Trappan knarrade under deras steg. Mannens nackhår reste sig som om han anade en fara. Det var samma oljud som alla andra nätter, men det var inte en natt som alla andra. Han hade lärt sig att känna igen vem som rörde sig i huset på deras fotsteg. Ofta hade han sagt till dem att inte springa i huset, men det var länge sedan någon av dem sprang.
Den yngsta hade lämnat dörren öppen. En stråle månljus genomskar hallen från hennes fönster. De gick försiktigt fram, försiktigare än när de smugit förbi för att inte störa, och ställde sig i dörren. Det var halvmåne. För bara en vecka sedan hade det varit fullmåne. Han hade stått i sällskapsrummet och tittat på den och tänkt på den här kvällen, den kväll han tänkt på i över ett år. Kvällen som han bävat inför. Han hade sett sin sista fullmåne utan att veta det.
Och där låg deras dotter i det bleka ljuset. Han hade trott att han skulle känna mer, men vad han kände mest av allt var viljan att få det överstökat. Att få det gjort. Att det skulle vara över. All deras oro, deras smärta, deras lidande, deras lögner. Det lade sig som ett lock över hans öron när han klev över tröskeln. Han mindes när hon valde ut mattan. Det hade tagit en timme och den sista halvtimmen velade hon mellan två stycken. Hon hade valt den han gillade och han gillade den därför att han visste, att det var den hon gillade mest.
Han mindes när de hittade taklampan på loppis och han mindes när kvinnan kom hem med högtalarna, han mindes hur de kämpat för att få ihop sängen och hur glad hon hade varit när hon vann sitt första gosedjur i klomaskinen. Där låg hon med den tryckt mot bröstet.
Han tittade på henne, och kanske stod han där väldigt länge för plötsligt kände han kvinnans manande tryckning. Han kunde inte få ordning på sina tankar och locket över öronen hade liksom spridit sig. Det låg ett tungt täcke över hela honom. Han borde kanske inte ha blandat alla piller med alkohol, men han hade varit tvungen att ta ett glas brännvin. Han kände nästan fortfarande hettan resa nedför halsen, men sanning var att det enda han nu kände var en stor domning.
Han knådade sin panna och kvinnan tryckte till honom igen. Viskade hon något? Han visste inte, men han behövde sätta sig ned. Han var varm och kanske lite yr. Hon vred på sig lite när han tyngde madrassen, men hon vaknade inte. Snart skulle allt vara över för dem. Hon skulle inte lida i flera år som hennes syster. De skulle inte dra ut på det längre. Det var bättre så här. Hellre ett kort lidande än ett långt.
Allt vad de sagt varandra under den långa väntetid som varit, hörde han. Men det hjälpte inte. Hans händer flyttade sig inte. Han tänkte på ingenting. Han var inte en tänkande eller kännande varelse. Han var ingenting. Och se, händerna fick liv och rörelse. Men de smekte inte hennes kind eller flyttade undan håret ur ansiktet. I stället slöt de sig sakta om hennes mjuka hals. De tryckte varsamt, liksom prövande utan någon egentligen kraft. Men för varje tecken på att vakna slöts de alltmer, och när hon rynkade på ögonbrynen, klämde de åt.
Hon slog upp ögonen och stirrade på honom, men han såg rakt igenom henne. Han fanns inte, hon fanns inte, det hände inte. Hennes förskräckta ögonen möttes bara av ihålighet. Händerna tryckte hårdare ju mer hon kämpade. Nu var det tvunget att avslutas. Hon sparkade och slängde med kroppen, men skruvstädet om halsen höll henne som fastbultad till sängen. Hon förstod ingenting och klöste och slog allt vad hon kunde. Så såg hon modern och fylldes för ett ögonblick av hopp, men i stället för att slita undan denne främling – som brutit sig in, inte bara i deras hus utan in i fadern – fattade kvinnan hennes händer och såg bort. Livets sista grundsten slets undan från henne och hon föll, föll, föll.
Striden lämnade henne innan livet, och ögonen rullade tillbaka. Ögonvitorna stirrade in i skuggvärlden och slet mannen tillbaka. Det var över. Han ryckte till sig händerna. Där låg hon i det bleka ljuset. Hennes hår och sängen var alldeles i oreda. Kvinnan tryckte till honom, men han var inte färdig. Han stängde hennes ögon och förde lockarna ur ansiktet. Hans händer darrade våldsamt och de blev blöta när de rörde vid hennes ansikte. Så lade han henne till rätta och bäddade in henne igen. Hon sov.
Kvinnan väntade på honom i dörren. Hon torkade hans ansikte men han visste inte varför. Det var hans armar och händer som blödde. Så närmade de sig nästa dörr och öppnade försiktigt. Hon var vaken och när hon såg att det bara var dem, slappnade hon av. Hon hade hört något och inbillat sig som man gör om allt från tjuvar till odjur. Hon log litet när de närmade sig – det var flera år sedan de båda gick in för att säga god natt på det sättet. På tiden när de fortfarande läste sagor. Men visst hade de varit lite konstiga på sistone, mer än vanligt. Hon märkte mycket mer än vad de trodde och ibland hörde hon dem bråka, eller ännu värre, gråta. Hon visste vad det berodde på och nu hade hennes syster också blivit sjuk. Det var inte rättvist.
Han blödde. Det hade alltså hänt något.
Hon frågade – eller gjorde hon det? De närmade sig utan att svara och som om hon inte hade sagt någonting alls. Någonting var fel. Var det en dröm? Mannen satte sig ovanpå henne och hon visste inte hur hon skulle reagera, men det kändes inte som en dröm. Han såg rakt igenom henne och hon försökte värja sig, men hennes armar var fastklämda.
När hon kände de långa fingrarna krypa om hennes hals, förstod hon vad som höll på att hända. Hon hade själv tänkt på det flera gånger, en av de många vansinniga tankar som våldför sig på människors sinnen utan deras samtycke. Det var en dröm. Hennes mardröm hade blivit verklighet. Dunsarna hon nyss hade hört – var det hennes syster?
Han försökte avskärma sig som han hade gjort innan, men det gick inte. Hon kämpade inte ens emot. Hon bara låg där och stirrade på honom med ursinniga ögon, med rent hat. Han gjorde ju detta för henne, för dem alla, för att det skulle vara över. Tårarna som trycktes ur hennes ögon rann ned på hans händer och de förlorade sin kraft. Han kände kvinnans hand på sin axel, men han orkade inte. Inte när hon såg så på honom. Förstod hon inte?
”Älskling, du måste vara stark.”
Kvinnans röst var som ett larm, och han försökte. Han lade all sin vikt bakom, men det gick inte. Han var som ett spöke, en man utan styrka, och sakta löstes greppet upp. Just som ett skrik började lämna hennes läppar, täckte kvinnan hennes ansikte med en kudde och lade sig ovanpå. Han släppte taget och tittade på med sina stora, ihåliga ögon. Hennes dämpade skrik nådde hans öron, men inte mycket djupare. Snart upphörde det och kroppen började skaka, och sen upphörde också det. Så låg hon tyst och stilla.
Kvinnan gled sakta av och tog kudden med sig. Han kunde inte möta ansiktet som sett så på honom. Den här gången var det kvinnan som stannade kvar och bäddade in henne. Han väntade i dörren. Det kändes nästan som om han behövde hålla fast sig, så tom var han inombords att han när som helst kunde lyfta. Tvivel infann sig i hans tankar, men han avfärdade dem. Det var inte möjligt att leva längre, inte nu, inte efter vad de hade gjort. Det vore otänkbart. Nej, det var redan fullbordat. Deras händer sökta och fann varandra i den stora tomheten. Mannen öppnade dörren till deras sovrum. Tänk att det var så här det skulle sluta. Vem kunde ha trott det?
Han mindes första gången han såg henne och han mindes när han förde ringen på hennes finger…