Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Vad du menar med positiv effekt vet jag inte.
Vi vet att två föräldrar sökte vård för M, nåt lär det bottna i och i huvudsak faller det åter på en (eller flera) läkares bedömning.
Jag antar det är denna läkares bedömning du ifrågasätter då nån lär ha ställt diagnosen.
Nej tydligen är jag för dålig på att förklara.
Att dela ut en diagnos är ett ansvar. Trots allt vad politiker och tjänstemän skriver om totalt informerade patienter och total insyn, så ser inte verkligheten ut så. Vissa diagnoser och differentialdiagnoser behöver man inte på ett tidigt stadium slå i huvudet på en patient och anhöriga. Det är grymt, förödande för framtiden och ibland helt onödigt.
Man kan misstänka något, men man kan besluta sig för att avvakta med slutgiltig diagnos sk expektans. Dit hör sjukdomar som schizofreni som ett psykotiskt första skov mycket väl kan vara tecken på, men man behöver inte sätta diagnosen redan då. Dit hör MS där synpåverkan ofta är fösta symptomet, men inte säkert behöver vara det.
Det finns en hel radda sådan kroniska allvarliga diagnoser som man inte behöver ställa så snabbt. Man kan avvakta, kanske dröjer det flera år innan sjukdomen bryter fullt ut.
ME är just en sådan diagnos som i media är mycket laddad, som enbart fastställs för att man inte hittar någon annan förklaring och som inte kan behandlas. Därför kan man vänta med att dela ut den till ett barn. Alldeles särskilt om man tror att familjen krisar om alla barnen nu har fått denna diagnos.
För vuxna kanske en ME diagnos efter flera år kan vara av värde då de får förklaringar, men att stigmatisera någon med ”världens värsta sjukdomsdiagnos” som media kallat ME redan efter sex månaders trötthetsbesvär är rätt grymt. I Moas fall verkar det ha gått på kanske just ett halvt år om man lägger till tid i varje ände.
Varför gav någon läkare henne denna diagnos så snabbt? Enligt uppgifter i pm-et hade Os arbetskamrater sagt att Agnes var den yngsta patient som läkarna på LU i Lund någonsin gett en ME-diagnos. Blev tillvaron och livet bättre av diagnosen?
Varför gör man om detta med Moa?
Uppenbarligen var det ju i samband med Moas diagnos som föräldrarna började planera morden. De till och med uppgav att de inte såg ett liv i egentlig mening med hänvisning till döttrarnas kroniska ME-diagnoser. Stämmer uppgifterna att Moa skulle utredas ytterliggare under våren för narkolepsi(?) är ju pappret med diagnosen ännu mer obegripligt.
Instämmer med Vinbergssnacka nedan
Citat:
Ursprungligen postat av
Vinbergssnacka
Den där sista frågan har jag också funderat över. Så klart ska man inte ställa fel diagnos bara för att minska lidande för någon, men med ME är det så mycket man inte vet - särskild gällande barn. Vore det inte bättre att ställa diagnosen utmattningssyndrom hos barn tills man vet mer om sjukdomen? Så klart är det viktigt med att vara aktsam, pacing etc. Vissa saker kanske kan bli återställd, andra inte - men det håller i alla fall möjligheten öppen.
Hade flickorna fått diagnosen utmattningssyndrom - hur hade det hela blivit då? Kanske helt annorlunda. Med hopp om att delvis blir återställd - fokus bort från prestation. Fokus på helt andra saker. Att man har hamnat på grund av en infektion i den symptomatiken betyder inte att de verktyg som finns för utmattningssyndrom inte delvis kan hjälpa.