Citat:
Ursprungligen postat av
harperlee
Nej de orden tror jag var enbart föräldrarnas.
Barnen kände säkert en hopplöshet och förvivlan, i synnerhet eftersom attityden i hemmet tydligen lutade åt att människor med sjukdomar och funktionsvariationer som hindrar dem från att leva som andra inte bör få leva alls. Jag kan tänka mig att det är särskilt påfrestande att ha föräldrar som så envetet är inställda på att det enda acceptabla alternativet är bot att de är beredda att utföra ett våldsbrott.
Ett barn i tidiga tonåren eller inte ens det har en långt ifrån färdigt utvecklad hjärna och jag tycker det vore närmast absurt att anta att de kan ta in alla dimensioner av vad ett beslut att avsluta sitt liv skulle innebära. Givetvis skall man ta det på stort allvar om ett barn mår så dåligt att det säger att det inte vill leva mer men alla normala människor vet ju att man ringer BUP, inte stryper barnen.
Med det som framkommit om tillvägagångssätt och formuleringar i avskedsbrevet så är jag ännu mer trygg i min uppfattning om att det var ett djupt dysfunktionellt föräldrapar som fattade ett narcissistiskt drivet beslut baserat på sina egna upplevelser, åsikter och känslor med mycket liten hänsyn till sina barn.
Har funderat på det samma. Hur var attityden hemma om man under så lång tid överväger att mörda sina barn beroende på deras sjukdomstillstånd?
De må ha haft sina fasader men barn är fan inte dumma och kan nosa sig till att nåt inte är bra. Hur många barn blir inte introverta och grubblar om det är deras fel?
Om ett barn ger uttryck för att inte vilja leva så kan det likaväl vara en signal om annat, ett rop på hjälp som dock inte specar vad det gäller. Barn är oerhört lojala.
Dysfunktionell är nog rätt ordval i sammanhanget, det är nåt mer som varken depression eller utmattning kan förklara. Att bara lyckas hålla skenet uppe är en prestation. Att inte skicka en signal, inte be om hjälp - bara kasta in handduken. Vore det helt strandsatta, utan nån möjlighet till stöd och hjälp och helt ignorerats, en ekonomisk komponent - jo, kanske.
En förälder redo för självmord som tänker ta med sig sina stackars barn är inte så ovanligt, statistiskt sett en far. Men två?
Fångade i en situation som anses som total katastrof. För vem? Idealisering? Förlorade drömmar? Ser
också sig själva som offer för omständigheterna? Det finns ett "oss" med i brevets mening, det är inte bara barnens svåra situation.
Jag har svårt att se att det bara rör sig om barnen även om jag inte misstror att de trots allt älskade dem och var förtvivlade. Tillvägagångssätt är makabert oavsett vad.