Jag tillhör den typ av människor som TS beskriver. Vi må vara hyfsat framgångsrika materiellt, men vi står på en bräcklig grund. Orsaken är att vi i högre utsträckning befinner oss i stora byråkratier (storföretag, universitet, mm) som är väldigt sårbara för små men högljudda PK-minoriteter. PK-pack flockas till våra miljöer eftersom det är det enda sättet de kan försörja sig på. Ett litet företag går under om det anställer olönsamma arbetare, men PK-människor kan infiltrera storföretag och skattefiniansierade institutioner där de utövar skadligt inflytante medans de försörjs av det mervärde vi andra skapar.
Vi är därför mer maktlösa än en knegare som driver en egen bilverkstad, har ett måleri, eller jobbar som hantverkare. De är sina egna chefer, medans våra chefer inte tvekar en sekund att göra sig av med oss för att slippa PK-problem.
Vi bör såklart stå upp för varandra, men det är lättare sagt än gjort. Priset för att vara bland de första kan vara högt, vilket visats nyligen med ex. James Damore, Noah Carl, Stuart Reges, Theodore Hill, eller det här fallet från KTH:
(FB) KTH-student delade rapport om invandrare och brott - fallet är nedlagt. En motiverad minoritet vinner i regel över en i stora delar likgiltig och välvillig majoritet. Alternativet är att vi inser att det är framförallt vi som finansierar detta vansinne, och ser till att sluta upp med det. Jag bor själv sedan en tid utomlands..