Laddade hem den efter att du skrev ditt förra inlägg om den, ska se om den imorgon eller senast på söndag. Minns inte mycket utav den egentligen men när det handlar om tyska filmer av den här typen som tar avstamp i nynazism blir det ju ofta pekpinnar vilket jag förstår, men det är lite synd att man inte får ta egen ställning utan moralisk kompass i filmen.
Regissörer som gör filmer om nynazister är rädda för att låta tittaren ta egna ställningstaganden under och efter filmen, det kommer alltid tydliga pekpinnar om vad man ska tycka. Tänker på Romper Stomper som inte kom med jättemycket moralism, utan skildrade en våldsbejakande kultur som den kan te sig på ett rätt realistiskt vis.
Nej, jag är inget nazi innan folk kommer med felaktiga anklagelser riktade emot mig.
Det positiva? Filmen är färgglad, viss humor fungerar ganska bra (inte lika bra som i första filmen), filmens meddelande handlar mycket om vänskap (vilket jag tycker inte är så fel dessa dagar) och den slänger in några överraskningar som skapar godkända scener.
Det negativa? Likt en del andra filmer i genren försöker filmen vara mer episk än bra. Mängder av händelser och ständiga grafiska moment slängs på en i hopp om man man ska bli förtrollad. Jag blir mest uttråkad. Visserligen är inte handlingen för lik första filmen, men den här handlingen intresserade mig inte särskilt mycket alls. Med gästskådespelarna och "världen" man byggde upp i första filmen känns det som att filmen hade kunnat vara mycket roligare och mer intressant.
Det är mycket som händer, men alldeles för lite riktig dialog. Filmen har sina långsamma platser och är ganska lång så jag tycker dom kunde lagt in mer dialog överhuvudtaget istället för allt grafiska som bara blir för mycket. Man kan inte bara slänga på hur mycket färg som helst på en tavla och hoppas den blir bättre, om man säger.
Mitt intresse igenom filmen var relativt låg med enstaka stunder som förgyllde. Jag tycker att första filmen var en av Marvels bättre. Den här är rätt medioker.
Det finns kommersiell "hype" såsom kring filmer likt Avatar, The Sixth Sense och Se7en. Sedan finns det mer "underground" hypade filmer som American Pschyo och Fear and Loathing in Las Vegas. Jag vet inte hur pass känd denna film är generellt, men vet att den är känd inom vissa krestar.
Spontana åsikter? Inte min typ av film. Visst kan Johnny Depps karaktär vara lite små kul, men själva ämnet öppnar för flummighet och det blir flummigt. Tycker inte filmen har någon vidare substans eller är särskilt rolig. Den känns visserligen originell, men det hjälpte inte mig mycket. Att det var några kända ansikteten där och där var lite kul kanske.
Ni som gillar denna film. Vad är det som är så bra? Går inte till attack. Kanske jag som missar något bara?
Såg igår kväll en helt underbar film med en helt underbar Bill Murray i huvudrollen, nämligen Groundhog Day (1993) vars bärande idéer filmen About Time (som jag såg i förrgår) tydligt tagit ifrån. Den handlar om en väderleksreporter, Phil Connors (Bill Murray), som i sin vistelse i Punxsutawney, Pennsylvania blir fängslad vid den enda dag han tänkt stanna i orten, nämligen den andre februari. Varje dag vaknar han på nytt upp till samma dag, den andre februari, och dagarnas innehåll upprepar sig dag efter dag. Samma personer stöter han på längs gatorna och de säger samma saker till honom varje dag. Men han är den enda som minns att tiden står still: alla andra glömmer av att den andre februari hela tiden upprepas. Detta får honom till slut förtvivlad och han tar vid upprepade tillfällen livet av sig – men dagen därpå vaknar han återigen upp i sängen på sitt vandrarhem, den limboliknande dagen den andre februari. Filmen framkallar många skratt när Phil Connors börjar utforska sina livsmöjligheter när han inser att han aldrig kommer att behöva ta ansvar vad han tar för sig. Han kör rattfull och blir jagad av polisen, börjar bete sig och säga allmänt knasiga saker, dagen kommer ändå att börja om på nytt som ett blankt blad dagen därpå.
På ett sätt kan man väl tolka detta som en absurd parodi på det inrutade liv de flesta av oss lever. Våra dagar är närmast identiska med varandra, vi träffar samma kompisar och bekanta dag efter dag, vi sysselsätter oss med samma sysselsättningar, arbete, nöjen och så vidare. Vi äter samma mat till frukost, begår samma misstag, upprepar våra dåliga vanor vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. De som blir alltför medvetna om detta drabbas någon gång, kanske regelbundet, av existentiell ångest ("lever jag verkligen mitt liv som jag borde göra? fångar jag verkligen dagen? eller lever jag som en automatiserad robot som bara väntar tills den dag då strömkabeln går ut och mitt liv upphör?"). Phil Connors limboliv den andre februari är denna livskänsla av vardagens tristess och "densammahet" dragen till sin spets.
Detta eviga limboliv får Connors att i någon mening vakna upp. Han börjar göra saker han aldrig gjort tidigare i sitt liv. Han börjar ta pianolektioner, börjar att skänka pengar till tiggare, att vara allmänt hjälpsam till folk omkring honom (han lär sig veta vilka som behöver hjälp vid vilken exakt tid – som när någon håller på att ramla ned från ett träd, eller sätta en hälsovådlig köttbit i halsen – eftersom han ju levt samma dag och sett olyckorna hända hundratals gånger tidigare). Detta blir lösningen ur skuggtillvaron: den tredje februari anländer i och med att han får ur sig sin kärleksförklaring till den kvinna han älskat i många år utan att tidigare ha sagt det till henne. Sensmoralen är väl den att visa tittaren till att vägen ut ur vardagens tristess och ökentorra enahandahet kommer genom att förverkliga den bild inom oss om det liv som vi verkligen vill leva och inte bara leva livet som en vana. Ungefär. Det här är väl den mest självklara och ytliga tolkningen av filmen hursomhelst. Det finns säkert djupsinnigare tolkningar att utveckla.
4/5 eller kanske 5/5 får den i betyg av mig. En av de bästa filmer, kanske den bästa, och lätt den roligaste film jag sett i år. Se den!!!
Ni som gillar denna film. Vad är det som är så bra? Går inte till attack. Kanske jag som missar något bara?
Har sett den många gånger under åren så det känns lite konstigt att säga detta nu men jag hade aldrig sett något liknande. Så jag tror det var en stor faktor.
Det är en konstigt underhållande film som går både upp och ned.
Dock är väl det värsta de återkommande och pretentiösa svammel som försöks läggas fram som meningsfulla synpunkter med djupa insikter när filmen spenderar mycket fokus på att sätta en motsatt ton.
Det finns kommersiell "hype" såsom kring filmer likt Avatar, The Sixth Sense och Se7en. Sedan finns det mer "underground" hypade filmer som American Pschyo och Fear and Loathing in Las Vegas. Jag vet inte hur pass känd denna film är generellt, men vet att den är känd inom vissa krestar.
Spontana åsikter? Inte min typ av film. Visst kan Johnny Depps karaktär vara lite små kul, men själva ämnet öppnar för flummighet och det blir flummigt. Tycker inte filmen har någon vidare substans eller är särskilt rolig. Den känns visserligen originell, men det hjälpte inte mig mycket. Att det var några kända ansikteten där och där var lite kul kanske.
Ni som gillar denna film. Vad är det som är så bra? Går inte till attack. Kanske jag som missar något bara?
Child 44. Tyckte att det såg lite intressant ut med en kriminalrulle som utspelar sig i Sovjetunionen i början av 50-talet. Gary Oldman skulle vara med också, och han brukar ju vara bra. En säkerhetspolisofficer (Tom Hardy) vill utreda en serie mord på barn/pojkar, men blir motarbetad eftersom mord officiellt inte förekommer i Sovjet. Hans fru (Noomi Rapace) blir utpekad som spion, och eftersom han inte tar avstånd från henne så blir han degraderad och förpassad till en avlägsen håla, samtidigt som han försöker utreda morden. Man fick väl lite inblick i hur det kunde vara att leva i Sovjet, med angiveri och rädsla tillhörande vardagen.
Jag började se Son of Saul, en ungersk film som utspelar sig i förintelselägret i Auschwitz, men stängde av efter åtta och en halv minut. Sjukt jobbig film. Det jag hann se skildrade massmördandet och hur rutinmässigt det var. Man får se huvudpersonen, en fånge som tvingas jobba med att bränna liken, men som även deltar i förarbetet, bl.a. med att samla ihop offrens kläder när de har gått in i gaskammaren. Ingen musik. Huvudpersonen är under dessa minuter i kamerans fokus hela tiden, så man får verkligen följa honom när han utför sina uppgifter.
Det var en väldigt bra och spännande film, jag gillade den och den kändes stor. Jag blev väldigt trött efter jag har sett filmen, den tog mycket av min energi, man är vaksam och det händer ofta mycket och tjejen är väldigt cool och modig. Tankevärd film som jag valde rätt med. Lovande film och unik.
8/10
The Twilight Saga: Breaking Dawn Part 1(2011)
Det var minsann den bättre Twilightfilmen, det hinner hända mycket i filmen och man blir alldeles tagen av giftscenen. Den är vacker. Jag kan förstå att folk kan se ner på filmen, men jag anser den vara annorlunda. Lagom spännande lagom kärlek. Den är lite annat än de andra filmerna.
7/10
__________________
Senast redigerad av Iwannakissrihanna 2019-01-12 kl. 16:06.
Samuel L. Jackson har varit med i många filmer. Både stora produktioner likt Star Wars, med Quentin Tarantino, Disney och allt möjligt. Samtidigt har han varit med i väldigt många mindre produktioner av varierande kvalitet. Det här är en av dom mindre produktionerna.
Jag måste säga det: Jag blev golvad. Trots tydligt "sämre produktion" (jämför med den "liknande" filmen Coach Carter ifrån Disney så förstår du..) var det här en film helt i min smak. Suggestiv, rå och ärlig. Bra skådespel och ett "meddelande" som framförs på ett tänkvärt sätt.
Betyget på IMDB är ganska bra, men för mig var den bättre än så. Tyckte filmen lyckades undvika många klichéer samtidigt som den fick med flertalet minnesvärda scener av olika typer. Helt klart en ny favorit ifrån Mr. Jackson här hemma.
Såg igår kväll en helt underbar film med en helt underbar Bill Murray i huvudrollen, nämligen Groundhog Day (1993) vars bärande idéer filmen About Time (som jag såg i förrgår) tydligt tagit ifrån. Den handlar om en väderleksreporter, Phil Connors (Bill Murray), som i sin vistelse i Punxsutawney, Pennsylvania blir fängslad vid den enda dag han tänkt stanna i orten, nämligen den andre februari. Varje dag vaknar han på nytt upp till samma dag, den andre februari, och dagarnas innehåll upprepar sig dag efter dag. Samma personer stöter han på längs gatorna och de säger samma saker till honom varje dag. Men han är den enda som minns att tiden står still: alla andra glömmer av att den andre februari hela tiden upprepas. Detta får honom till slut förtvivlad och han tar vid upprepade tillfällen livet av sig – men dagen därpå vaknar han återigen upp i sängen på sitt vandrarhem, den limboliknande dagen den andre februari. Filmen framkallar många skratt när Phil Connors börjar utforska sina livsmöjligheter när han inser att han aldrig kommer att behöva ta ansvar vad han tar för sig. Han kör rattfull och blir jagad av polisen, börjar bete sig och säga allmänt knasiga saker, dagen kommer ändå att börja om på nytt som ett blankt blad dagen därpå.
På ett sätt kan man väl tolka detta som en absurd parodi på det inrutade liv de flesta av oss lever. Våra dagar är närmast identiska med varandra, vi träffar samma kompisar och bekanta dag efter dag, vi sysselsätter oss med samma sysselsättningar, arbete, nöjen och så vidare. Vi äter samma mat till frukost, begår samma misstag, upprepar våra dåliga vanor vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. De som blir alltför medvetna om detta drabbas någon gång, kanske regelbundet, av existentiell ångest ("lever jag verkligen mitt liv som jag borde göra? fångar jag verkligen dagen? eller lever jag som en automatiserad robot som bara väntar tills den dag då strömkabeln går ut och mitt liv upphör?"). Phil Connors limboliv den andre februari är denna livskänsla av vardagens tristess och "densammahet" dragen till sin spets.
Detta eviga limboliv får Connors att i någon mening vakna upp. Han börjar göra saker han aldrig gjort tidigare i sitt liv. Han börjar ta pianolektioner, börjar att skänka pengar till tiggare, att vara allmänt hjälpsam till folk omkring honom (han lär sig veta vilka som behöver hjälp vid vilken exakt tid – som när någon håller på att ramla ned från ett träd, eller sätta en hälsovådlig köttbit i halsen – eftersom han ju levt samma dag och sett olyckorna hända hundratals gånger tidigare). Detta blir lösningen ur skuggtillvaron: den tredje februari anländer i och med att han får ur sig sin kärleksförklaring till den kvinna han älskat i många år utan att tidigare ha sagt det till henne. Sensmoralen är väl den att visa tittaren till att vägen ut ur vardagens tristess och ökentorra enahandahet kommer genom att förverkliga den bild inom oss om det liv som vi verkligen vill leva och inte bara leva livet som en vana. Ungefär. Det här är väl den mest självklara och ytliga tolkningen av filmen hursomhelst. Det finns säkert djupsinnigare tolkningar att utveckla.
4/5 eller kanske 5/5 får den i betyg av mig. En av de bästa filmer, kanske den bästa, och lätt den roligaste film jag sett i år. Se den!!!
Det är en klassiker som brukar visas på någon av de svenska kanalerna varje år. Lätt en av hans topp tre bästa filmer. Mysig film att kolla på. Borde alla ha i sin dvd samling egentligen.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
