Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag blev ganska förvånad över hur många föräldrar som tagit upp eutanasi i den Kanadensiska studien faktiskt.

Eutanasi beviljas i en del länder även för barn men som jag har förstått det i regel endast då döden är oundviklig. Jag skulle gissa att den primära anledningen att önska eutanasi för sitt barn i sådana fall är att de skall slippa ett plågsamt slut på livet. Det förekommer säkert "hemmasnickrad" eutanasi i en del sådana fall, och det finns säkert föräldrar som begår självmord i sorgen efter sina barn.

Det är onekligen en intressant fråga - hur skall man bemöta föräldrar som upplever att deras barns liv inte längre är värda att leva? Hur vanligt är det? Hur får man dem att yppa sådana tankar så man kan erbjuda rätt stöd?

Om man får ett barn - eller till och med två - som drabbas av svår sjukdom som omöjliggör allt "normalt" liv, så krävs det så klart att man förändrar sin livsföring. Hur tråkigt det än är, så blir både barn och föräldrar tvungna att anpassa sig och hitta annorlunda sätt att leva på. Det mesta i tillvaron måste då sannolikt utgå från barnens mående. Om barnen kan få hjälp att må så bra som möjligt, så kanske även mamma och pappa kan känna någon form av tillfredställelse eller "livskvalitet": "vi gör i alla fall allt vi kan..."

Om det stämmer att båda föräldrarna fortsatte att arbeta heltid, så tycks de ha strävat efter att leva "som vanligt" för egen del. Att flickorna fick hemundervisning blev ju i detta avseende en hjälp för föräldrarna.

Troligtvis var döttrarna två mycket ledsna flickor. Förlusten av hälsan och samvaron med kamrater i skolmiljö, måste ha gjort livet väldigt sorgligt för dem. Och om de dessutom plågades av trötthet och smärtor nästan hela tiden...

Den bild man får är att barnen fick sin hemundervisning medan de två föräldrarna levde på som vanligt, i varje fall beträffande yrkeslivet (på fritiden blev det så klart annorlunda; familjen fick väl skära ner på sitt sociala umgänge med vänner).

Den bild man får är också att två föräldrar försökte leva som innan sjukdomen slog till, medan barnen fick leva sitt onormala och dystra liv där hemma på tu man hand - med lärarbesök tre respektive fyra dagar i veckan.

Och så fick det rulla på, på samma monotona sätt. Och flickorna blev antagligen mer och mer ledsna och kände sig antagligen därmed mer och mer sjuka. Allt blev bara mer och mer sorgligt i familjen.

Och plötsligt dödar föräldrarna sina barn.

Usch ja, det här var två mycket dysfunktionella och inflexibla föräldrar som inte lyckades anpassa sig till de nya livsbetingelser de ställdes inför. Flickorna hade behövt någon som såg dem och deras vårdnadshavares tillkortakommanden, så att de hade fått det stöd som de så innerligt behövde. Hela historien är så fasansfullt sorglig, ett svårt föräldra- och samhälleligt misslyckande och kommer ligga som ett obearbetat trauma i Sverige för lång tid framöver.

...eller helt enkelt kört av den (med sex adopterade barn i bilen) https://www.dailymail.co.uk/news/article-5568725/Crash-killed-lesbian-couple-six-adopted-children-INTENTIONAL.html

Det finns inlägg (son jag bedömmer som mycket trovärdiga) som säger att H hade en deltidstjänst (ett uppgav att anledningen var att kunna ta hand om flickorna).
Flera, som gång efter annan, bestämt hävdar att H jobbade heltid, hänvisar till vad hennes chef sagt, "efter helgerna skulle hon börja arbeta som vanligt".
"Som vanligt" har många tolkat som 40 h/vecka. Tänk om, att med "som vanligt" menades som innan helgerna och att Hs vanliga arbetstid var deltid?

Du får absolut tycka så. Många är vi som inte håller med. Vi vill att sanningen ska fram. Varför?
För att se vad i länken som brustit? Oavsett diagnoser hit el dit, vad kunde vi gjort!? Lomma kommun; skola, vård, socialtjänst, grannar..anhöriga, arbetsplats. Kan vu på något sätt förebygga att en sådan här tragedi upprepas? Fallet på Södermalm i Sthlm har redovisars, fallet i östra Gbg likaså. Öppenhet!

Finns fakta, borde det vara simpelt.

Det förstår jag citatet är borta... så inte lätt att förstå..
Jag frågade skribenten några frågor..
som även andra frågat om.

Källan till att Andreas kan bekräfta datumen..
bl.a

Dessutom sa hennes chef att hon också hade tillgång att jobba hemifrån. Om hon sen jobbade från hemmet eller begav sig till Malmö spelar ingen roll. Jag tror också att hon jobbade mycket hemifrån av förklarliga skäl.
Stämmer dessutom Rosamunds inlägg att även Hanna hade en lindrig form av av ME så passar pusselbiten bra.
För mig är Rosamund trovärdig. H*n jobbar dessutom på universitet och har säkert fått info.
Det dåliga beskedet de skulle ha fått före jul var att Agnes inte fick delta i den försöksgruppen och då kanske allt hopp försvann?
Stämmer detta var det 3 sjuka och en sönderstressad antagligen med kraftig depression tillsammans med kanske andra psykiska sjukdomar hos båda föräldrarna.
Oflexibla är ju ett bra ord för att beskriva föräldrarna tror jag. Jag tror fortfarande på någon autism hos O. Detta fyrkantiga sätt. När schemat behövde ändras blev det kaos i hjärnan. Båda var nog lite udda minst sagt. Därmed inte sagt att de var elaka etc, det tror inte jag. Bara udda med sina spetskompetenser och strama. Samma rutiner, samma mönster. Inte rubba cirklarna för då faller allt.

För att ö.h.t. förstå eller kunna diskutera de här siffrorna från Kanada så måste man ju ha annan information såsom exempel på *vilka* föräldrar som frågar / begär eutanasi. Tänker att det måste röra sig om barn som står inför livets slutskede alternativt är såpass hjärnskadade att de förlorat all kontakt med verkligheten utom de rent fysiska / taktila.

Det finns ju absolut ingenting i det här fallet, morden i Bjärred, som indikerar att barnen var så långt gångna i sitt sjukdomstillstånd att all form av liv var förenligt med oöverstigligt lidande. De hade liksom hemundervisning, de var inga vårdpaket på en institution.

Självklart är det bra att diskutera det här fallet, vrida och vända på argument och omständigheter. Men det märks också hur lätt det är att med hjälp av ord skapa en slags rationell eller emotionell förståelse för vad som har hänt.

Många föräldrar till dödssjuka barn går, ofta i sista hand, till media för att få uppmärksamhet för sin historia. Kanske för att få empati eller nya tips om vad som kanske skulle kunna förändra deras situation eller för att peka ut en orättvis eller inkompetent sjukvård. Ingen sådan historik finns kring familjen i Bjärred. Rektorn vittnade förvisso om en familj i kris men inga andra röster i offentligheten om att det var helt rimligt vad de gjorde eftersom deras liv var en enda lång golgatavandring.

Det är någonting som inte stämmer i den här historien. En slags pusselbit som saknas. Kanske får varken vi eller forskningen någonsin reda på sanningen.

Man måste påverka dem som beslutar med korrekta fakta istället!
Man ska inte gå ut i populärpressen med helvetesreportage när det faktiskt finns de som har fungerande liv och blir friska. Om man ropar vargen kommer när det i många fall bara kommer en liten hund, tappar man i trovärdighet till slut - inom alla områden.

Med stor sannolikhet kommer tragedin i Bjärred och den tidsmässiga relationen till ”helvetesreportage” att användas som ett varnande exempel i framtiden. Det skulle vara förvånande om inte detta redan diskuteras inom pressetisk utbilning.

Om man seriöst vill ha mer resurser för omhändertagande och forskning måste man nog hela tiden rapportera vetenskapligt oantastligt och visa olika former av sjukdomen.
Noga välja ut de personer som ska ge sjukdomen ett ”ansikte” i offentliga sammanhang om man vill ha uppmärksamhet för sin sak. Det får inte vara någon som i verkligheten har något annat eller samtidigt många andra åkommor, som lider av utbrändhet eller depression eller som valsat runt under åratal i artiklar om el-allergi eller som sedan länge varit känd på orten för att inte vilja jobba utan istället ha sjukpenning.
Var finns advokater, framgångsrika företagsledare, internationella politiker, duktiga forskare och affärsmän, kända idrottsprofiler på toppen av sin karriär som har fått ME?

Inom den medicinska proffesionen har påverkan av mediareportage kring ME redan diskuterats på flera seminarier och möten som jag besökt. Inte som huvudämne, men ämnet har berörts och åsikten att dessa vinklade ”helvetesreportage” är väldigt skadliga och skapar mycket smärta och oro är de flesta eniga om. Att det möjligen kan haft inverkat på tragedin i Bjärred har framförts flera gånger.

Hur mycket föräldrarna påverkades av media och andra hemska berättelser kan vi ju inte veta - men det är nog 100% säkert att de inte blev mindre förtvivlade eller familicidbenägna av att läsa detta. Och läste gjorde de nog, sannolikt allt som publicerades överallt i pressen om ME - om nu barnen led av detta,

Ett sådan svartmålande reportage får naturligtvis inte ensamt någon att mörda sina sjuka barn, men individer som redan tappat fotfäste, sans och vett kan mycket väl falla över kanten.
Precis som i fallet med reportage om suicid - det är just dessa vulnerabla personer man vill skydda.

Det är lätt att kräva öppenhet när det inte gäller ens egna nära släktingar, då skulle man nog se annorlunda på saken. De räcker att de som var involverade runt familjen får veta detaljer, det behöver inte vi övriga.