Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Jo komma ur balans kan ju ske. Det som förvånat mig i många år är med vilken styrka föräldrar kämpar när barnen blir sjuka. De slår på reservtank ett,två,tre - tretusentolv.
De ger aldrig upp att göra det bästa för stunden för barnet. Inte ens om prognosen är riktigt dålig.
Föräldrar gör nästan vadsom helst för sina barn.
Här var inte prognosen så dålig, här handlade om att låta tiden gå, läkningen ske och göra det bästa av situationen. Men ändå gav de upp!
De gav inte upp akut i plötslig övermäktig förtvivlan. Utan med redig kall planering, steg för steg skrevs testamente, författades gamla nätinlägg, skrevs avskedsbrev, förklaringsbrevet etc.
Varför kom de fram till denna slutsats?
Vanligt brukar dock vara att föräldrar blir utmattade eller deprimerade när en sjukdomskris är över för ett barn. Tex tillfrisknande hos barnet kan göra att förälderns anspänning släpper och då kommer de egna känslorna fram och man kan börja bearbeta den oro man känt och tröttheten kan bli enorm när adrenalinet klingar av.
Som flera skrivit idag att förfarandet vid detta mord följer statistik som finns för andra familicid och utökade självmord. Det som avviker är väl att föräldrarna planerat detta tillsammans under ganska lång tid samt att barnen är äldre än vad de brukar vara när modern begår utökat självmord.
Det som väl måste sticka ut något helt enormt är att båda föräldrarna planerat tillsammans och
uttryckligen förklarar sitt motiv. Det brukar väl aldrig hända, i många fall verkar gärningspersonen när brottet begås vara i affekt (papporna, ibland är motivet hämnd mot en mamma som vill skiljas tex) eller stor psykisk press/ohälsa (tex mödrar som dödar nyfödda eller små barn).
Vad tänker ni är orsakerna till att föräldrarna brydde sig om att göra så många förberedelser och lämna brev och instruktioner?