Citat:
Ursprungligen postat av
lorsandors
Detta är solklar narcissism och inget annat. Båda föräldrarna var drabbade och utifrån den störningen så ansåg man inte barnen värda att leva, barnen sågs som misslyckade och som sådana hade de också förstört sina föräldrars liv och det så pass att även dessa var "tvungna" att dö.
Mer klockren narcissism än så här är svår att finna.
Flickorna bröts tidigt ner och det är så narcissism fungerar, att du ska lyda och vara till lags och bara behaga och bara uppfylla och gör du inte det så är det dig det är fel på och förr eller senare har du blivit totalt förintad.
De här flickorna hann aldrig få något liv av värde, det är så djäkla tragiskt :-(
Eller fanns störningen mest hos pappan som gärna syntes i offentliga sammanhang medan mamman är det fortfarande ganska tyst om och han klarade tydligen också av att strypa sin familj med sina bara händer för att sedan dessutom klara av att hänga sig själv?
Och narcissisters skuldförskjutande på sin omgivning, men här gav man en och samma sjukdom till båda sina barn, en "sjukdom" som inte ens en obduktion kan hitta. Självmord är dessutom ganska vanligt hos narcissister.
Så klockren narcissism och jag undrar om mamman också bröts ner av pappan eller om även hon hade samma störning?
Eller blev hon manipulerad att likna han i sin störning?
Den som vuxen som lever i en relation med en narcissist blir minst sagt dränerad på all sin mentala energi så det är inte konstigt om symtomen hos de här stackars flickorna klassades som "någon form av trötthet". Bara 12 år båda två så orkade de inte längre.
Men 12 år med en narcissist är samtidigt en väldigt lång tid.
Det gör mycket ont att veta hur illa Agnes och Moa for i sina alltför korta liv och hur chanslösa de var redan från början och utan att säga för mycket så gör det ännu mer ont att känna till att fler barn har det likadant, just nu, men att så länge samhället blundar för att störningen Narcissism finns i verkligheten så kan man tyvärr inget göra.
Hela denna tråden är en studie i ämnet Narcissism och hur farlig den störningen, och som dessutom sägs bli allt vanligare i samhället, faktiskt är.
RIP Agnes och Moa. 💕
(Rättning: Moa blev bara 11 år när hon inte längre orkade, Agnes var 12 när hon gav upp)
Narcissistiska forskare, professorer och doktorshattar. De mäter sitt värde i prestationer, själva uppgiften de står inför kräver självupptagenhet, målmedvetenhet, uthållighet och nitiska initiativ. De lever ofta i sin egen bubbla, en del är dessutom socialt udda, introverta och nördiga. Men när de får undervisa om sin specialitet kommer de ut ur sitt skal och lever upp för en stund. Engagemanget och intresset för deras grej går inte ta miste på. Jag, mig, min och mitt. 1800-talets Fransk grammatik kan vara deras skötebarn.
Men sällan, med få undantag, slogs jag av tanken att detta var en bra, god, älskvärd eller omtänksam person. Någon jag ville umgås med privat, eller som ägde en djup vishet och medmänsklighet. Den reflektionen slår mig så här i efterhand.
De vill bli beundrade och upphöjda, ingå i den intellektuella gräddan. Status och prestige, karrärister och framgångssagor.
Att forska kräver inga känslor, det är bättre att sakna dessa. Det underlättar när du kalkylerar, värderar statistisk data, och är upptagen med att ta dig igenom loppet, gå i mål och få segerkransen. Men om du är en självupptagen person och vill så förbli: skaffa inte barn.
En av mina manliga professorer hade förvisso vuxna barn, och skulle snart pensioneras. Men mot slutet gick han ner i vikt, skilde sig från sin mångåriga hustru, som hamnat i rullstol, och gifte sig istället med en yngre, mer vältränad förmåga. Opportunism kallas det visst.
Vi lever i en ytlig värld, men Moa och Agnes förtjänade inte sina föräldrar.
