktorn, samma klinik i Lund som Agnes, och läkarna sa att Moa hade fått detsamma som Agnes.

Luften gick ur föräldrarna. De började fundera på varför de existerade.

Både Agnes och Moa blev allt sämre, för Moa gick det väldigt fort. Flickorna bara låg mest hela tiden, hade ont utan att värktabletter hjälpte så mycket. När de inte hade ont sov de.
I Juli - Augusti började OH o HB prata om att avsluta allt.

Oskar författade under hösten brev till var och en av sina nära arbetskamrater. Dessa brev sparades digitalt och togs om hand av polisen. Först nu i sommar har arbetskamraterna fått sina brev levererade. Det är där Oskar beskriver deras tankar om när de började fundera på att avsluta allt och varför.

Både OH och HB har spelat in digital meddelanden där de beskriver hur de tänker till sina anhöriga. De har skrivit många brev som också låg digitalt och inte skickades till anhöriga förrän efteråt.

Enligt arbetskamraten var OHs liv HB och barnen och vise versa. De hade i stort sett inget umgänge utanför familj och jobb. OH spelade fiol men inte med andra. HB löptränade ensam. Även OH tränade mycket, gick på gym, men alltid ensam. De var inte religiösa, inte heller med i någon församling trodde arbetskamraten. De höll sig för sig själva, inga föreningsmedlemskap, inga middagsbjudningar.

Arbetskamraten trodde att ev kom också Hannas cancer tillbaka sista halvåret. Barnen led alltmer och blev allt sämre. Grät och sov om vartannat. De orkade med allt färre timmars undervisning för varje månad.

Över julen var OHs föräldrar liksom systern och hälsade på. De såg hur illa det var. OH och HB träffade även HBs släkt. OH och HB sa ingenting om sina tankar eller planer. Dock syntes det tydligt på OH att han mådde mycket dåligt under hösten, magrade, svarta ringar under ögonen, mer disträ.

När de begravdes i Göteborg var det en gemensam begravning med fyra vita kistor och över hundra begravningsgäster. Hannas pappa höll tal och nämnde i talet att han inom sig förstod Oskar och Hannas beslut.
De kremerades och ströddes tillsammans för vinden på västkusten enligt deras önskan i avskedsbreven. Anhöriga har varit där på Hannas och Moas födelsedagar nu efter sommaren och kastat i blommor och barnens favoritgodis (hallonsnären och lakritsbåtar)."