Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det tycks råda en viss samstämmighet i tråden om att föräldrarna inte var allvarligt psykiskt sjuka i den bemärkelsen att de sökt psykiatrisk vård eller medicinerade mot psykisk ohälsa?

Vi är väl också rätt eniga om att föräldrarna hade en mörk syn på tillvaron och antagligen var nedstämda?

Vad som ingick i föräldrarnas mörka tankefällor vet ingen säkert, men sjukdomen ME fanns uppenbarligen med.

Jag har förstått att den som lider av ME tvingas hushålla med sina krafter väldigt noga. Därför återkommer jag gång på gång i mina tankar till frågor om hur flickorna använde sina resurser. De hade en ganska omfattande hemundervisning. Kanske orkade de inte med så mycket mer än bara skolundervisningen? Detta måste ha gjort dem ledsna - att livet till största del består av skolundervisning på tu man hand med en lärare, måste ju vara förfärligt dystert för två så unga människor? (lyckligtvis har vi nyligen fått veta att flickorna hade besök av en tonåring varje söndag, vilket var positivt).

Att se sina barn olyckliga är givetvis tungt och knäckande för föräldrar. Alla i familjen var ledsna. Hade man kunnat göra tillvaron litet lättare för barnen, genom att dra ner på skolundervisningen och använda en del av flickornas krafter på annat, som var roligt? Hade man kunnat pröva sig fram...?

Om föräldrarna arbetade "som vanligt" hela tiden, och pappan presterade på topp - så måste ju föräldrarna ha ägnat sina krafter åt yrkesarbetet? Det måste ha varit en ständig slitning mellan att sköta arbetet och att ta hand om flickorna. Och barnen märkte förstås vad föräldrarna kände: ”mamma och pappa tycker att det är jobbigt när jag är sjuk, och de tror att jag aldrig ska bli frisk.”

Fyra personer som (kanske) alla var ledsna, som försökte upprätthålla någon sorts normal situation beträffande arbete och studier, även om mycket av detta ägde rum i hemmiljö. Man försökte och försökte och försökte... Och när man till sist kände att detta inte gick längre, så hade man ingen bra strategi för att förändra sitt liv och sin tillvaro? Man hade ingen beredskap att anpassa sig en aning utifrån omständigheterna? Om föräldrarna hade lycktas hjälpa flickorna att finna mer glädje och mening i tillvaron, så hade livet kanske kunnat bli något mer meningsfullt för föräldrarna också? Så att alla slapp dö?

Viktiga frågor.
Vissa barn utvecklar en mycket bra radar för sina föräldrars mående. Det kan vara så att de inte bara märkte att föräldrarna tyckte det var jobbigt, men att de märkte att deras sjukdom var orsaken till att föräldrarnas värld rasade ihop.

Edit: mitt fetade

Men du - tänk efter. Ett barn som här två flickor i 11-års åldern skulle tidigt, på mindre än tre månader få en preliminär diagnos som innebär att de måste ”börja begränsa aktivitetsnivån så fort som möjligt.”

Vilket enormt ingrepp i ett barns tillvaro. Dessutom är denna rekommendation tvärt emot allt man rekommenderar vid andra sjukdomar där aktivitet och stimulans är a och o. Framför allt för barn.
Vi vet dessutom att inte ens hälften av alla som får en ME/CFS diagnos satt av primärvården verkligen till slut anses ha ME när de utretts av specialister.

Ur Wikipedia:
”Eftersom man inte vet vad som orsakar ME/CFS finns det inga laboratorietester eller liknande till hjälp för att ställa diagnos.[1] Istället används diagnostiska kriterier, som beskriver vilka symtom som krävs för att ställa diagnosen. Kriterierna har ändrats flera gånger och blivit snävare men betonar alltid svår, nytillkommen och ihållande utmattning som ett huvudsymtom samt att symtomen ska ha funnits minst ett halvår. De nyare så kallade Kanadakriterierna[4][5] har ansträngningsutlöst utmattning som obligatoriskt symtom, vilket tidigare kriterier inte haft.

Det kan vara svårt att skilja ME/CFS från andra tillstånd av långvarig trötthet eller utmattning, till exempel utmattningssyndrom. I studier har drygt hälften av dem som remitterats till specialistklinik för misstänkt ME/CFS vid närmare undersökningar visat sig ha andra tillstånd, framför allt sömnrubbningar och psykiatriska tillstånd”

När tror du att man ska råda en 11-årig flicka som Agnes och Moa till att begränsa sin aktivitetsnivå och begränsa stimuli från omgivningen permanent?
Om detta kan ske tidigare än efter tre månaders symptom. En vecka, en månad?
Hur många barn kommer vi att felaktigt passivisera på detta sätt? Med vilka enorma följder för deras hälsa framöver när de upphör med ridningen, dansen, fotbollen, kompisarna och kanske skolan?

Ja vad dessa barn har märkt, känt och tänkt får vi aldrig veta. Stackars barn
Vad visste de den 3/1 när mamma och pappa var iväg till Hanssons för att bevittna ett testamente som utgick från att barnen redan dött när testamentet skulle gälla?
Fick de julklappar? Julmat? Behövde de borsta tänderna?

Vilka vibbar kan de känt av?
De hade inga substanser i kropparna som gjorde dem mindre mottagliga, ingenting.
De måste ha upplevt allt inklusive de brutala stryp/kvävningsmorden i full verklighet.

Stackars stackars barn. RIP Agnes och Moa. NI förtjänade inte er sista tid och ert öde.

Jag tror tyvärr att människor inte vill se hur dåligt andra människor mår.
Vi vill inte se, vi vill inte veta och vi vill framför allt inte ta risken att kränka någon.

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9804/12/barndod.html

Från artikeln: "På eftermiddagen den 28 maj förra året kvävde hon Mikael med en plastpåse.
Sedan gick hon ner och kokade välling åt Peter.
– Hon hade planerat det i flera dagar och ville att det skulle se ut som plötslig spädbarnsdöd, som alla trodde, säger Mats.

”Hon hade inte tid med två barn”
– Hon skulle börja studera till hösten och hade inte tid med två barn. Då gjorde hon sig av med det ena. Så tänker ju ingen normal människa och då förstår man ju hur sjuk hon är, säger Mats."

Intressant artikel om en kvinna som kvävde två av sina små barn, pga stress som hon inte kunde hantera eftersom hon hade Aspbergers syndrom.

Anledning till att Moas ME-diagnos - med de uppgifter som finns - sticker ut är att det gått så fort relaterat till den info som kommit fram
Enligt postarna ”Elli57”, ”Missan27” och ”Rockkungen” var Moa pigg och glad och inte sjuk före sommaren. Två av dessa postare; ”Elli57” och ”Rockkungen” dristar sig också till att lämna uppgiften att Moa aldrig var sjuk. Samtliga dessa tre postare uppger sig ha träffat Moa.
Tydligen spelade Moa i alla fall piano på regelbundna pianolektioner så sent som i maj.

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9804/12/barndod.html

Från artikeln: "På eftermiddagen den 28 maj förra året kvävde hon Mikael med en plastpåse.
Sedan gick hon ner och kokade välling åt Peter.
– Hon hade planerat det i flera dagar och ville att det skulle se ut som plötslig spädbarnsdöd, som alla trodde, säger Mats.

”Hon hade inte tid med två barn”
– Hon skulle börja studera till hösten och hade inte tid med två barn. Då gjorde hon sig av med det ena. Så tänker ju ingen normal människa och då förstår man ju hur sjuk hon är, säger Mats."

Intressant artikel om en kvinna som kvävde två av sina små barn, pga stress som hon inte kunde hantera eftersom hon hade Aspbergers syndrom.

Lämnar de uppgifter om att M aldrig var sjuk?
ME är fluktuerande. Det är brist på energi, extrem utmattning efter aktivitet (ansträngningsutlöst) så det är väl vanskligt att bedöma med tanke på pacing - att hushålla med energin eller vad man nu ska kalla det, vila inför nåt som kommer vara ansträngande med överhängande risk för bakslag.

Ja, annars skulle det väl bli på väldigt godtycklig nivå. Föräldrar lär inte kunna komma med ett tyckande alltså.

Jag skrev: Vet man när det inleddes en utredning?
Du nämner tre månader för barn, preliminär diagnos (VISS).

Det verkar ligga på utredningsnivå i början på juni enligt uppgifter i media och skolans dokumentering.
Alltså kan väl även uteslutande av differentialdiagnoser redan ha påbörjats?

Jag undrar fortfarande vart kärnfrågan ligger - är det läkaren som ställt diagnosen, är det preliminär diagnos som är problematiken?

Läste om Bragée ME-Center, köer och inremitterade patienter - nåt glädjande mitt i allt elände.

Att O:s arbetsgivare inte märkte någonting och att allt var som vanligt före jul är nog en sanning med modifikation.

Från samma arbetsplats kommer vittnesmål om att O knappt kunde hålla huvudet över vattenytan, inte förtjänade den sista tiden, hade bett om och fått beviljat att gå ner i arbetstid, mm.

Däremot förstår jag att ingen kunde förstå hur pass illa det verkligen var ställt eller kunde förutse det fruktansvärda som skulle hända.

Men att det inte var helt okej med O, det har vi egentligen fått bekräftat från samma arbetsplats.

Att O:s arbetsgivare inte märkte någonting och att allt var som vanligt före jul är nog en sanning med modifikation.

Från samma arbetsplats kommer vittnesmål om att O knappt kunde hålla huvudet över vattenytan, inte förtjänade den sista tiden, hade bett om och fått beviljat att gå ner i arbetstid, mm.

Däremot förstår jag att ingen kunde förstå hur pass illa det verkligen var ställt eller kunde förutse det fruktansvärda som skulle hända.

Men att det inte var helt okej med O, det har vi egentligen fått bekräftat från samma arbetsplats.