Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag gillar det inte heller, kan jag ju tillägga, och det är inte helt tillfredsställande eller rättvist (mot barnen och ME-sjuka) om berättelsen sluter här. Media borde försöka reda ut vilken komponent som saknas.

Det finns inget i detta fall som indikerar att föräldrarna inte gjort vad de kunnat, eller uppfattat det så, vilket också leder mig att tro att barnen var sjukare än vad som framkommit.

Handlingen är grym. Den har inga förmildrande omständigheter. För det första att mörda sina barn överhuvudtaget. För det andra metod/tillvägagångssätt de valt.
Att inte droga ner/söva dem är för mig obegripligt för att eliminera risken att vakna upp, att hamna i en vidrig dödskamp - att inte minska risken för lidande.

För att försöka, om det ens är möjligt, att gå in i huvudet på de här två, mer teoretiskt än emotionellt, så är det en effektiv metod hur obehagligt det än låter.
Det säger mig att de är mycket målmedvetna gällande att barnen ska dö. Att man ser, inom en relativt kort tidsspegel, att de inte lever. Att man säkerställer sig att det absolut inte finns minsta chans att de överlever dem själva. Point of no return.

Ja, jag tror att familjen kan ha varit relativt normal. Det finns inget konkret att barnen skulle vara plågade - snarare tvärtom. Det är fina flickor de fostrat. Måhända mer strikt, måhända med en akademisk agenda, måhända att man kan tycka ditten och datten enligt den perfekta mallen barnuppfostran. Det finns inga tecken på att detta är värsta sorten päron, ingenting som omgivningen reagerar på om det så är utifrån barnen, via skolan, anhöriga, arbetskamrater, grannar, vänkrets.
Självklart kan det finnas saker i en familj men retroaktivt brukar det rulla fram iaf varningssignaler om det så är via barnen eller föräldrarna.
Åh, Oskar. Nu har du förgripit dig på barnen i så många år, det är en så stor skam så nu tar vi livet av oss allihop. Åh, Hanna, du har rätt. Jag orkar inte förgripa mig mer och jaga låtsasdiagnoser för att dölja mina störda sexuella läggningar.

Däremot när det kommer till att hantera motgångar, svårigheter och problemlösning så är de inte normala i mitt tycke. Sökande efter bot gällande barn är normal. Sökande överallt med tanke på vad ME handlar om känns inte normalt. Ljus och lykta i flera år. Negativ respons. En diagnos till och handduken kastas in.
De börjar planera redan i höstas. Vem skulle nå de här som inte säger ett dugg? Som drar sig in som i en kokong? Vad kräver man av omgivningen?
Vissa är fenor på att försöka upprätthålla normalitet och ge sken av att orka även vid depression. Jobbar på, kanske klappar ihop om det tillstöter nåt mer för de balanserar on the edge of danger.
Detta är en copingstrategi, det är ett rollspel men det är inte minsta bra. Det uppträder speciellt om personen har stark integritet, inte har för vana att vara värst expressiv om emotioner, inte brukar be om hjälp - ska klara sig själv.

Det lär påverka att tänka skevt i svårt depressivt tillstånd. Frågan är hur de hamnade där, för som du är inne på finns det otaliga familjer med sämre förutsättningar som agerar normalt även om de går på benpiporna av överansträngning.
Varför så depressiva båda två? Varför så svart syn på framtiden? Varför så mörk syn på döttrarnas ME?

För mig är att strypa/kväva sitt barn ondska.

För mig är att strypa/kväva sitt barn ondska. Jag tror jag använder ordet sällan, men om det nu påstås att föräldrarna inte var ond så håller jag inte med. Det är den ultimativa ondskan som finns i min värld. Att planera att mörda sina barn som man ska skydda och som lita på sina föräldrar är för mig också ondska. Det finns inget - absolut inget - och särskild inte i detta fallet som kan minska ondskan i självet brottet, tycker jag.

Frågan är börjar det tidigare än där eller inte? Kan en familj som begår familicide vara en normal familj innan? Hur länge? Är allt bara situatinsutöst eller inte?

Och när jag tänkter efter på alla berättelse kring familicide är de familjer som har levd i misär innan fler än de som inte har gjort det. Och då menar jag med misär, våld, psykisk ohälsa, missbruk etc. Men just i fall där ingen har begått straffbara handlingar innan, måste det inte vara så.

Så familjen kan ha varit en ganska vanlig familj, lite udd kanske i sin idéer kring barnuppfostran och prestation, lite mer krontrollerande än vanligt men inget som är ond? Och sen ble det fel utlöst av sjukdom till ett barn, som man inte kan hantera?

De egenskaper som kommer fram när en familicide begårs - att man inte har hämning att begå det ultimative brottet - hur länge har det präglat livet? Jag vet inte. Säkert olika.

Där har du väl kärnan i det du berättar i mitt tycke - det vanskliga. Som gör att man funderar.

Primärt barnen och likaså ME. Här riskerar den dystra sidan att vinna mark, den jag finner obehaglig och speciellt när det gäller barn. Föräldrarnas svartsyn som ignorerar att framtiden kan bära hopp via forskning, att sjukdomen faktiskt är mer positiv gällande barn och snabb diagnos, att tillstånd kan förbättras likaväl.
Att hoppet och framtiden abrupt tas bort för två fina flickor. Att de inte får en chans, att de tar saken i egna händer. Att det är mord som fullständigt är förbjuden handling varav vissa extrema pratar om barmhärtighet, nån sorts halvt legal pseudoeutanasihandling.
Att föräldrarna kan ha inbillat sig detta är en sak - att stödja tanken är för mig absurt. det tangerar legalisering.
Empati i sin yttersta utpost kan vara snedvriden.

Du är således fullt beredd att slänga polisens uppgifter att barnen hade fått ME-diagnos och att detta angavs av föräldrarna som skäl till att mörda dem, överbord?

Ja kanske det. Men hur kan du då utgå från att det finns något annat, mer behjärtansvärt skäl, såsom en annan diagnos och att föräldrarna fortfarande inte uppvisade ondska utan ”gjorde vad de kunnat” ?

Finns det något annat bakom dessa mord finns det väl en uppsjö av mer sannolika, men också obehagligare, skäl. Att börja med att förutsätta att två psykisk friska, välsituerade föräldrar begår planerade onödigt brutala mord av omtänksamma icke onda skäl, är ett märkligt utgångsläge.

Att enbart en ville dö och styrde eller att det finns skamfyllda saker som måste döljas finns det visserligen inget som talar för idag, enligt de uppgifter polisen lämnat. Men om man nu utgår från att polisen döljer sanningen, då är det märkligt att utgå från att de döljer en ”mildare humanare” bakomliggande orsaksbild.
När de faktiskt lämnar ut brutala dödssätt av de icke drogade barnen.

Finns det inte en antydan till att de utan att tänka på det införlivat barnen i sin egen föreställningsvärld om hur man praktiskt hanterar tillvaron och motgång? Dvs man ”selekterar” vad som går och inte går relaterat till förmågan att upprätthålla sin yrkesroll och sociala persona? (Vi går upp men kör på den här tentan för att hinna läsa till den viktigare andra tentan, för att sen orka komma igen till omtentan.) Och man utvecklar en egen lite gränsöverskridande och ovillkorlig rationalitet för hur man handskas med världen. Problem är aldrig definitiva, utan man jobbar hårdare, och på nätterna, och effektiviserar och avsäger sig mer av ”vanligt liv”, eller kringgår problem och kommer tillbaka.

Alltså man överväger aldrig att lägga om tillvaron helt för att kunna klara av barnen, eller ser att barnens behov och livsmiljö borde vara prioriteten som allt övrigt måste rätta sig efter, och går successivt på grund. Där lösningen ”naturligen” blir att ”kassera” sig själva, dvs. hela familjen.

Man har gjort sig blind för att det finns andra sätt att lösa saker på, ett slags förnekelse. Som väl då bygger på en uppsättning krav och värderingar....

Det är kanske en projektion i ”fel riktning” från min sida (dvs från skenet av hur de (OH) betett sig i livet), och tar ju inte hänsyn till specifika, okända svårigheter...

Jag tror jag vart inne på det förr, att man s.a.s. kastar ut sig själva med badvattnet som lösning på ett tillfälligt problem. Man upptäckter i så fall inte hur fel man tänker utan lurar sig med övertygelsen att man gör någon en tjänst — om det är flickorna eller mamman (suicidal). Där ”dubbel” inkrönkthet och kanske isolering sinsemellan från föräldrarnas sida, och betydande utmattning, försänkt båda i mental dimma, var och en på sitt håll.

Ser man till kända fakta så borde det väl ändå inte rikigt räcka. Borde det inte ha gått upp för dem hur stolligt det var?

Det här vart ju lite pratigt.

Där har du väl kärnan i det du berättar i mitt tycke - det vanskliga. Som gör att man funderar.

Primärt barnen och likaså ME. Här riskerar den dystra sidan att vinna mark, den jag finner obehaglig och speciellt när det gäller barn. Föräldrarnas svartsyn som ignorerar att framtiden kan bära hopp via forskning, att sjukdomen faktiskt är mer positiv gällande barn och snabb diagnos, att tillstånd kan förbättras likaväl.
Att hoppet och framtiden abrupt tas bort för två fina flickor. Att de inte får en chans, att de tar saken i egna händer. Att det är mord som fullständigt är förbjuden handling varav vissa extrema pratar om barmhärtighet, nån sorts halvt legal pseudoeutanasihandling.
Att föräldrarna kan ha inbillat sig detta är en sak - att stödja tanken är för mig absurt. det tangerar legalisering.
Empati i sin yttersta utpost kan vara snedvriden.

Empati är början till förståelse.
Förståelse föregår dom.
Dom förutsätter ödmjukhet.
Ödmjukhet är en förutsättning för empati.

De har säkert tagit del av fall som detta:

https://en.wikipedia.org/wiki/Lynn_Gilderdale

Lägg på det denna ovanligt dåliga förmåga att härda ut som du beskriver och i stället för en mamma som assisterar sin vuxna dotters självmord så har du två som ger upp i startgroparna, och som verkar tro att de någonstans skall möta förståelse för sin hemmasnickrade eutanasi.

Hahaha, rolig mening - ja, det blev lite pratigt, men det är väl det vi gör fast med en dator in between.

Jo, jag är med på ditt tänk och som du lägger till lär det vara flera krafter som samverkar. Ingenting står på egna ben, det är komplext.

För det första så finns det ju en viss skev inställning hos föräldrarna (kognitivt, problemlösningsbaserat) i deras personlighet.

Som du säger så lägger man inte om spår, man stånkar på, försöker upprätthålla nån sorts normalitet även om det lyser igenom.
Men det verkar inte lysa igenom mer än det gör hos andra föräldrar som är slitna, har en betungande tillvaro med sjuka barn och som de facto jobbar samtidigt.
Det återspeglas via omgivningens reaktioner, chock, förtvivlan och förvåning.

Det kokar ner i att man lurar sig själv som du säger. Att problemlösa själv blir en nedåtgående, destruktiv spiral istället. Har det pågått under lång tid så är det livning on the edge of danger som jag skrev, det håller inte i längden.
Det som är svårt att förstå är hur två klappar ihop så fatalt. De verkar väldigt tighta och påverkar varandra.
Jag kan ändå inte frångå tanken att nån lär ha väckt tanken även om de snabbt rullar in på samma spår.
Depression och svartsyn tilltar, jag skulle kunna tänka mig att det (över tid) i sin värsta form blir extremt världsfrånvänt.
Den sjuka barmhärtighetstanken lär finnas med, att de inbillar sig göra barnen en tjänst.

Jag har fetat de ord jag tror är centrala.

Sen finns yttre faktorer men vad det än är så finns en synergism i det hela, personliga komponenter som förutsätter att det leder till nåt extremt.
Det är en enda stor svart soppa där enskilda faktorer inte står på egna ben som sagt.