Citat:
Ursprungligen postat av
Mjäll
Det finns många duktiga, högpresterande, intelligenta och pragmatiska män här i landet. Jag tänker på sådana som håller huvudet kallt och vinner situationer, som nästan skamset låter ett litet leende skymta fram bakom en stenhård men luuuuuugn fasad. De jobbar som ingenjörer, ekonomer, programmerare, läkare, entreprenörer och forskare. De har en god förmåga att hantera data, men utan att bli alltför teoretiska. De har en stark respekt för verkligheten och en skepsis mot det subjektiva.
Vad händer i den här gruppen just nu? Hur känns det att vara en sån här vinnar-man och tvingas konfrontera att PK - det PK man i egenskap av stabil och reko normal människa självfallet stödde - var en stor lögn? Hur känns det att veta att när dammet lagt sig kommer det att vara uppenbart för alla att man insåg faran men inget sade? Hur går det för den starka svenska mannen som visar sig vara det lägsta tänkbara? Vad händer när samhällets klippa visar sig vara lika bräcklig och nyckfull som övriga? Vad finns kvar när han avslöjats?
Är det någon av er som känner sig träffad av min beskrivning? Någon som har lust att delge erfarenheter av detta?
Jag kanske inte definieras att vara kvalificerad att svara på din trådstart då jag själv inte tillhör någon av nämnda grupper, men däremot har jag ett antal vaga teorier kring grupperna och dess relation till det politiserade samtalet, minst sagt det politiskt korrekta samtalet.
Först och främst är jag minst sagt säker på att det finns en ganska stor skara som innerst inne inte gillar de inskränkningar i den fria debatten vissa krafter i samhället försökt genomföra, varav ett exempel är forskning om kön, mer sagt forskning om skillnaderna mellan män och kvinnor, bara ett solklart exempel.
Jag läser en del i de stora medierna och samhällsfrågor som det tidigare rådde full konsensus inom börjar diskuteras utifrån ett kritiskt perspektiv, ståndpunkter börjar ifrågasättas både från kvinnliga men också ifrån manliga debattörer.
Från politiskt håll (iallafall från borgerligt håll) har genusdagis börjat ifrågasättas, begrepp som 'myndighetsvänster' har myntats av Ebba Busch Thor som är partiledare för ett riksdagsparti.
Om vi ska smalna av oss till ett enbart manligt perspektiv tror jag att många tänker att förändring bör vara liten, att det finns en viss tröghet i förändringen vilket betyder att samhällsförändring inte behöver vara särskilt förhastad. Jag tror även att de grupper du talar om, de som opponerar sig, iallafall ställer sig kritiska gentemot dagens samhällsklimat har ett tänk som mynnar ut i följande; lär av historien, för att se samtiden, för att därefter bestämma framtiden.
Vad som däremot agerar som en bromskloss i samhällsklimatet är de metoder som kan användas, och det kan skrämma väldigt många. Kanske är det så att man har familj med barn, då är det inte särskilt lägligt att gå ut och 'kriga'