Citat:
Ursprungligen postat av
oyto
Samma sak här: Om SD har rätt och det är möjligt att skapa en svensk överidentitet, så finns inget behov av ett alternativ.
Svensk överidentitet? Du menar väl här en svensk identitet som är gemensam för etniska och icke-etniska svenskar. En sådan kan väl vara av olika slag, sträckande sig från det blott formella medborgarskapet till olika grader av kulturellt innehållsbestämd identitet. Sådana överidentiteter kan ju "skapas", även om det blir ett mer missvisande ord ju mer det är fråga om en historiskt given identitet som icke-etniska svenskar tillägnar sig genom att s.a.s. naturligt växa in i. Alternativ? Menar du med detta en svensk "underidentitet", den etniska svenskheten? Den är väl i så fall inte ett alternativ?
Citat:
SD nettovann inga väljare på att hålla med moderaterna
Nej, det är möjligt, men även om de gjorde det är det problematiskt att närma sig M.
Citat:
och AfS kan bara få SD-väljare genom att vinna över dem från SD.
Onekligen. Oklart vad det är du vill säga här.
Citat:
Att SD i grunden har samma ideologiska, syntetiska syn på vem som är och kommer bli svensk som Erik Ullenhag hade, är på samma gång en möjlighet för AfS som det var en svaghet för SD.
Ja, det kanske är en möjlighet eftersom folk uppfattar SD:s öppna svenskhet på detta sätt.
Citat:
De invandrare som känner sig hotade av ett på lika, organiska villkor existerande svenskt folk - är inga presumtiva väljare ändå. Tribalistiska svenskar hade man ändå och atomiserade svenskar fortsatte vara "öppensvenskt" individualistiska.
Vi är ju överens om det där med det svenska folket och dess politiska betydelse för AfS.
Citat:
Numera (det var det inte ens bland SD:s lojalaste förespråkare för inte så länge sedan) är det väl konventionell visdom att det som väljare i Väst (både i meningen "occidentala" och "klädda i reflexgult") vill ha är nationalism och populism.
Vad man kan säga är att det finns en trend i den riktningen. I Sverige ser den just nu mer exakt ut så att SD har 17,53% och AfS 0,31%. Jag är delvis ambivalent till den, eftersom den inte räcker, och dessutom kan leda fel, men försöker göra något som ligger i linje med mina övertygelser av den.
Citat:
De vill INTE ha nya företrädare som håller med de gamla.
Med andra ord kan man tycka vad man vill om en massa frågor och ändå vara överens om att ett nytt uppstickarparti måste hitta tillväxten i kontrasten till det gamla.
Inga "förnuftiga" eller väl företrädda politiska idéer kommer att locka, utan kilfrågor och kategoriska ställningstaganden i opposition. Att "markera avstånd från radikalnationalism", som du skrivit om är alltså ett riskabelt företag - för ett parti som måste hitta en politisk energi för att vinna mark.
Det kan ändå vara nödvändigt att disavow provokatörer hitta rätt optics och inte gå på minor som Charlottesville - men till sin karaktär måste man ändå VARA radikal och autentisk. Och åtminstone ha anspråket att bestämma över vad som egentligen är kontroversiellt.
Återvandring, svensk identitet och folkrätt är INTE negativa ord, t ex. Om det inte är en etablerad sanning bland partifunktionärer och sympatisörer, så är det faktiskt ett större problem än larpande edgelords. Att inte stöta bort väljare är inte det tvingande imperativet - utan att dra till sig.
Nej, återvandring, svensk identitet och folkrätt är givetvis inte negativa ord. Jag är inte säker på att jag förstår exakt vad du menar med att man måste ha anspråket att "bestämma vad som är kontroversiellt", men det låter också rimligt. "Radikalnationalism" däremot ser jag som en otillräcklig och problematisk ideologi i dagens nya historiska situation, även för radikalnationalisternas egna syften. Att markera avstånd till den känns som ett betydligt mindre riskabelt företag än att populistiskt-instrumentellt utnyttja just den bara för att "hitta en politisk energi för att vinna mark", "hitta tillväxten i kontrasten", inte "hålla med de gamla", och locka med
oförnuftiga "kilfrågor och kategoriska ställningstaganden i opposition". Mitt intryck är att det borde gå lättare att driva även återvandringens, den svenska identitetens och folkrättens frågor om man övergav just radikalnationalismen, inte minst i Sverige. Det kan förstås se ut som om den vore den självklara, näraliggande ideologiska formen för dessa frågor. Men jag tror att dess primitivitet som helhetlig politisk åskådning, de nya problem som mycket av den historiska erfarenheten visar att den skapar och som hindrar uppnåendet även av dess egna mål, gör att det är en alltför enkel lösning, en skenlösning, en ytlighet, en illusion.