DN: skillnaden mellan "svensk" och "världsmedborgare"

https://www.dn.se/debatt/vara-asikter-paverkar-hur-bra-vi-kan-tolka-fakta-i-politiska-fragor/

I en lång harang konstateras det av våra åsikter påverkar hur vi tolkar siffror. Vilket vi sett många exempel på i verkliga livet, ex. människor som tror att invandringen kostar som pizza, Fanta och Netflix.

Det jag reagerade på var att vi äntligen fick en definition av svenskar:
"Människor som ser sig som ”Världsmedborgare” menar att alla människor bör ha samma rättigheter, och att vi har ett lika stort ansvar att hjälpa alla människor, oavsett deras nationalitet. Människor som ser sig som ”Svenskar” menar att svenska medborgare bör ha vissa privilegier, och att vi har ett större ansvar att hjälpa andra svenskar än vad vi har att hjälpa människor från andra länder.”

Den stora frågan är då: hur många världsmedborgare har vi i detta land, som anser att samtliga människor på jorden omedelbart ska få bosätta sig i Sverige utan restriktioner, ta del av välfärden och sociala skyddsnätet fullt ut?

Den intressanta frågeställningen i trådstarten frestar mig till att ställa en supplementerande fråga (som inte nödvändigtvis är Off Topic):

Vilken typ av social bakgrund har de "världsmedborgare" som bor i Sverige?

Fördomsfull som jag är tror jag ju att sagda "världsmedborgare" huvudsakligen utgörs av skyddad medelklass i dyra villaförorter och innerstäder. Dock ser jag gärna att folk med erfaranhet av denna grupp försöker modifiera min åsikt.

Jag nöjer mig med att kalla mig Göteborgare , Svensk och Europé ’ .

Att hjälpa gamla tanten i trappuppgången ligger dock närmare tillhands en att hjälpa en fet tysk. Dock hjälper jag hellre en fattig Rumän än en lat jävla Svensk som inte orkar gå till jobbet. Så snacket att vi skall hjälpa våra egna först kan ifrågasättas. Många frågor är dessutom av internationell karaktär tex klimatfrågan. Vi måste gemensamt hjälpa framtida generationer med denna. Var de bor är helt ointressant.

Världsmedborgarskap är ju en chimär.

De flesta som man får antas identifierat sig med begreppet är ju vänstervridna lantisar som bott i New Yorks södermalm två månader eller lider av white savior complex och varit på studieresa i Afrika, och tror att världen ska vara precis så som de upplevt den, utan respekt för att ingen annan lider av deras vanföreställning. Ej heller att de allt som oftast vallats runt i fredade områden, eller umgåtts med andra hipsters i Williamsburg.

De ser sitt världsmedborgarskap som en identitet, därav börjar problemet eftersom den sen djupt rotas i annan identitetsproblematik, och man ser sig mer som en hipster i NY fast boende på Södermalm, än en svensk medelsvensson som faktiskt är majoritetssamhället man lever i.

Det var ju bra att de vågade erkänna det här i alla fall - studien var inte helt enögd, vilket man kunnat vänta sig då den var publicerad i DN:

"Slutsatsen av detta är inte enbart att motiverat tänkande förekommer utan att det förekommer lika mycket åt bägge håll. Det är alltså inte bara klimatförnekare och Trump-anhängare som ägnar sig åt motiverat tänkande när det gäller siffror och statistik utan även miljöaktivister och feminister."

I övrigt anser jag att de använder ordet "världsmedborgare" fel, och de som har svarat och kategoriserat sig som "svensk" eller "världsmedborgare" kan också ha haft en annan definition av ordet än forskarna. En "världsmedborgare" är för mig, och jag är rätt säker på att det traditionellt varit den allmänna betydelsen av ordet också, en person som bott i flera olika länder (helst i flera olika världsdelar), talar språken där flytande eller åtminstone mycket bra, flyter in där och har vänner bland lokalbefolkningen. Någon som känner sig hemma på flera eller rentav många platser på jorden, som är världsvan och tar seden dit den kommer.

...men de människor som jag känner som lever så på riktigt (eller har gjort) förespråkar ingalunda någon massinvasion av negrer och araber till Sverige. Tvärtom! Detta är traditionella, oftast välbärgade, finsmakare, som svärmar just för det typiskt svenska när de är i Sverige, det typiskt franska när de är i Frankrike, det typiskt ungerska när de är i Ungern o.s.v.. En riktig världsmedborgare älskar OLIKHETEN mellan kulturer och rör sig som en kameleont mellan dem - han eller hon vill absolut inte röra ihop dem till en gråbrun sörja med islam som huvudreligon.

Välfärdsstaten är ett nationellt projekt. Ett land med 1 promille av världens befolkning, i en värld av 2 miljarder fattiga måste vara riktigt restriktiva med att släppa in folk om inte våra gemensamma system skall braka samman.

Man kan ha två tankar i huvudet samtidigt. Jag är svensk som lever i en global värld. Alla kan inte -och skall inte- bli svenskar. Folk har fått ”hjälpandet” om bakfoten, framförallt hur det skall genomföras. Vi svenskar som är extremt vassa på teknik, bygga sociala strukturer, organisationer skall göra detta UTANFÖR Sveriges gränser. Vi skall ta Sverige och vårat ”know how” ut i världen, istället för (som nu) ta in alla problem in i Sverige. Det är så vi bäst hjälper till i världen. Vi hjälper även oss själva -och indirekt världen- genom att vi bevarar våra system och vår särart.

Även om jag inte sett på mig själv på det viset, kanske jag ändå är en världsmedborgare enligt denna ovanstående definition som Merwinna serverat.

I tre länder med olika kulturer har jag undervisat barn och tonåringar, och jag vill INTE INTE INTE ha en gråbrun sörja med islam som huvudreligon.

Det är inte ovanligt att förespråkare av en extremt liberal migrationspolitik är relativt oberesta och/eller har en tveksam allmänbildning.

Kanske ingår det i "det motiverade tänkandet" att förknippa världmedborgare med vissa åsikter. När Lena Andersson skriver i DN att hon är kosmopolit ska det nog inte tolkas som att hon värdesätter kulturskillnader med tydliga gränser mellan länderna. Tvärtom får man mer uppfattningen att ordet ska ses som en signal om ett mer globalistiskt synsätt.

Den som hade uppfattningen att hjälpen hjälper fler i närområdet än i Sverige blev kallad rasist av medier och politiker. Det var mer det normala synsättet tidigare, att hjälpa utomlands och att ta emot politiska flyktingar med skyddsbehov som sedan eventuellt kunde återvända.

Det blev sedan en positionering mot extremhögern som tog sig uttryck i Sverige som en mycket liberalt präglad migrationspolitik. Det var starka åsikter om att flyktingpolitiken borde ha generösare regler. Detta kallade man sedan för "internationella åtaganden", ofta utan att klargöra om de generösare svenska reglerna.

Det fanns också ett dåligt samvete i Sverige efter andra världskriget, baltutlämningen mm. Medierna skrev om detta mycket och alla skulle skämmas lite extra för att de var svenskar och för att Sverige tagit sig upp i världstoppen bland utvecklade länder.

Den där definitionen är felaktig en världsmedborgare är en person som vill att folk ska kunna röra sig fritt utan minsta konsekvens. ISIS högsta dröm alltså.

Jag har givetvis inte läst den nämnda pamfletten. Vad skulle vara poängen?

Det är dock enkelt att konstatera att den mest uppenbara skillnaden mellan att anse sig vara "svensk" och vara "världsmedborgare" är så klart att det går möjligtvis vara det förstnämnda, men ingen är eller kan bli det sistnämnda. Uppfattningen att man är "världsmedborgare" är en psykotisk uppfattning, samt är sannolikt inte ens möjlig att hysa om man är det minsta allmänbildad och förstår hur världen fungerar (t.ex. när det gäller saker som medborgarskap, medborgerliga rättigheter o.s.v.).

Däremot behöver man så klart inte vara "svensk" (de flesta människor på jorden är inte det) och man kan ha en självuppfattning där man är "svensk" i mer eller mindre grad. Jag som är född i Sverige uppfattar mig delvis som "svensk", även om jag sannolikt ifråga om många saker (t.ex. ifråga om etnicitet) ändå mer uppfattar mig som "finsk", samt ifråga om man saker (t.ex. i kulturellt hänseende) kan uppfatta mig som allt från "europé", "västerlänning" till helt enkelt "människa". Det enda jag inte uppfattar mig som är som "världsmedborgare", eftersom jag är mentalt frisk, är bildad och har en IQ på 160+. Jag är inte heller en psykopat, en patologisk hycklare, lögnare och bedragare, så jag skulle inte heller framföra sådant mot bättre vetande bara för att plocka PK-poäng, gynna min karriär eller mot ekonomisk kompensation. Jag föredrar att kunna se mig själv i spegeln, då jag trots allt har skam i kroppen och äger ett samvete.

Jo, när jag har läst ordet i gamla skrifter, så brukade det väl användas på just beresta och världsvana personer. Som du skriver, så brukade de väl ofta även ha tillägnat sig mycket av det lokala språket, kulturen o.s.v. Det är värt att notera att de flesta av dagens självutnämnda "världsmedborgare" inte uppfyller flera av de punkter du nämner.

Och vore det bara det man menar med en "världsmedborgare", så skulle jag väl inte känna mig tvungen att märka ord, men många som använder uttrycket om sig själva idag fyller begreppet med mer än så, d.v.s. börjar närmast uppfatta det som något som har med medborgarskap att göra. Det är rimligtvis där det börjar skeva allvarligt, eftersom medborgarskap inte är något man väljer fritt, utan något man antingen får eller har haft från första början. Begreppet brukar ofta innefatta rättigheter som staten skänker en, men inte minst brukar det innefatta även en massa skyldigheter (och att förbryta sig mot dessa kan ofta följas av hårda bestraffningar, inklusive dödsstraff).

Och det är det här med att acceptera medborgerliga skyldigheter, att i egenskap som medborgare ta på sig uppoffringar, som dessa "världsmedborgare" brukar ha allra svårast för. Hela den nutida västerländska samhällselit som vi idag ser vurma för "mångkultur", för "världsmedborgarskap" o.s.v. kännetecknas just av att de inte alls vill behöva uppoffra sig för folk och samhälle, att deras personliga intressen ibland skulle behöva ge vika för folkets, samhällets och statens intressen. De är inte ens beredda att med sina liv försvara sitt eget folk och sitt eget samhälle, så föga förvånande är de ännu mindre intresserade av att göra samma sak för några andra.

När denna elit reser till internationella konferenser, reser till internationella filmfestivaler och konstbiennaler, turistar i olika länder, äter lite främmande mat och shoppar lite, så handlar det om intet förpliktigande självförverkligande och konsumtion. De är ofta inte ens tillräckligt intresserade av folket på plats för att lära sig deras språk, seder och perspektiv på livet. Ja, i många fall (som t.ex. i exemplen jag gav om politiska konferenser, filmfestivaler och konstbiennaler), så träffar de inte ens i första hand lokalbefolkningen (utom som uppassare), samt i den mån de gör det, så är det ett specifikt urval av befolkningen som ofta har liknande bakgrund som de själva. De är än mindre intresserade av att behöva uppoffra sin förmögenhet, hälsa och t.o.m. liv för lokalbefolkningens skull. De är högst beredda att betala lite pengar för vissa saker och i övrigt bjuda på en massa snack.

Det är därför denna samhällselit är så bevågna på PK. Att upprätthålla ett visst språkbruk och floskler är rätt bekvämt jämfört med att ta på sig uppgiften att tvingas göra något vars eventuella resultat (eller frånvaro av dem) går att mäta och som dessutom kanske innebär en massa risker för en själv personligen. Det är knappast svarta i amerikanska ghetton som gynnas ekonomiskt och socialt av att man inför språkregler på amerikanska toppuniversitet, även om man hävdar att det på något magiskt sätt skulle vara för deras skull.