Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Polisen sa väl att det fanns en vårdnadsplan framtagen.

Du som varit drabbad av ME, var det inte bara en läkare, som till sist satte sin namteckning under diagnosen?

Vad är en vårdnadsplan?

Dödssättet är fullständigt vedervärdigt och det verkar som om de ger upp tvärt, döttrarnas diagnoser verkar vara själva triggern. Första dotterns diagnos innebär sökande efter bot, behandling, aktiv medverkan. Det går väl upp för dem vad ME innebär, inte är botbart och som medför en svår livssituation, en stor livsförändring. När andra dottern får diagnosen är det som om det är nog.
Jag ser inte bara s.k "altruism" i händelsen. De ville säkert eliminera deras lidande, de älskade garanterad barnen - ett fullständigt bias är det oavsett, ett kognitivt feltänk. Jag anser dock att det krävs nåt mer och det kan röra sig om en personlighet med stort fokus på prestige och framgång, överkrav, där "misslyckanden" inte är accepterade och med en bristande problemlösningsförmåga blir resultatet blir fatalt.
Att de ser sig fångade i en situation som anses som en total personlig katastrof - en så stor livsförändring att livet inte anses värt att leva.
Jag ser även en egoistisk komponent, en skev verklighetsuppfattning som har med nåt syndrom att göra. Att två normala föräldrar, högutbildade skulle bli lika deprimerade och utmattade samtidigt tror jag inte ett smack på. Det är heller inte på nivå att jämföra med att överväga självmord som enskild person - det är välövervägt mord på sina döttrar.
Jag har en felkänsla, att det saknas nåt i det hela och jag tror det är att de själva (eller nån av dem) inte är diagnostiserade, att nån part blir lika övertygad att det är det bästa (samverkan och samförstånd) att de dör allihopa som den ultimata lösningen.
Jag hoppas till och med att det är så för att övriga barn inte ska somna i sin egen säng, rädda för sina föräldrar om de blir sjuka - för jag tror tyvärr även att en sådan här händelse kan skapa väldiga funderingar i huvudet på ett barn. Jag hoppas den frågan också är med i beräkningen i skolor och hos andra aktörer i samhället ner till familjenivå:
Att problemet i huvudsak är just dessa föräldrar.

Exakt, det brister knappast i problemlösningsförmåga, snarare i anpassningsförmåga. I grunden handlar det med största sannolikhet om att livet inte blev så där perfekt som man hade tänkt sig; de narcissistiska egenskaperna tog överhand. Båda två hade haft tur i livets lotteri på samtliga områden och för första gången, för allra första gången i livet, vid 45-50 års ålder, vänder vinden och tillvaron kräver ändrad kurs. Mot okänt mål.
Men istället för att lägga om vardagen genom att gå ner i arbetstid och ta tillvara alla tillgängliga resurser och all hjälp av kommun, landsting och anhöriga så får det vara; man kastar in handduken.

Att anse sig ha rätten att mörda sina barn för att de bär på sjukdom visar på en ofattbar egoism. Är man endast kapabel att älska och visa ett friskt barn omsorg, ja då är barnet inte älskat för sin egen skull.

Och den som ens andas ordet barmhärtighetsmord är ute på villovägar och bör nog hålla tyst. Var drar mord-romantikern gränsen - vid svår astma där akuta hjälpinsatser kan behövas när som helst eller vid en intellektuell funktionsnedsättning med tillsyn och hjälpbehov dygnet runt?

Ja, det är den enda rimliga förklaringen som finns. Hur skulle man annars kunnat veta att namnteckningarna kom till efter att brevet var utskrivet? Troligen finns bevis i datorn som anger när dokumentet skickades till skrivaren och printades ut.
Fel det var bara en ME-kvinna som fick hjälp av självmordskliniken i Schweiz, och det var inte på grund av ME-diagnosen. Hon hade en elak hjärntumör, samt kanske något ytterligare, som gjorde att hon gick en säker död till mötes ändå.
Den andra kvinnan, som försökte att få avsluta sitt liv enbart med hänvisning till ME-diagnosen, fick kalla handen. Eftersom denna seriösa klinik inte godtar ME som rimligt skäl för suicid. Detta då sjukdomen inte är dödlig, att majoriteten av patienterna blir bättre och en del även helt friska.
(För barn med ME är prognoserna ännu bättre och många fler blir helt återställda.)

Jag kan tänka mig att Oskar Henkow ville ha full kontroll så att inte Hanna Brenton överlevde honom.

Om det stämmer som pianoläraren vittnat om kan jag tänka mig att atmosfären hemma för döttrarna var alltigenom trist. Hade de bara fått komma bort ifrån hemmet skulle de ha fått en drägligare tillvaro, och dessutom fått fortsätta leva förstås.

Det är kanske så att dessa två aldrig haft en rejäl motgång eller misslyckande nån gång i sitt liv. Och när det väl händer, då faller man hårt. De hade inte förmåga att "gilla läget" och kravla sig upp. De hade inte en susning hur man gör. Så de smet på det enda sätt de klarade av. Att be om hjälp verkade inte finnas i tankarna.

Tack! Ska läsa fall för fall och se vad som kan ligga till grund, om det finns nån gemensam nämnare.

Precis det här.

Föräldrarnas grundläggande värderingar lyser igenom i beslutet och i deras motivering av beslutet.

Sjuka barn kan inte leva ett liv med någon egentlig mening.

Föräldrar till sjuka barn kan inte leva ett liv med någon egentlig mening.

Så tyckte de.

Medan andra föräldrar skulle göra vad som helst för att stjäla ännu en minut...

Självklart är en filmsekvens massor med bilder. Vad jag ville säga var att man inte hittar några bilder på medbrottslingen Hanna Brenton om man bildgooglar.

Med tanke på att hyllningen till O togs bort igår, undra vad hon (och kanske alla hans kollegor) trodde hade hänt innan informationen om hur det gått till kom ut igår. Trodde de fortfarande att de hade blivit mördade av någon utomstående?

Att du skriver citationstecken om just ME uttrycker din subjektiva åsikt om döttrarnas sjukdom, är helt uppenbart. Använder du det också om ALS?

En diagnos är viktig eftersom den kräver ordentliga undersökningar av patienten för att kunna ställas och är tänkt som stöd för lämpliga behandlingsåtgärder. Vilka sådana som gavs här är för mig okänt. Om dom gavs.

Diagnosen är också viktig för att patienten får rätt att kräva särskilda insatser t.ex. från skolan men även andra anpassningar t.ex. vilrum men även diverse hjälpmedel.
Jämför med alla 5.000 "hemmasittare" och vilka rättigheter dom får tillgodosedda?

Oavsett vilken diagnos upplevs det ofta av patienten som positivt, man får en förklaring på varför man upplever det man gör, varför man blir trött och sover och att det inte beror på en själv, att man inte är ensam och att det blir bättre men tar tid. Skolans insatser och lärarnas roll måste spelat oändligt stor betydelse för barnens framtidstro.


Slutligen,

Vi vet att det tog 6 månader eller mer sedan O meddelade skolan hur det verkade betr. Moas mående. Jag tror att föräldrarna hade låg tröskel för ev liknande signaler som dom kanske bortsåg från när Agnes var i Moas ålder.
Därför var dom särskilt uppmärksam på Moa vilket är naturligt.

Att få en snabb korrekt diagnos kan vara avgörande för att t.ex. antas till nya tester av nya läkemedel som kan ha avgörande betydelse för vissa sjukdomar.

Bästa exemplen på forskningsframsteg inom medicin mm sågs under Nobeldagen.