Citat:
Jag är inne på samma tanke, morden skedde vid två olika tillfällen. Att värmen sänktes i huset den 6/1 är för att man vill fördröja processen efter döden. Det är en del av planen som även innefattar att några senare skulle ärva huset.
En sådan utdragen process hade gett vilken som helst av föräldrarna möjlighet att besinna sig, men planen gick vidare och det är det som styrker samförståndet.
Jag kan tycka att det vore värdefullt att försöka kartlägga mekanismerna och vilken sorts vansinne som hade drabbat föräldrarna att hamna så långt utanför allt som kan betraktas normalt.
Det finns naturligtvis stunder när föräldrar till svårt sjuka barn önskar att livet bara tog slut, att tro något annat är naivt, men i det här fallet gick det från tanke till handling. Vad skiljde dessa föräldrar från alla andra? Vilken mix av galenskap fick en tanke som är tabu att utveckas till en handling?
Sedan kan antropologer eller andra experter iofs analysera hur vissa människor helt saknar förmåga att ta till sig fakta för att man känslomässigt inte klarar av att processa ett skeende. Man kan inte se att andra människor ser en utväg där man själv bara ser en återvändsgränd.
En annan sak som också vore värd en del forskning är hur skenbart normala människor förstå hur dåligt flickorna mådde psykiskt av isolering och vilken dålig livskvalitet detta gav, men fördömer föräldrar och skola för det. Man vägrar att förstår att det var precis samma känsla som drev föräldrarna in i mörkret. Varenda en av skribenterna i denna tråd som har beskrivit sin förtvivlan om hur synd det var om flickorna borde försöka förstå att föräldrarna delade exakt samma förtvivlan. Det var sjukdomen som begränsade flickornas liv och stal deras livskvalitet, inte föräldrarna. Dom var lika ledsna som alla ni som försöker framställa er som lite överlägsna och fina med era oneliners om "stackars barn".
Det var samma förtvivlan som drabbade föräldrarna men dom kunde inte logga ut och göra nåt annat när Flashback-verkligheten blev för svår och svart. Dom såg sina stackars barn lida dag efter dag, natt efter natt, utan att kunna hjälpa eller lindra. Alla ni som försöker göra er till talespersoner för barnen borde begripa att era känslor fanns även i föräldrarna, men dom kunde inte lindra sin ångest genom att skriva och berätta för hela världen hur kosmopolitiska och präktiga dom var. Dom kände sig bara hjälplösa och misslyckade.
En sådan utdragen process hade gett vilken som helst av föräldrarna möjlighet att besinna sig, men planen gick vidare och det är det som styrker samförståndet.
Jag kan tycka att det vore värdefullt att försöka kartlägga mekanismerna och vilken sorts vansinne som hade drabbat föräldrarna att hamna så långt utanför allt som kan betraktas normalt.
Det finns naturligtvis stunder när föräldrar till svårt sjuka barn önskar att livet bara tog slut, att tro något annat är naivt, men i det här fallet gick det från tanke till handling. Vad skiljde dessa föräldrar från alla andra? Vilken mix av galenskap fick en tanke som är tabu att utveckas till en handling?
Sedan kan antropologer eller andra experter iofs analysera hur vissa människor helt saknar förmåga att ta till sig fakta för att man känslomässigt inte klarar av att processa ett skeende. Man kan inte se att andra människor ser en utväg där man själv bara ser en återvändsgränd.
En annan sak som också vore värd en del forskning är hur skenbart normala människor förstå hur dåligt flickorna mådde psykiskt av isolering och vilken dålig livskvalitet detta gav, men fördömer föräldrar och skola för det. Man vägrar att förstår att det var precis samma känsla som drev föräldrarna in i mörkret. Varenda en av skribenterna i denna tråd som har beskrivit sin förtvivlan om hur synd det var om flickorna borde försöka förstå att föräldrarna delade exakt samma förtvivlan. Det var sjukdomen som begränsade flickornas liv och stal deras livskvalitet, inte föräldrarna. Dom var lika ledsna som alla ni som försöker framställa er som lite överlägsna och fina med era oneliners om "stackars barn".
Det var samma förtvivlan som drabbade föräldrarna men dom kunde inte logga ut och göra nåt annat när Flashback-verkligheten blev för svår och svart. Dom såg sina stackars barn lida dag efter dag, natt efter natt, utan att kunna hjälpa eller lindra. Alla ni som försöker göra er till talespersoner för barnen borde begripa att era känslor fanns även i föräldrarna, men dom kunde inte lindra sin ångest genom att skriva och berätta för hela världen hur kosmopolitiska och präktiga dom var. Dom kände sig bara hjälplösa och misslyckade.
Jag håller med dig; jag skulle tycker också att kartläggningen av mekanismerna är viktig!
Att fördöma föräldrarna kommer jag nog inte kunna sluta med. De var som det verkar på jakt efter bot eller bättring, men det utesluter på intet sätt att söka hjälp samtidigt, när det blev övermäktigt, eller vad det nu var som triggade mord och självmord. De var välutbildade, hade ordning på bostad, jobb, ekonomi, fått hjälp så att barnen fick undervisning hemma. Den totala kraschen är inte förutsägbar, ingen anade omfattningen. Det stämmer inte med vad man tycker sig kunna förvänta alls av två människor som omgivningen har uppfattat dem
.Att fördöma skolan, vården, anhöriga, vänner är inte särskilt meningsfullt i det här fallet. Men vilka lärdomar man kan dra, större krav på att föräldrar ska erbjudas hjälp, och tackar de nej, ändå tvingas utredas och ha kontinuerliga kontakter med olika instanser, även om de inte vill, ser jag som en möjlig och nödvändig väg att i varje fall försöka förhindra att det ska kunna hända igen.
Jag är adoptivförälder och den utredningen för att få bli det är inte helt utan integritetskonflikter. Den jämförelsen kommer jag troligtvis att få nedtryckt i halsen, men det är ju inte för min skull utan för barnets, som man strävar efter att skydda.
