Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
Att OH lämnat efter sig brev till arbetskamrater skulle väl inte kunna vara helt osannolikt, med tanke på allt annat skrivet material som de båda verkar ha lämnat till efterlevande. Men jag är definitivt tveksam till om det aktuella PMet är att lita på i det avseendet (liksom i andra). Om det inte finns mer än detta PM så sällar jag mig till dem i tråden som bedömer breven till arbetskamraterna som en trådsanning.
Läste inlägget i november och raderade det direkt från hårddisken. Mycket information, t.ex; "Över julen var OHs föräldrar liksom systern och hälsade på. De såg hur illa det var." vilket bara får mig att tänka på att det var kallt i huset, MEN...
..den som skrivit PM:et påstår att den känner en kollega till O som fått ett digitalt brev som O skrev innan morden. Detaljer kan förvanskas eller försvinna och...
... ibland funderar jag på om O och A reste bort på juldagen och kom tillbaka den 5/1 och...
... på tal om digitala brev så har jag flera gånger funderat på om förklaringsbrevet just var ett sådant. Polisen var aldrig intresserad av underskrifternas äkthet så låt säga att brevet fanns på respektives dator, undertecknad med varderas namn. Kanske några skräddarsydda tillägg för att passa mottagaren/släkterna. Senaste pressträffen tyckte jag också bara pratade om äktheten på testamentet och...
... jag tycker inte det är märkligt att morfar håller ett tal på begravningen och nämner något om förståelse. Polisen har berättat förstående om motivet flera gånger. Något kände han nog att han måste säga.
MEN ingen kan avgöra sanningshalten i ett PM.
Du missade helt poängen och förstod inte (alt. låtsades inte förstå) frågan. Du skrev: ”Vi genomgång av tråden så framkommer det att Solglittret är upphovsman till PMet och har distribuerat det via reviews”. Därefter svarade du, efter att ha fått fråga om hur du vet det du påstår, att det ”framgått i tråden”. Men hur det framgått i tråden att Solglittret är upphovsman och varför just detta ska bedömas vara sant har du inte klargjort.
Och!! Vad tillför detta påpekande? Allt annat är det opreciserade, generella uttryck som jag använt. Varken du eller jag vet mera om dessa dokument än vad som framkommit i tråden och av polisens information. Det jag skrev var inte alls någon definition av hur mycket i antal ord eller rader eller sidor eller tecken som OH eller HB eller båda tillsammans har åstadkommit. Det uttrycket står i klartext för att eftersom de nu har skrivit (enskilt eller tillsammans) en hel del* annat som de lämnat efter sig, varför skulle då inte OH också kunnat lämna efter sig ett och annat brev till en eller annan arbetskamrat? Skulle det vara så otänkbart? Och läs nu inte in i detta att jag de facto tror att det är på det sättet. För det gör jag inte utifrån vad som f.n. är känt i saken.
*Obs, detta är inte heller preciserat!
Du läser vissa inlägg som fan läser bibeln. Vad ska det vara bra för?
Hm. Jag känner inga barn som har lakritsbåtar som favoritgodis. Inga alls.
Jag tillät mig reflektera över detta en gång till, men givetvis slukades mina tankar av nå wi-fi-spök...
Helt ”kort”: föräldrarnas berömda ”isolering” är inte självvald utan en konsekvens av flickornas sjukdomar. Det är det som är kärnan. ”Isolering”, för vuxna, är förstås lite mer amorft än för flickorna, men upplevelsen av detta och skräcken för det kan ju vara högst påtaglig — inte minst om man är van vid motsatsen.
OH kan ju hypotetiskt fortfarande ha klarat av att producera (i ”isolering”) men flickornas tillstånd kan ha omöjliggjort att leverera, eller i alla händelser omväxlande men kontinuerligt omöjliggjort det ena. En befordringsprofessor kan nog f.ö. vanligen antas behöva leverera överallt.
Även om paret kan antas värna sin integritet, som varit uppe i tråden, så är det ju knappast ”isolerade” personer vi talar om. OH är ju med precis överallt. Även om det då krävs ”isolering” just för att kunna skriva.
Sen kommer ju kanske aspekten in att de inte är från orten och kanske inte har färdiga band till andra infödda. Precis som kanske flickorna till kamrater i skolan. Så det finns en potentiell initial oanknytenhet till att börja med. Som kanske upplevs än starkare när saker börjar hända, och som kanske skapar en (skambemängd) klyfta i och med flickornas sjukdomar och oförmåga att behålla banden till klasskamraterna i skolan. De känner sig inte självskrivet välkomna vart de går, med flickorna i släptåg.
Så de upplever sig avhakade. Och beter sig kanske som om de var det också. Och har inte rutiner, vanor, vardagsliv, intressen som kan väga upp en livskänsla vid sidan av karriärerna. Allt fokus har legat på att producera hemma för att kunna leverera på jobbet.
Och flickornas tillstånd omöjliggör också en förändring mot ett mer normaliserat liv. Och framtidsutsikter. Upplever de.
De upplever sig isolerade. Det borde vara det som skrämmer dem.
En lutheransk arbetsmoral omöjliggör ett lutherskt kärleksbudskap?
Eller vänder de ut och in på den tröjan och gör en luthersk ”barmhärtighetsgärning” av sin lutherska arbetsmoral? Som en sista besvärjelse av ordning och reda? Under förevändning av att barnen lider och far illa?
De är inte avhakade från omgivningens värderingar i alla fall.
Sen kan det finnas andra okända förhållanden. Det känns som att de kommer lite väl hastigt till beslut om det bara handlade om detta ovan.
En obehaglig diagnos eller någon annan aspekt på flickornas insjuknande kunde förklara mer.
Eller så har de bara dignat under det sammanlagda trycket av all osäkerhet och alla krav. Med initialt kanske väldigt högt ställda förväntningar.
En fundering...
Jag preciserade vad vi vet att dom har skrivit. Det kan vara av intresse till skillnad mot svepande formuleringar om "allt annat skrivet material som de båda verkar ha lämnat till efterlevande".
Om du känner ett behov av att få vara mer oprecis så må det vara hänt, men du får ändå leva med att någon annan i så fall förtydligar dina svepande penseldrag.
Familjen levde inget liv i sus och dus, så man kan fundera på hur högt ställda förväntningar dom hade på ”ett liv i egentlig mening” och hur deras liv faktiskt hade gestaltat sig dom senaste åren.
Dom arbetade strävsamt, bodde i ett ganska vanligt hus, visserligen med pool men ingalunda något palats. Det spelades fotboll och fiol. Ett ganska vanligt Svenssonliv förutom att Oskar hade ett jobb som krävde en del frånvaro och resor.
Det känns inte som att dom hade högre ställda förväntningar än andra. Deras jakt på ett botemedel för barnens sjukdom ligger också inom rimlighetens ramar, vem skulle inte göra samma sak?
Vilka tecken pekar på att tragedin berodde på väldigt höga förväntningar?
Alternativet vore att mejlen behandlar rent praktiska saker och då blir det genast rätt ointressant ändå. Sades det på PT om de efterlämnade ett eller flera instruktionsbrev?
Detta ihop med andra tokigheter gör att jag finner omtalade PM oseriöst.
Stöd Flashback
Svara
- Ämnesverktyg
- Hitta inlägg efter datum
Citat:
Det PM som jag förmodar vi pratar om.
Här nedan ett PM jag fick häromdagen:
"Hanna och Oskar var oerhört taijta, de gjort precis allt tillsammans. Kunde inte vara ifrån varandra, telefonerade och umgicks. De fick först döttrarna och gifte sig några år senare. De var varandras kärlek, bästa vänner, yrkespartners, bollplank och stöd.
Hanna fick för några år sedan bröstcancer, var allvarligt och hon behandlades.
I denna veva började den mycket sportiga, pigga och aktiva Agnes plötsligt bli trött. Hon gick från ”kvicksilver” till ”grönsak” - som OH arbetskamrat uttryckte det.
Föräldrarna förstod ingenting, sökte all upptänklig hjälp. Till slut gav man från sjukvården Agnes diagnosen ME, kanske mest för att man inte hade någon bättre förklaring. Enligt arbetskamraten hade kliniken i Lund aldrig satt denna diagnos på en så ung flicka tidigare.
Föräldrarna letade behandling, finns mycket kvacksalveri i den branschen. Till slut fick de tag i en läkare i Hamburg som de besökte med Agnes flera gånger. Behandlingen hjälpte temporärt men hon blev åter sämre. De var förtvivlande, Agnes minskade i vikt, sov mest och klagade över smärtor när hon var vaken. Två år gick och det blev bara värre, en utförsbacke.
De organiserade hemundervisningen och boendet efter Agnes behov. Agnes hade själv suicidala tankar. De sökte mycket sjukvårdshjälp, men verkar inte blivit tagna på allvar/fått stöd.
Oskar berättade mycket om detta på jobbet.
Livet var tungt, de oroade sig för att Hannas cancer skulle komma tillbaka. Pigga Moa var ljuspunkten i tillvaron. I maj 2017 blev Moa plötsligt trött, fick ont och orkade ingenting. Man tog Moa till doktorn, samma klinik i Lund som Agnes, och läkarna sa att Moa hade fått detsamma som Agnes.
Luften gick ur föräldrarna. De började fundera på varför de existerade.
Både Agnes och Moa blev allt sämre, för Moa gick det väldigt fort. Flickorna bara låg mest hela tiden, hade ont utan att värktabletter hjälpte så mycket. När de inte hade ont sov de.
I Juli - Augusti började OH o HB prata om att avsluta allt.
Oskar författade under hösten brev till var och en av sina nära arbetskamrater. Dessa brev sparades digitalt och togs om hand av polisen. Först nu i sommar har arbetskamraterna fått sina brev levererade. Det är där Oskar beskriver deras tankar om när de började fundera på att avsluta allt och varför.
Både OH och HB har spelat in digital meddelanden där de beskriver hur de tänker till sina anhöriga. De har skrivit många brev som också låg digitalt och inte skickades till anhöriga förrän efteråt.
Enligt arbetskamraten var OHs liv HB och barnen och vise versa. De hade i stort sett inget umgänge utanför familj och jobb. OH spelade fiol men inte med andra. HB löptränade ensam. Även OH tränade mycket, gick på gym, men alltid ensam. De var inte religiösa, inte heller med i någon församling trodde arbetskamraten. De höll sig för sig själva, inga föreningsmedlemskap, inga middagsbjudningar.
Arbetskamraten trodde att ev kom också Hannas cancer tillbaka sista halvåret. Barnen led alltmer och blev allt sämre. Grät och sov om vartannat. De orkade med allt färre timmars undervisning för varje månad.
Över julen var OHs föräldrar liksom systern och hälsade på. De såg hur illa det var. OH och HB träffade även HBs släkt. OH och HB sa ingenting om sina tankar eller planer. Dock syntes det tydligt på OH att han mådde mycket dåligt under hösten, magrade, svarta ringar under ögonen, mer disträ.
När de begravdes i Göteborg var det en gemensam begravning med fyra vita kistor och över hundra begravningsgäster. Hannas pappa höll tal och nämnde i talet att han inom sig förstod Oskar och Hannas beslut.
De kremerades och ströddes tillsammans för vinden på västkusten enligt deras önskan i avskedsbreven. Anhöriga har varit där på Hannas och Moas födelsedagar nu efter sommaren och kastat i blommor och barnens favoritgodis (hallonsnären och lakritsbåtar)."
"Hanna och Oskar var oerhört taijta, de gjort precis allt tillsammans. Kunde inte vara ifrån varandra, telefonerade och umgicks. De fick först döttrarna och gifte sig några år senare. De var varandras kärlek, bästa vänner, yrkespartners, bollplank och stöd.
Hanna fick för några år sedan bröstcancer, var allvarligt och hon behandlades.
I denna veva började den mycket sportiga, pigga och aktiva Agnes plötsligt bli trött. Hon gick från ”kvicksilver” till ”grönsak” - som OH arbetskamrat uttryckte det.
Föräldrarna förstod ingenting, sökte all upptänklig hjälp. Till slut gav man från sjukvården Agnes diagnosen ME, kanske mest för att man inte hade någon bättre förklaring. Enligt arbetskamraten hade kliniken i Lund aldrig satt denna diagnos på en så ung flicka tidigare.
Föräldrarna letade behandling, finns mycket kvacksalveri i den branschen. Till slut fick de tag i en läkare i Hamburg som de besökte med Agnes flera gånger. Behandlingen hjälpte temporärt men hon blev åter sämre. De var förtvivlande, Agnes minskade i vikt, sov mest och klagade över smärtor när hon var vaken. Två år gick och det blev bara värre, en utförsbacke.
De organiserade hemundervisningen och boendet efter Agnes behov. Agnes hade själv suicidala tankar. De sökte mycket sjukvårdshjälp, men verkar inte blivit tagna på allvar/fått stöd.
Oskar berättade mycket om detta på jobbet.
Livet var tungt, de oroade sig för att Hannas cancer skulle komma tillbaka. Pigga Moa var ljuspunkten i tillvaron. I maj 2017 blev Moa plötsligt trött, fick ont och orkade ingenting. Man tog Moa till doktorn, samma klinik i Lund som Agnes, och läkarna sa att Moa hade fått detsamma som Agnes.
Luften gick ur föräldrarna. De började fundera på varför de existerade.
Både Agnes och Moa blev allt sämre, för Moa gick det väldigt fort. Flickorna bara låg mest hela tiden, hade ont utan att värktabletter hjälpte så mycket. När de inte hade ont sov de.
I Juli - Augusti började OH o HB prata om att avsluta allt.
Oskar författade under hösten brev till var och en av sina nära arbetskamrater. Dessa brev sparades digitalt och togs om hand av polisen. Först nu i sommar har arbetskamraterna fått sina brev levererade. Det är där Oskar beskriver deras tankar om när de började fundera på att avsluta allt och varför.
Både OH och HB har spelat in digital meddelanden där de beskriver hur de tänker till sina anhöriga. De har skrivit många brev som också låg digitalt och inte skickades till anhöriga förrän efteråt.
Enligt arbetskamraten var OHs liv HB och barnen och vise versa. De hade i stort sett inget umgänge utanför familj och jobb. OH spelade fiol men inte med andra. HB löptränade ensam. Även OH tränade mycket, gick på gym, men alltid ensam. De var inte religiösa, inte heller med i någon församling trodde arbetskamraten. De höll sig för sig själva, inga föreningsmedlemskap, inga middagsbjudningar.
Arbetskamraten trodde att ev kom också Hannas cancer tillbaka sista halvåret. Barnen led alltmer och blev allt sämre. Grät och sov om vartannat. De orkade med allt färre timmars undervisning för varje månad.
Över julen var OHs föräldrar liksom systern och hälsade på. De såg hur illa det var. OH och HB träffade även HBs släkt. OH och HB sa ingenting om sina tankar eller planer. Dock syntes det tydligt på OH att han mådde mycket dåligt under hösten, magrade, svarta ringar under ögonen, mer disträ.
När de begravdes i Göteborg var det en gemensam begravning med fyra vita kistor och över hundra begravningsgäster. Hannas pappa höll tal och nämnde i talet att han inom sig förstod Oskar och Hannas beslut.
De kremerades och ströddes tillsammans för vinden på västkusten enligt deras önskan i avskedsbreven. Anhöriga har varit där på Hannas och Moas födelsedagar nu efter sommaren och kastat i blommor och barnens favoritgodis (hallonsnären och lakritsbåtar)."
Att OH lämnat efter sig brev till arbetskamrater skulle väl inte kunna vara helt osannolikt, med tanke på allt annat skrivet material som de båda verkar ha lämnat till efterlevande. Men jag är definitivt tveksam till om det aktuella PMet är att lita på i det avseendet (liksom i andra). Om det inte finns mer än detta PM så sällar jag mig till dem i tråden som bedömer breven till arbetskamraterna som en trådsanning.
Citat:
Ett testamente, ett avskedsbrev och ett brev som berörde praktisk information är väl kanske inte så mycket. Dom var dessutom gemensamma.
Att OH lämnat efter sig brev till arbetskamrater skulle väl inte kunna vara helt osannolikt, med tanke på allt annat skrivet material som de båda verkar ha lämnat till efterlevande. Men jag är definitivt tveksam till om det aktuella PMet är att lita på i det avseendet (liksom i andra). Om det inte finns mer än detta PM så sällar jag mig till dem i tråden som bedömer breven till arbetskamraterna som en trådsanning.
Citat:
Att OH lämnat efter sig brev till arbetskamrater skulle väl inte kunna vara helt osannolikt, med tanke på allt annat skrivet material som de båda verkar ha lämnat till efterlevande. Men jag är definitivt tveksam till om det aktuella PMet är att lita på i det avseendet (liksom i andra). Om det inte finns mer än detta PM så sällar jag mig till dem i tråden som bedömer breven till arbetskamraterna som en trådsanning.
Läste inlägget i november och raderade det direkt från hårddisken. Mycket information, t.ex; "Över julen var OHs föräldrar liksom systern och hälsade på. De såg hur illa det var." vilket bara får mig att tänka på att det var kallt i huset, MEN...
..den som skrivit PM:et påstår att den känner en kollega till O som fått ett digitalt brev som O skrev innan morden. Detaljer kan förvanskas eller försvinna och...
... ibland funderar jag på om O och A reste bort på juldagen och kom tillbaka den 5/1 och...
... på tal om digitala brev så har jag flera gånger funderat på om förklaringsbrevet just var ett sådant. Polisen var aldrig intresserad av underskrifternas äkthet så låt säga att brevet fanns på respektives dator, undertecknad med varderas namn. Kanske några skräddarsydda tillägg för att passa mottagaren/släkterna. Senaste pressträffen tyckte jag också bara pratade om äktheten på testamentet och...
... jag tycker inte det är märkligt att morfar håller ett tal på begravningen och nämner något om förståelse. Polisen har berättat förstående om motivet flera gånger. Något kände han nog att han måste säga.
MEN ingen kan avgöra sanningshalten i ett PM.
Citat:
Du missade helt poängen och förstod inte (alt. låtsades inte förstå) frågan. Du skrev: ”Vi genomgång av tråden så framkommer det att Solglittret är upphovsman till PMet och har distribuerat det via reviews”. Därefter svarade du, efter att ha fått fråga om hur du vet det du påstår, att det ”framgått i tråden”. Men hur det framgått i tråden att Solglittret är upphovsman och varför just detta ska bedömas vara sant har du inte klargjort.
Citat:
Och!! Vad tillför detta påpekande? Allt annat är det opreciserade, generella uttryck som jag använt. Varken du eller jag vet mera om dessa dokument än vad som framkommit i tråden och av polisens information. Det jag skrev var inte alls någon definition av hur mycket i antal ord eller rader eller sidor eller tecken som OH eller HB eller båda tillsammans har åstadkommit. Det uttrycket står i klartext för att eftersom de nu har skrivit (enskilt eller tillsammans) en hel del* annat som de lämnat efter sig, varför skulle då inte OH också kunnat lämna efter sig ett och annat brev till en eller annan arbetskamrat? Skulle det vara så otänkbart? Och läs nu inte in i detta att jag de facto tror att det är på det sättet. För det gör jag inte utifrån vad som f.n. är känt i saken.
*Obs, detta är inte heller preciserat!
Du läser vissa inlägg som fan läser bibeln. Vad ska det vara bra för?
Citat:
Det PM som jag förmodar vi pratar om.
Här nedan ett PM jag fick häromdagen:
"Hanna och Oskar var oerhört taijta, de gjort precis allt tillsammans. Kunde inte vara ifrån varandra, telefonerade och umgicks. De fick först döttrarna och gifte sig några år senare. De var varandras kärlek, bästa vänner, yrkespartners, bollplank och stöd.
Hanna fick för några år sedan bröstcancer, var allvarligt och hon behandlades.
I denna veva började den mycket sportiga, pigga och aktiva Agnes plötsligt bli trött. Hon gick från ”kvicksilver” till ”grönsak” - som OH arbetskamrat uttryckte det.
Föräldrarna förstod ingenting, sökte all upptänklig hjälp. Till slut gav man från sjukvården Agnes diagnosen ME, kanske mest för att man inte hade någon bättre förklaring. Enligt arbetskamraten hade kliniken i Lund aldrig satt denna diagnos på en så ung flicka tidigare.
Föräldrarna letade behandling, finns mycket kvacksalveri i den branschen. Till slut fick de tag i en läkare i Hamburg som de besökte med Agnes flera gånger. Behandlingen hjälpte temporärt men hon blev åter sämre. De var förtvivlande, Agnes minskade i vikt, sov mest och klagade över smärtor när hon var vaken. Två år gick och det blev bara värre, en utförsbacke.
De organiserade hemundervisningen och boendet efter Agnes behov. Agnes hade själv suicidala tankar. De sökte mycket sjukvårdshjälp, men verkar inte blivit tagna på allvar/fått stöd.
Oskar berättade mycket om detta på jobbet.
Livet var tungt, de oroade sig för att Hannas cancer skulle komma tillbaka. Pigga Moa var ljuspunkten i tillvaron. I maj 2017 blev Moa plötsligt trött, fick ont och orkade ingenting. Man tog Moa till doktorn, samma klinik i Lund som Agnes, och läkarna sa att Moa hade fått detsamma som Agnes.
Luften gick ur föräldrarna. De började fundera på varför de existerade.
Både Agnes och Moa blev allt sämre, för Moa gick det väldigt fort. Flickorna bara låg mest hela tiden, hade ont utan att värktabletter hjälpte så mycket. När de inte hade ont sov de.
I Juli - Augusti började OH o HB prata om att avsluta allt.
Oskar författade under hösten brev till var och en av sina nära arbetskamrater. Dessa brev sparades digitalt och togs om hand av polisen. Först nu i sommar har arbetskamraterna fått sina brev levererade. Det är där Oskar beskriver deras tankar om när de började fundera på att avsluta allt och varför.
Både OH och HB har spelat in digital meddelanden där de beskriver hur de tänker till sina anhöriga. De har skrivit många brev som också låg digitalt och inte skickades till anhöriga förrän efteråt.
Enligt arbetskamraten var OHs liv HB och barnen och vise versa. De hade i stort sett inget umgänge utanför familj och jobb. OH spelade fiol men inte med andra. HB löptränade ensam. Även OH tränade mycket, gick på gym, men alltid ensam. De var inte religiösa, inte heller med i någon församling trodde arbetskamraten. De höll sig för sig själva, inga föreningsmedlemskap, inga middagsbjudningar.
Arbetskamraten trodde att ev kom också Hannas cancer tillbaka sista halvåret. Barnen led alltmer och blev allt sämre. Grät och sov om vartannat. De orkade med allt färre timmars undervisning för varje månad.
Över julen var OHs föräldrar liksom systern och hälsade på. De såg hur illa det var. OH och HB träffade även HBs släkt. OH och HB sa ingenting om sina tankar eller planer. Dock syntes det tydligt på OH att han mådde mycket dåligt under hösten, magrade, svarta ringar under ögonen, mer disträ.
När de begravdes i Göteborg var det en gemensam begravning med fyra vita kistor och över hundra begravningsgäster. Hannas pappa höll tal och nämnde i talet att han inom sig förstod Oskar och Hannas beslut.
De kremerades och ströddes tillsammans för vinden på västkusten enligt deras önskan i avskedsbreven. Anhöriga har varit där på Hannas och Moas födelsedagar nu efter sommaren och kastat i blommor och barnens favoritgodis (hallonsnären och lakritsbåtar)."
"Hanna och Oskar var oerhört taijta, de gjort precis allt tillsammans. Kunde inte vara ifrån varandra, telefonerade och umgicks. De fick först döttrarna och gifte sig några år senare. De var varandras kärlek, bästa vänner, yrkespartners, bollplank och stöd.
Hanna fick för några år sedan bröstcancer, var allvarligt och hon behandlades.
I denna veva började den mycket sportiga, pigga och aktiva Agnes plötsligt bli trött. Hon gick från ”kvicksilver” till ”grönsak” - som OH arbetskamrat uttryckte det.
Föräldrarna förstod ingenting, sökte all upptänklig hjälp. Till slut gav man från sjukvården Agnes diagnosen ME, kanske mest för att man inte hade någon bättre förklaring. Enligt arbetskamraten hade kliniken i Lund aldrig satt denna diagnos på en så ung flicka tidigare.
Föräldrarna letade behandling, finns mycket kvacksalveri i den branschen. Till slut fick de tag i en läkare i Hamburg som de besökte med Agnes flera gånger. Behandlingen hjälpte temporärt men hon blev åter sämre. De var förtvivlande, Agnes minskade i vikt, sov mest och klagade över smärtor när hon var vaken. Två år gick och det blev bara värre, en utförsbacke.
De organiserade hemundervisningen och boendet efter Agnes behov. Agnes hade själv suicidala tankar. De sökte mycket sjukvårdshjälp, men verkar inte blivit tagna på allvar/fått stöd.
Oskar berättade mycket om detta på jobbet.
Livet var tungt, de oroade sig för att Hannas cancer skulle komma tillbaka. Pigga Moa var ljuspunkten i tillvaron. I maj 2017 blev Moa plötsligt trött, fick ont och orkade ingenting. Man tog Moa till doktorn, samma klinik i Lund som Agnes, och läkarna sa att Moa hade fått detsamma som Agnes.
Luften gick ur föräldrarna. De började fundera på varför de existerade.
Både Agnes och Moa blev allt sämre, för Moa gick det väldigt fort. Flickorna bara låg mest hela tiden, hade ont utan att värktabletter hjälpte så mycket. När de inte hade ont sov de.
I Juli - Augusti började OH o HB prata om att avsluta allt.
Oskar författade under hösten brev till var och en av sina nära arbetskamrater. Dessa brev sparades digitalt och togs om hand av polisen. Först nu i sommar har arbetskamraterna fått sina brev levererade. Det är där Oskar beskriver deras tankar om när de började fundera på att avsluta allt och varför.
Både OH och HB har spelat in digital meddelanden där de beskriver hur de tänker till sina anhöriga. De har skrivit många brev som också låg digitalt och inte skickades till anhöriga förrän efteråt.
Enligt arbetskamraten var OHs liv HB och barnen och vise versa. De hade i stort sett inget umgänge utanför familj och jobb. OH spelade fiol men inte med andra. HB löptränade ensam. Även OH tränade mycket, gick på gym, men alltid ensam. De var inte religiösa, inte heller med i någon församling trodde arbetskamraten. De höll sig för sig själva, inga föreningsmedlemskap, inga middagsbjudningar.
Arbetskamraten trodde att ev kom också Hannas cancer tillbaka sista halvåret. Barnen led alltmer och blev allt sämre. Grät och sov om vartannat. De orkade med allt färre timmars undervisning för varje månad.
Över julen var OHs föräldrar liksom systern och hälsade på. De såg hur illa det var. OH och HB träffade även HBs släkt. OH och HB sa ingenting om sina tankar eller planer. Dock syntes det tydligt på OH att han mådde mycket dåligt under hösten, magrade, svarta ringar under ögonen, mer disträ.
När de begravdes i Göteborg var det en gemensam begravning med fyra vita kistor och över hundra begravningsgäster. Hannas pappa höll tal och nämnde i talet att han inom sig förstod Oskar och Hannas beslut.
De kremerades och ströddes tillsammans för vinden på västkusten enligt deras önskan i avskedsbreven. Anhöriga har varit där på Hannas och Moas födelsedagar nu efter sommaren och kastat i blommor och barnens favoritgodis (hallonsnären och lakritsbåtar)."
Hm. Jag känner inga barn som har lakritsbåtar som favoritgodis. Inga alls.
Citat:
Det finns två ”sanningar” i tråden:
1. Flera skribenter förfasas över barnens dåliga livskvalitet - isolerade från skola, vänner och en meningsfull fritid. Dom tycker inte att barnen lever ett liv i egentlig mening. Dom skyller på föräldrarna.
2. Föräldrarna förfasas över barnens dåliga livskvalitet - isolerade från skola, vänner och en meningsfull fritid. Dom tycker att familjen inte lever ett liv i egentlig mening. Dom skyller på sjukdomen.
Om 1 är den enda sanningen så borde det inte finnas något motiv för föräldrarna att avsluta sina och barnens liv eftersom dom har fått sin vilja uppfylld i och med att barnen är isolerade. Då faller motivet.
Om 2 är den enda sanningen så är skribenterna och föräldrarna faktiskt överens om barnens dåliga livskvalitet och att familjen inte lever ett liv i egentlig mening. Då kan inte föräldrarna vara den felande länken, då måste det vara sjukdomen.
Föräldrarna och fördömarna är egentligen väldigt lika varandra i sitt oförsonliga tankesätt.
Föräldrarna klarade inte av att omorientera sitt liv efter barnens förändrade krav och den förändrade framtid som sjukdomen orsakade, man kunde inte mentalisera/föreställa sig att barnens liv kunde ha ett värde trots att det inte uppfyllde föräldrarnas förväntningar. Förnekarna i sin tur klarar inte av att mentalisera/föreställa sig att föräldrarna inte klarade av att mentalisera/föreställa sig att barnens liv kunde ha ett värde trots att det inte uppfyllde föräldrarnas förväntningar.
Det är fascinerande att föräldrarna och de som fördömer föräldrarna egentligen är väldigt lika varandra och delar samma fundamentalistiska syn på tillvaron och livet.
1. Flera skribenter förfasas över barnens dåliga livskvalitet - isolerade från skola, vänner och en meningsfull fritid. Dom tycker inte att barnen lever ett liv i egentlig mening. Dom skyller på föräldrarna.
2. Föräldrarna förfasas över barnens dåliga livskvalitet - isolerade från skola, vänner och en meningsfull fritid. Dom tycker att familjen inte lever ett liv i egentlig mening. Dom skyller på sjukdomen.
Om 1 är den enda sanningen så borde det inte finnas något motiv för föräldrarna att avsluta sina och barnens liv eftersom dom har fått sin vilja uppfylld i och med att barnen är isolerade. Då faller motivet.
Om 2 är den enda sanningen så är skribenterna och föräldrarna faktiskt överens om barnens dåliga livskvalitet och att familjen inte lever ett liv i egentlig mening. Då kan inte föräldrarna vara den felande länken, då måste det vara sjukdomen.
Föräldrarna och fördömarna är egentligen väldigt lika varandra i sitt oförsonliga tankesätt.
Föräldrarna klarade inte av att omorientera sitt liv efter barnens förändrade krav och den förändrade framtid som sjukdomen orsakade, man kunde inte mentalisera/föreställa sig att barnens liv kunde ha ett värde trots att det inte uppfyllde föräldrarnas förväntningar. Förnekarna i sin tur klarar inte av att mentalisera/föreställa sig att föräldrarna inte klarade av att mentalisera/föreställa sig att barnens liv kunde ha ett värde trots att det inte uppfyllde föräldrarnas förväntningar.
Det är fascinerande att föräldrarna och de som fördömer föräldrarna egentligen är väldigt lika varandra och delar samma fundamentalistiska syn på tillvaron och livet.
Jag tillät mig reflektera över detta en gång till, men givetvis slukades mina tankar av nå wi-fi-spök...
Helt ”kort”: föräldrarnas berömda ”isolering” är inte självvald utan en konsekvens av flickornas sjukdomar. Det är det som är kärnan. ”Isolering”, för vuxna, är förstås lite mer amorft än för flickorna, men upplevelsen av detta och skräcken för det kan ju vara högst påtaglig — inte minst om man är van vid motsatsen.
OH kan ju hypotetiskt fortfarande ha klarat av att producera (i ”isolering”) men flickornas tillstånd kan ha omöjliggjort att leverera, eller i alla händelser omväxlande men kontinuerligt omöjliggjort det ena. En befordringsprofessor kan nog f.ö. vanligen antas behöva leverera överallt.
Även om paret kan antas värna sin integritet, som varit uppe i tråden, så är det ju knappast ”isolerade” personer vi talar om. OH är ju med precis överallt. Även om det då krävs ”isolering” just för att kunna skriva.
Sen kommer ju kanske aspekten in att de inte är från orten och kanske inte har färdiga band till andra infödda. Precis som kanske flickorna till kamrater i skolan. Så det finns en potentiell initial oanknytenhet till att börja med. Som kanske upplevs än starkare när saker börjar hända, och som kanske skapar en (skambemängd) klyfta i och med flickornas sjukdomar och oförmåga att behålla banden till klasskamraterna i skolan. De känner sig inte självskrivet välkomna vart de går, med flickorna i släptåg.
Så de upplever sig avhakade. Och beter sig kanske som om de var det också. Och har inte rutiner, vanor, vardagsliv, intressen som kan väga upp en livskänsla vid sidan av karriärerna. Allt fokus har legat på att producera hemma för att kunna leverera på jobbet.
Och flickornas tillstånd omöjliggör också en förändring mot ett mer normaliserat liv. Och framtidsutsikter. Upplever de.
De upplever sig isolerade. Det borde vara det som skrämmer dem.
En lutheransk arbetsmoral omöjliggör ett lutherskt kärleksbudskap?
Eller vänder de ut och in på den tröjan och gör en luthersk ”barmhärtighetsgärning” av sin lutherska arbetsmoral? Som en sista besvärjelse av ordning och reda? Under förevändning av att barnen lider och far illa?
De är inte avhakade från omgivningens värderingar i alla fall.
Sen kan det finnas andra okända förhållanden. Det känns som att de kommer lite väl hastigt till beslut om det bara handlade om detta ovan.
En obehaglig diagnos eller någon annan aspekt på flickornas insjuknande kunde förklara mer.
Eller så har de bara dignat under det sammanlagda trycket av all osäkerhet och alla krav. Med initialt kanske väldigt högt ställda förväntningar.
En fundering...
__________________
Senast redigerad av Lonnrot 2019-01-21 kl. 16:11.
Senast redigerad av Lonnrot 2019-01-21 kl. 16:11.
Citat:
Och!! Vad tillför detta påpekande? Allt annat är det opreciserade, generella uttryck som jag använt. Varken du eller jag vet mera om dessa dokument än vad som framkommit i tråden och av polisens information. Det jag skrev var inte alls någon definition av hur mycket i antal ord eller rader eller sidor eller tecken som OH eller HB eller båda tillsammans har åstadkommit. Det uttrycket står i klartext för att eftersom de nu har skrivit (enskilt eller tillsammans) en hel del* annat som de lämnat efter sig, varför skulle då inte OH också kunnat lämna efter sig ett och annat brev till en eller annan arbetskamrat? Skulle det vara så otänkbart? Och läs nu inte in i detta att jag de facto tror att det är på det sättet. För det gör jag inte utifrån vad som f.n. är känt i saken.
*Obs, detta är inte heller preciserat!
Du läser vissa inlägg som fan läser bibeln. Vad ska det vara bra för?
*Obs, detta är inte heller preciserat!
Du läser vissa inlägg som fan läser bibeln. Vad ska det vara bra för?
Jag preciserade vad vi vet att dom har skrivit. Det kan vara av intresse till skillnad mot svepande formuleringar om "allt annat skrivet material som de båda verkar ha lämnat till efterlevande".
Om du känner ett behov av att få vara mer oprecis så må det vara hänt, men du får ändå leva med att någon annan i så fall förtydligar dina svepande penseldrag.
Citat:
Jag tillät mig reflektera över detta en gång till, men givetvis slukades mina tankar av nå wi-fi-spök...
Helt ”kort”: föräldrarnas berömda ”isolering” är inte självvald utan en konsekvens av flickornas sjukdomar. Det är det som är kärnan. ”Isolering”, för vuxna, är förstås lite mer amorft än för flickorna, men upplevelsen av detta och skräcken för det kan ju vara högst påtaglig — inte minst om man är van vid motsatsen.
OH kan ju hypotetiskt fortfarande ha klarat av att producera (i ”isolering”) men flickornas tillstånd kan ha omöjliggjort att leverera, eller i alla händelser omväxlande men kontinuerligt omöjliggjort det ena. En befordringsprofessor kan nog f.ö. vanligen antas behöva leverera överallt.
Även om paret kan antas värna sin integritet, som varit uppe i tråden, så är det ju knappast ”isolerade” personer vi talar om. OH är ju med precis överallt. Även om det då krävs ”isolering” just för att kunna skriva.
Sen kommer ju kanske aspekten in att de inte är från orten och kanske inte har färdiga band till andra infödda. Precis som kanske flickorna till kamrater i skolan. Så det finns en potentiell initial oanknytenhet till att börja med. Som kanske upplevs än starkare när saker börjar hända, och som kanske skapar en (skambemängd) klyfta i och med flickornas sjukdomar och oförmåga att behålla banden till klasskamraterna i skolan. De känner sig inte självskrivet välkomna vart de går, med flickorna i släptåg.
Så de upplever sig avhakade. Och beter sig kanske som om de var det också. Och har inte rutiner, vanor, vardagsliv, intressen som kan väga upp en livskänsla vid sidan av karriärerna. Allt fokus har legat på att producera hemma för att kunna leverera på jobbet.
Och flickornas tillstånd omöjliggör också en förändring mot ett mer normaliserat liv. Och framtidsutsikter. Upplever de.
De upplever sig isolerade. Det borde vara det som skrämmer dem.
En lutheransk arbetsmoral omöjliggör ett lutherskt kärleksbudskap?
Eller vänder de ut och in på den tröjan och gör en luthersk ”barmhärtighetsgärning” av sin lutherska arbetsmoral? Som en sista besvärjelse av ordning och reda? Under förevändning av att barnen lider och far illa?
De är inte avhakade från omgivningens värderingar i alla fall.
Sen kan det finnas andra okända förhållanden. Det känns som att de kommer lite väl hastigt till beslut om det bara handlade om detta ovan.
En obehaglig diagnos eller någon annan aspekt på flickornas insjuknande kunde förklara mer.
Eller så har de bara dignat under det sammanlagda trycket av all osäkerhet och alla krav. Med initialt kanske väldigt högt ställda förväntningar.
En fundering...
Helt ”kort”: föräldrarnas berömda ”isolering” är inte självvald utan en konsekvens av flickornas sjukdomar. Det är det som är kärnan. ”Isolering”, för vuxna, är förstås lite mer amorft än för flickorna, men upplevelsen av detta och skräcken för det kan ju vara högst påtaglig — inte minst om man är van vid motsatsen.
OH kan ju hypotetiskt fortfarande ha klarat av att producera (i ”isolering”) men flickornas tillstånd kan ha omöjliggjort att leverera, eller i alla händelser omväxlande men kontinuerligt omöjliggjort det ena. En befordringsprofessor kan nog f.ö. vanligen antas behöva leverera överallt.
Även om paret kan antas värna sin integritet, som varit uppe i tråden, så är det ju knappast ”isolerade” personer vi talar om. OH är ju med precis överallt. Även om det då krävs ”isolering” just för att kunna skriva.
Sen kommer ju kanske aspekten in att de inte är från orten och kanske inte har färdiga band till andra infödda. Precis som kanske flickorna till kamrater i skolan. Så det finns en potentiell initial oanknytenhet till att börja med. Som kanske upplevs än starkare när saker börjar hända, och som kanske skapar en (skambemängd) klyfta i och med flickornas sjukdomar och oförmåga att behålla banden till klasskamraterna i skolan. De känner sig inte självskrivet välkomna vart de går, med flickorna i släptåg.
Så de upplever sig avhakade. Och beter sig kanske som om de var det också. Och har inte rutiner, vanor, vardagsliv, intressen som kan väga upp en livskänsla vid sidan av karriärerna. Allt fokus har legat på att producera hemma för att kunna leverera på jobbet.
Och flickornas tillstånd omöjliggör också en förändring mot ett mer normaliserat liv. Och framtidsutsikter. Upplever de.
De upplever sig isolerade. Det borde vara det som skrämmer dem.
En lutheransk arbetsmoral omöjliggör ett lutherskt kärleksbudskap?
Eller vänder de ut och in på den tröjan och gör en luthersk ”barmhärtighetsgärning” av sin lutherska arbetsmoral? Som en sista besvärjelse av ordning och reda? Under förevändning av att barnen lider och far illa?
De är inte avhakade från omgivningens värderingar i alla fall.
Sen kan det finnas andra okända förhållanden. Det känns som att de kommer lite väl hastigt till beslut om det bara handlade om detta ovan.
En obehaglig diagnos eller någon annan aspekt på flickornas insjuknande kunde förklara mer.
Eller så har de bara dignat under det sammanlagda trycket av all osäkerhet och alla krav. Med initialt kanske väldigt högt ställda förväntningar.
En fundering...
Familjen levde inget liv i sus och dus, så man kan fundera på hur högt ställda förväntningar dom hade på ”ett liv i egentlig mening” och hur deras liv faktiskt hade gestaltat sig dom senaste åren.
Dom arbetade strävsamt, bodde i ett ganska vanligt hus, visserligen med pool men ingalunda något palats. Det spelades fotboll och fiol. Ett ganska vanligt Svenssonliv förutom att Oskar hade ett jobb som krävde en del frånvaro och resor.
Det känns inte som att dom hade högre ställda förväntningar än andra. Deras jakt på ett botemedel för barnens sjukdom ligger också inom rimlighetens ramar, vem skulle inte göra samma sak?
Vilka tecken pekar på att tragedin berodde på väldigt höga förväntningar?
Citat:
Jag tycker gott att polisen kunde ha nämnt det också i så fall. Avskeds/förklaringsbrev, testamente, de media man har kommit in i och "mejlkorrespondens med kollegor och (eller) familj". Varför skulle de utelämna en sån sak?Att OH lämnat efter sig brev till arbetskamrater skulle väl inte kunna vara helt osannolikt, med tanke på allt annat skrivet material som de båda verkar ha lämnat till efterlevande. Men jag är definitivt tveksam till om det aktuella PMet är att lita på i det avseendet (liksom i andra). Om det inte finns mer än detta PM så sällar jag mig till dem i tråden som bedömer breven till arbetskamraterna som en trådsanning.
Alternativet vore att mejlen behandlar rent praktiska saker och då blir det genast rätt ointressant ändå. Sades det på PT om de efterlämnade ett eller flera instruktionsbrev?
Detta ihop med andra tokigheter gör att jag finner omtalade PM oseriöst.
Stöd Flashback
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
Swish: 123 536 99 96 Bankgiro: 211-4106
