Citat:
Ursprungligen postat av
harperlee
Har människor en absolut instinkt att aldrig någonsin mörda sina barn? Nej, definitivt inte. Evolutionärt har det varit en fördel för människor att investera relativt mycket i sina avkommor men inte till vilket pris som helst. Att låta de svagare gå under har förstås liksom för andra djur ibland varit en vinnande strategi.
Infanticid och filicid är dokumenterat och har varit mer eller mindre sociokulturellt reglerat under hela människans civiliserade historia. Ofta har det funnits omständigheter där det varit accepterat eller uppmuntrat. Ett exempel som alla känner till är de omfattande infanticid av flickor som länge förekommit och fortfarande förekommer till viss del i en del asiatiska kulturer. Ju yngre barn ju större risk att de inte betraktas som fullt ut en mänsklig individ och därmed en lägre tröskel mot mordet. I andra kulturer används barnamord som ett sätt att reglera klanens heder.
De flesta av oss upplever ändå att vi har en absolut spärr mot att mörda några barn och minst av allt våra egna barn. Vi har dels vår instinkt och dels de ramar för acceptabelt beteende som kommer från vårt sociokulturella sammanhang. När en dödstrött småbarnsförälder håller i det skrikande barnet kan den förbjudna tanken eller känslan dyka upp att man vill skada barnet men man lyckas snabbt vika ihop den tanken och stoppa undan den. Att tanken är förbjuden blir en alarmklocka som varnar oss. Vi har integrerat idégodset att barnamord är fel. Det är inte bara "fel på pappret".
När kan detta luckras upp så att någon ändå mördar sitt barn? Specifikt någon som inte är psykotisk eller "sinnesförvirrad"? Det kan finnas många förklaringar. Till exempel kan personen ha andra psykologiska problem som en personlighetsstörning som gör att den empatiska förmågan brister. Så länge en sådan person ser övervägande nackdelar med att begå mord (det är fel "på pappret" och de vet att de kan bli bestraffade) så låter de bli. Men inte på grund av något övervägande av konsekvenserna för offret. En narcissistisk person kan få för sig att ett barn inte kan existera utan dem. En annan situation är som jag beskrev ovan när vi lever i en kultur som säger oss att det kan vara acceptabelt.
I Bjärredsfallet tror jag nästan alla är överens om att något brast hos föräldrarna men vi verkar vara oense om vad och framför allt kanske hur eller om man hade kunnat hjälpa dem eller avstyra deras beslut genom lämpliga insatser. Jag vill mena att det för det första är vanskligt att försöka förstå sig på deras upplevda eller påstådda barmhärtighetsmotiv. Jag skulle bli förvånad om någon i vården kunnat ana att dessa på ytan så välfungerande föräldrar skulle kunna få för sig att mörda döttrarna. Även om man såg att de för stunden befann sig i en svår situation så var den inte extraordinärt svår och vårdpersonal kan knappast rutinmässigt börja fråga föräldrar till sjuka barn "har du tänkt döda ditt barn?"
Oskar och Hanna berättar själva att de fattade ett genomtänkt beslut att avsluta sina och barnens liv på grund av att de ansåg att ingen i familjen någonsin mer skulle ha ett meningsfullt liv på grund av barnens sjukdom. Objektivt sett är det förstås med största sannolikhet inte sant. Deras resonemang bygger på en svartsyn som man kan förklara med en kombination av sårbara personligheter och en pressad situation.
Men deras grundläggande värderingar är något annat. Deras uppfattning om vad som är ett meningsfullt liv. Deras uppfattning att det är deras rätt att ta inte bara sina egna liv men även barnens. Det tror inte jag är en konsekvens av deras situation. Det aggressiva tillvägagångssättet som ytterligare talar för ilska mot barnen som de underförstått klandrar för att livet inte blev som tänkt.
Vad skulle ha kunnat hjälpa dessa två? Där man både anar problem med anknytningen till barnen och en annorlunda moral som inte tillmäter sjukas liv någon egentlig mening? Där den yttre fasaden var så framgångsrik och det inre känslolivet tydligen så bristfälligt?
Att någon tog barnen ifrån dem när Moa plötsligt också blev sjuk hade förstås hjälpt. En oerhörd kränkning i praktiken varje annan familj. Vanskligt med andra ord.
Bra inlägg! Anknytningen är nog central och det har inte varit uppe så mycket. Mer tänker man att sjukdomen gjorde livet svårt. Men endast en lite störd anknytning kan ställa till med mycket, och inte bara under småbarnsåren (man pratar ju mest om anknytning den första tiden med bebisen). Om tecken på dålig anknytning finns inte så stor kunskap i allmänhet. De psykologer eller psykiatriker som anar tecken på anknytningsproblematik brukar inte prata om det specifikt/explicit, utan mer om hur konsekvenserna av det ska hanteras. Det är väldigt tabubelagt med dålig anknytning, spec gällande mödrar till biologiska barn. Om föräldern är självmedveten kan det vara så känsligt och smärtsamt att man inte söker hjälp eller mår ännu sämre om man får höra att man inte har anknytning från någon psykolog tex. Men omedvetenheten är nog mkt vanlig - hur vet man att man har dålig anknytning om man aldrig upplevt en bra?
Risk för dålig anknytning finns om modern är deprimerad eller har mycket ångest. Risk finns även om modern har svårt att utveckla känslor under graviditeten, tex pga oro.
Tecken på dålig anknytning hos föräldern är ofta att man ser på barnet som problematiskt, att man inte förstår sig på deras beteende. Det sitter i upp i åren. Ungefär som en deprimerad person lätt känner sig överväldigad av stressade situationer och blir irriterad och låst. Man blir liksom störd av sina barn istället för att få nån instinkt om omsorg.
Eventuellt kan karriärister skaffa barn som grädde på moset när man gjort karriär och närmar sig 40-årsåldern. De kanske trodde att de levt det hårda och intensiva livet och nu skulle "växla ner" och bli mer som Svenssons. Att få barn läker ingen person eller relation och innebär, även om allt går bra en oerhörd omvälvning där livsomställningen blir stor. Kanske är man mindre flexibel om man levt väldigt individualistiskt länge. Dessa föräldrar mötte sin största utmaning när de ville "njuta av familjelivet". Bitterhet växte fram och en känsla av "jag som kämpat så mycket för att komma hit förtjänar inte detta" - alltså sjuka barn.
Problem i samspel mellan partners får ökad intensitet av att få barn. Problem hos barnen kan förvärra en förälders sämre personlighetsdrag, spec om man har liten erfarenhet av hur barn är, om barnen har en diagnos osv.
Jobbet kan då bli en plats att vila på, där man kan sin sak och betraktas som kompetens. När barnets problem även börjar påverka den sfären utvecklas nog en stark stress. Jobbet blir en verklighetsflykt och man söker sig kanske mer bort från hemmet än tvärtom. Att resa runt utomlands för att hitta bot blir likaså ett sätt att försöka lösa ett problem rationellt inte genom att stanna upp och utveckla emotionell acceptans.