Vad måste jag göra för att sluta vara en vänlös incel och bli en normal människa?

Tjena flashback sammanfattning på slutet. Här kommer ett långt inlägg då jag behöver skriva allt jag kommer på om mig själv för att förhoppningsvis få hjälp och rådgivning om vad jag måste göra, och hur jag ska göra det, för att få ett ”normalt” liv. Under de senaste 2-3 åren har jag insett att den situation som jag trodde var väldigt tillfällig inte ändras, de upplevelser folk i min ålder har och har haft är jag inte nära på att uppnå, och jag har börjar känna en extrem avundsjuka och ilska (tror jag?) mot de som har vad jag vill ha, vilket verkar vara nästan alla. Men främst har jag börjat känna mig så trött på livet som kille och hyser nästan förakt mot tjejer, eftersom jag garanterat inte skulle ha de här problemen om jag hade fötts som tjej istället. Får extrem ångest när jag tänker kring hur folk som är yngre än mig har haft så många fler upplevelser och hur de tar det för givet.

Jag är en 20 år gammal kille som fyller 21 i Mars och har i skrivande stund 0 kompisar och (nästan) 0 sexuell erfarenhet. Senaste gången jag hade kompisar var nog när jag var 10 år gammal, det är så länge sen att jag inte ens minns det. Jag började studera nu under hösten men har inte lyckats få vänner även här i skolan. Det finns en grupp jag hänger med i skolan, vi sitter bland varandra under föreläsningar, äter lunch ibland, och pratar under rasterna. Men de är inga jag är tillräckligt nära med för att bjuda (eller bli bjuden) på krogen, vi pratar inte med varandra på messanger, och jag har nu när jag tänker efter aldrig blivit ”taggad” av någon på facebook, trots att alla i gruppen är facebookvänner med mig. Jag har faktiskt inte heller blivit bjuden av någon på hemmafest alls, inte ens under gymnasiet. Jag trodde först det skulle vara en tillfällig situation under gymnasiet eftersom jag var tvungen att byta skola i 2an, och lyckades aldrig sätta mig in i någon grupp i den nya skolan efter det, men nu 2 år efter studenten är allt likadant.
Jag är klumpig på det sociala - vet inte vad jag ska säga när jag pratar med folk, hela min hjärna står still när jag försöker konversera och det är många pinsamma tystnader med mig, vilket gör att ingen fattar något intresse. Känner dessutom att jag inte har någon personlighet alls, när jag pratar är det som en robot, helt neutrala fraser och svar utan någon ”kryddning” så att säga. Men jag tänker att sånt här måste gå att ändra på, jag har trots allt inte asperger.

Eftersom jag varken har kompisar eller vet hur man pratar går det inte särskilt bra med tjejer. Jag skulle klassa mig själv som en sån här ”incel” och är bland annat väldigt missnöjd med mitt utseende. Det är inte en specifik sak som gör mig ful, utan bara hela ansiktet som helhet. Annars klär jag mig bra, tränar, försöker lukta gott och dyl uppenbara saker. Det som stör mig mest är att jag ibland (ofta till och med) kan tycka att jag ser okej/bra ut i spegeln, men så fort jag tar en bild (även om bilden är framför spegeln, och speglad) så tycker jag att jag ser väldigt ful ut. Just det stör jag mig på otroligt mycket och jag försöker alltid ta en bild där jag ser likadan ut som i spegeln, så jag kan använda det för tinder eller liknande. Sidenote: har väldigt många bilder (selfies) sparade på usb, ser dålig ut i nästan 98% av dem.
Men det händer då och då att jag får en bild som jag tycker är ”spegelkvalité” och har lagt upp dem på reddits /r/amiugly där jag fick poängen 5-7/10, men jag tror inte mycket på det då det främst är killar där.

Men utseende åtsidan träffar jag inte några tjejer ändå. Det hände en gång att jag gick på en dejt med en tjej, vill inte gå in på detaljer om hur, men det var en blinddejt och skedde extremt slumpmässigt och kan inte ske igen. Mådde riktigt dåligt den dagen men bestämde mig för att gå ändå, även fast jag var skiträdd över att hon skulle se mig och vända på hälen. Vi träffades på ett café och det första hon sa till mig var hur otroligt snygg jag var och att hon var orolig att jag skulle vara ful. Hon upprepade det genom hela kvällen, men för att hålla det kort så fick jag min första kyss och blev av med oskulden den kvällen. Vi träffades 2 gånger efter det men det ledde ingen vart. Just den erfarenheten fick mig kortsiktigt att tro att jag kanske inte var så ful som jag trodde (just eftersom hon verkade genuint tycka jag inte bara var snygg, utan väldigt snygg). Men sen drog jag slutsatsen att det bara var en tjej med udda smak (hon var dessutom också snygg och sa till mig att hon var väldigt kräsen med killars utseende).
Hon är iallafall den enda tjejen jag gjort något sexuellt med, och den enda tjejer jag någonsin varit på dejt med.

Ofta känner jag mig väldigt avundsjuk/bitter på specifikt tjejer, anledningen kanske är självklar men jag skriver det ändå. Dels är det tjejers kräsenhet som irriterar mig (på tinder fick jag bara några få matchningar även efter hundratals högersvep från mig, på fula tjejer också). Men främst är det kännedomen om hur enkelt tjejerna har det jämfört med mig som irriterar mig. En tjej med mitt utseende skulle ju enkelt kunna ligga med ny människa varje timme om hon ville, medans jag legat med 1 tjej på 20 år. Varje gång jag ser en genomsnittlig tjej tänker jag bara på hur många människor som vill knulla henne, hur många likes hon får på tinder, hur hon kan gå fram till en slumpmässig kille på krogen och få hemsläp på någon minut - allt medans jag inte har närheten av något av det. Jag tänker på hur en tjej med mitt utseende är så åtråvärd att folk vill betala för att vara med henne, medans jag är så o-åtråvärd att jag måste betala för att folk ska vilja vara med mig. När jag ser en genomsnittlig tjej tänker jag på hur enkelt hon kan få en kille som är snyggare än henne själv, men framförallt snyggare än mig. Jag vet att även fula tjejer får sexerbjudanden stup i kvarten från medelmåttiga och snygga killar, så för mig att få en medelmåttig tjej verkar hopplöst.

Har funderat på att gå till en prostituerad för att få lite mer kött på benen, men är så dålig socialt att jag får extrem ångest bara av att tänka på vad jag skulle säga till henne. Är dessutom livrädd för att åka fast och kan inte åka utomlands till bordell.

Jag är absolut inte transa eller liknande, men kunde jag välja om och födas som tjej istället skulle jag göra det utan en sekunds tvivel. Allt jag vill ha i livet (närhet, sex, uppmärksamhet, vara åtråvärd, mm) vet jag att tjejer får enbart genom att existera, och för mig känns det som en ouppnåbar dröm.

Får kraftig ångest när jag tänker kring det här vilket bara är oftare och oftare i och med att jag blir äldre och tänker kring hur folk runt mig legat runt sen de var 14 år gammla!! Ibland känns det som hela kroppen är på väg att explodera och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är definitivt självmordsbenägen om det inte vore för min familj och det lilla hopp jag har kvar skulle jag nog gjort det. Men just vetskapen om att det tex finns porrstjärnor som är yngre än mig gör så himla ont i hjärtat. Jag vet att man inte ska jämföra sig med andra men jag kan inte göra något annat, blir alltid påmind om att så många tjejer har så extremt många som vill ha dem, att de allra flesta har KKs och ONS hela tiden med snygga människor medans jag inte har något, främst pga mitt kön och utseende.

Börjat dricka lite småkraftigt senaste månaderna då jag inte vet vad jag ska ta mig till när jag får såna här ångestattacker eller vad det är. Just att tjejerna verkar ta det för givet irriterar mig mycket, och kan erkänna att jag inte är mycket för feminist när jag ser tjejer klaga över sexuella trakasserier, tafsningar, och liknande. Jag kan förstå hur det är jobbigt att bli trakasserad, men samtidigt skulle jag hugga av min ena arm för att få uppleva sånt, just att vara så åtråvärd att det blir för mycket.

Så vad för tips har ni för mig, jag är lite aspig (även fast jag inte har asperger) så va gärna konkret. Vill 2019 ha kompisar att gå på krogen med, vill ha en flickvän eller kk/liknande eller bara göra något så jag känner att tjejer vill vara med mig. Hur kan jag göra för att uppnå det?
Vill inte gå in på mina hobbys men ingen av dem är såna man kan träffa andra jämngamla genom, och jag har försökt komma på en ny hobby men kommer inte på något som intresserar mig.

Ikväll är det nyår och jag vet att samtliga tjejer oavsett utseende kommer kunna ligga om de vill, och alla snygga killar också kommer kunna det. Själv kommer jag vara ensam då jag (som alla tidigare nyår) är ensam och inte har någon att fira med.

Är förövrigt en allmänt glad och positiv människa när jag pratar med folk, och jag tror det flesta skulle hålla med om att jag är snäll och trevlig. Vad jag vill säga är att det inte märks desperation eller bitterhet på kilometers avstånd kring mig - det är jag faktiskt säker på.

Så TLDR: Jag har 0 vänner, är extremt dålig socialt, nästan oskuld, och väldigt bitter/avundsjuk på min omgivning och framförallt tjejer. Jag upplever att de har allt jag vill ha i livet och hatar att jag föddes som kille istället för tjej. Har inga sociala hobbys och ser inte hur jag ska ändra min situation. Mår extremt dåligt när jag tänker på hur vissa jämngamla legat runt i flera år medans jag knappt har någon erfarenhet, och är påväg att bli alkoholist..

Om du inte pallar jaga kan du ju alltid gå bög, bara besöka bögsidor och bögappar så är du nog mer erfaren än många inom sex innan 2019.

Inget jag rekommenderar dock, hang in there. Jaga hårdare.

Det här kommer inte som någon överraskning men allting bottnar ju i din extremt dåliga självkänsla. Har under stora delar av mitt liv känt så vilket skapat en verklighet som bara varit mina hjärnspöke, men som på grund av dessa blivit resultatet av hur jag ser / andra ser på mig och hur jag uppfattar världen samt mitt ängsliga tänk. Trodde på fullaste allvar att jag var ful osv men var aldrig det. Såklart fortsatte jag tro att nobben / folks ointresse gentemot mig berodde på detta men det beror på den negativa energi som sänds ut.

Känner igen mig mycket i vad du skriver. Pendlar ofta mellan att bibehålla den självkänsla jag byggt upp men även jag tar fighten och många gånger landar det i att jag tycker livet är meningslöst och ifrågasätter mycket kring den monotoma vardagen. Har upplevt sex, droger, resor osv. Har EN nära vän men vi umgås inte mycket heller så det består av jobb men finns inget jag längre ser fram emot.

Det jag vill ha sagt är att du bör få hjälp med din ängslighet för den får dig att tro dina tankar reflekterar dig som person. Sist men inte minst kring det sociala. Det är en konst att inte engagera sig i vad man ska säga till den grad att man ser ansträng ut. Har också problem med detta men det är bara för jag tycker de flesta jag talar med inte har något genuint utbyte med och jag har då svårt att låtsas. Pallar inte med krystade konversationer och det är ytterst få som jag kan tänka mig hänga med eller göra saker ihop med för folk är så komplicerade.

Konkret: Skaffa fler intressen, testa vidare tills du hittar rätt, och sluta vara bitter. Det är det enda oattraktiva med dig efter vad jag kan utläsa (eftersom du både är rolig, kan ta dig igenom en utbildning och är allra minst medelsnygg). Osäkerhet är okej för det finns mängder av tjejer som inte bryr sig om det men din attityd i övrigt är i vägen för alla ev. djupare relationer med kvinnor. Skaffa polare först. Genom en social hobby/intresseförening/frivilligorganisation, förslagsvis.

Jag hoppas att mina ord hjälper på nå't litet vis och önskar dig all lycka till, TS. 2019 blir ditt år. Och om det inte blir så? Ta det lugnt! Du är fortfarande ung. Gott slut.

Du nämnde ingenting om att du stött på tjejer eller försökt med några? Försöker du inte kommer heller inget hända. Av de tjejer du träffat fick du inte bara djupa komplimanger (tro mig tjejer säger inte så om de inte menar det, inte många jag uttryckt hur snygga de är till, oftast gör man det inte för att de inte ska få övertag då de blir kaxiga av att veta hur snygga de faktiskt är) utan det gick längre än så också. Många killars drömdate iom hon också såg bra ut!

Så vad väntar du på? Bara att försöka med nästa! Snacka om vad fan som helst, det spelar ingen roll, snacka om sport, filmer, musik, fråga henne om hennes liv.. Bara samtalet flyter på så. Det handlar egentligen inte om vad man säger (såvida man inte är direkt otrevlig alltså) utan om attraktion.

Just GO FOT IT, man!

Grattis killen!du börjar lära dig hur livet fungerar för många män i Sverige.
Jag är dubbelt så gammal som dig men känner igen mig.
Jag tror att svenska män har fått en jävligt skev uppfostran,både av föräldrar och samhälle.
Skall en man lära sig att tala med kvinnor så är Sverige helt uteslutet.
Ut o res så kommer du märka en jävla skillnad.

du verkar olycklig och nere och då kan det vara jobbigt att ändra på sin tillvaro. Men tycker ändå du ska försöka.

Tycker du kan börja ta små initiativ, typ skicka någon kul meme till någon av de du brukar hänga med på rasten. Eller fråga någon av dem om de vill ta en öl någon kväll på någon pub? Annars kan fu gå ner på någon pub själv och ta någon öl. Kanske träffar du någon där.

Du börjar hata tjejer för du inte får någon. Men varför hatar du inte män då, du får ju inga vänner.
Du har gått i skolan och där har du haft både killar och tjejer som klasskamrater, varför blev du inte vän eller raggade på dem?
Du kan inte förvänta di att tjejer ska komma och knacka på din dörr.
Tjejer får heller inga killar, om de inte anstränger sig enormt, vistas bland killar, sminkar sig, fixar håret, klär sig fint osv.
Dessutom vill oftast inte tjejer ha ett ligg, du är avundsjuk om de får vad de inte vill ha.
Du kan få hur mycket bögkillar du vill, bögar knullar mest, men är det vad du vill ha? Ska kvinnor vara avundsjuka för du kan få ligga runt med hur många killar som helst, när det inte är vad du vill ha.

Du måste träffa folk, det är så man får verkliga vänner. Visst kan du få vänner på något spel på nätet, men det är inga du träffar.

Gå kurser/jobba/plugga gör något där du träffar folk och tvinga dig att umgås och prata. Lägg undan mobilen på rasten, kommunicera med de runt dig.

Hur hade det varit bättre om du vore tjej?
Klä ut dig till tjej och kalla dig tjejnamn och se hur mycket vänner och ligg du får när du lever ditt liv.

Det är bara de mest sociala kvinnorna som får mycket killar, de modiga som själva raggar, precis som bland killar.
Tjejer som inte har vänner, sitter hemma, de får heller inga ligg.

Låter ju som att du ser allt i väldigt svart. När du nu försökt skaffa vänner på universitetet så har du iaf rätt snabbt hittat ett gäng att äta lunch med och bli facebookvän med. Och när du väl tog dig ut på dejt med en tjej som tyckte hon att du var snygg och ville ligga med dig. Det låter ju inte direkt som du är hopplös, eller ens i närheten av det, i något avseende. Det låter mer som att du kanske måste ta lite större risker och försöka lite mer.

Riktigt så enkelt är det inte för alla tjejer heller, det är en missuppfattning. En annan missuppfattning är att många tjejer skulle leva det livet, eller VILJA leva det livet - alltså med många tillfälliga sexuella kontakter. Om jag ser till mina väninnor (OK nu tillhör jag en äldre generation, men SÅ mycket kan det inte ha ändrats - barn brukar bli som sina föräldrar när de blir stora), så har det vanligaste varit att man haft första pojkvännen mellan 17 och 20 år. Vissa gifte sig så småningom med honom, men det vanligaste var att man hade en eller två pojkvänner innan man mötte den som man stadgade sig med. Men jag vet också dom som inte hade pojkvänner alls, förrän de hastigt skaffade en i 30-35-årsåldern och hann med hela paketet med äktenskap, hus och två-tre barn ändå. Två av mina väninnor har så vitt jag vet aldrig haft en pojkvän, och det kan man tycka är tragiskt om man vill. (Nej dom är inte fula.)

Man ser det man vill se, och de tjejer du ser är just den grupp som kn*llar runt. Men du ska veta att de föraktas av många också - både killar och tjejer. Och att det kan ligga tragiska orsaker bakom den gränslösheten. De behöver inte alls må bra av det liv som du tycker är så avundsvärt.

Till ditt problem, då. Först tycker jag inte att det låter så illa alls; du har ju ändå en grupp att hänga med på universitetet. Finns många som inte har det, utan går ensamma efter korridorerna och sitter ensamma i föreläsningssalen och lunchmatsalen hela studietiden.

Men du skulle kunna försöka hitta vänner bland mer "nördiga" unga människor. Där skulle du förmodligen känna dig säkrare också - "i de blindas rike är den enögde kung", om du förstår vad jag menar. Jag är inte helt insatt i allt vad det finns, men mina barn som är i den åldern har nämnt saker som LAN (som verkar betyda att man träffas och spelar dataspel i stora turneringar, ofta natten igenom), lives (som jag tror betyder ett slags omfattande rollspel, ofta i medeltids/fantasymiljö), cosplay (liknande fast man klär ut sig till typ mangafigurer och superhjältar ur Marvels värld, eller i skoluniformer från Harry Potters värld), sci-fi con (vilket jag tror betyder kongress för folk som är intresserade av science fiction - jag har hört talas om vigslar på klingonska (blir det på svenska, va?) och Mr Spock-öron eller antenner på huvudet...

Jag tänker även, att man inte behöver vara superintresserad själv för att söka upp en sådan miljö. Ändamålet kan så att säga helga medlen, och träffar man en partner så kan det vara värt det att vara tvungen att klä ut sig till alv någon gång, eller fäktas med medeltida svärd. "Paris kan vara värt en mässa", and all that. I en universitetsstad bör några av de här grejorna jag föreslog nu finnas.

Du har inget självförtroende.
Självförtroende är vad som gör att män får ligga.
Det kan ta förfärligt många år att skaffa sig ett.
Mitt tips är helt enkelt att fejka ett. Det funkar otroligt nog. Skaffa en typ av mening som du rabblar i huvudet i jobbiga situationer som på dejt t ex.
Det kan vara vadsomhelst typ I rule the world, Denna tjejen ska tacka sin lyckliga stjärna om hon får tillbringa mer än två minuter med mig osv. Vad än som passar just dig.
Var inte avundsjuk på oss kvinnor.
Den uppmärksamheten vi får av män på krogen och på internet har ingen djupare mening från deras sida och har därför inget värde. Det spelar ingen roll om det är jag på bilden/barstolen, det kunde lika gärna bara varit mitt könsorgan. Att bli uppmärksammad för en kroppsdel istället för ens person är bara tröttsamt och ledsamt.
Kram!

Hela ditt väsen skriker efter bekräftelse och närhet. Därav denna avund mot uppmärksamhet.

Du skriver att du inte blir inbjuden. Bjud in själv då? Du skriver att du inte är tillräckligt nära med folk för att göra det, hamna närmre då?

Du verkar vilja vara den passiva. Som ska bli åtrådd och som folk ska ta kontakt med. Pröva att vara den initiativrika ist. Den som tar kontakt, styr upp fester eller ses på krogen för en öl killen ist. Se till att saker händer!

Gör 2019 till det året du börjar ta tag i den sociala biten. Det är nu det vänder!

Lycka till!