Citat:
Ursprungligen postat av
Missan27
Glöm Missan. Två barn mördades. Barnen hade en fin framtid. Dom led inte av obotlig cancer. Hela samhället la ner locket. Ingen pratar om
barnen. Om du hade sett Moa i pianorummet så hade du förstått saker och ting. Det finns en gammal golvlampa i det rummet. Med fransar. Hon älskade röra vid dom med sina mjuka barnhänder. Det kommer jag aldrig glömma. Idag satt jag där och tänkte på det. Jag gråter när jag tänker på det. Polisen kände inte barnen. Polisen lyssnar på släkten och släkten lyssnar på polisen.
Självklart glömmer jag inte missan. Det är nämligen det som kommer ur denna som jag kritiserar.
Jag har full koll på att två barn är mördade och förlorat sin framtid.
Att de inte led av cancer är ett ruggigt dåligt argument - hade det varit mer legalt att mörda dem eller vad är sensmoralen?
Nej då. Det finns en klok tjej som skrev fint om barnen. Hon skrev nämligen inte en massa skit som du gör - ej heller melodramatiska beskrivningar för att försöka vinna mark.
Tycker du att det här hade varit en mer lämplig diagnos eftersom ME inte duger?
Citat:
Ursprungligen postat av
Reviews
M*a beskrivs som en uttrycksfull konstnärssjäl med hög begåvning och med uppmärksamhet på detaljer.
En hypotes är att hon drabbades av bipolär sjd. Med ett barns utvecklade känselspröt för stämningar och spänningar kan hon ha varit den i familjen som utvecklade antingen psykosomatiska symtom, lr bipolär sjd om predisposition förelåg. Ingen aning, en hypotes som sagt.