Mitt intryck av all det här är att det berodde på feltänkt i huvudet på Oskar och Hanna och att detta byggdes på av flera olika faktorer.
Andra i tråden har också varit inne på det - det finns nog inte en enda grundbult - det finns flera.
Om man skulle utgå från att någon plötsligt blir blind är det jättejobbigt. Om det är en 11-14 årig flicka sannolikt förfärligt också för föräldrarna. Man kanske söker med ljus och lykta efter bot, reser utomlands, testar konstiga hopkok. Sjukvården kan dock inte återge synen, hur sorgligt det än är.
Man kan få skolanpassning, specialundervisning, hjälpmedel. Riktigt bra kan det vara att få kontakt med patientföreningar för blinda som berättar om hur bra livet ändå kan vara. Att det går att utbilda sig och jobba.
Är det dessutom en åkomma där 10% av barnen blir helt friska och seende igen och hälften kan förbättra synen över tiden - är det ju faktiskt rätt hoppfull information.
Men om en vuxen inte vill leva som blind alternativt inte vill leva med och uppfostra två blinda barn - vad gör man då?
Om vederbörande inte berättar om sina tankar? Inte själv inser att han/hon tänker fel? Om en sådan vuxen dessutom läser återkommande reportage där blinda suiciderat och till och med felaktigt påstås bilviljats suicidhjälp i Schweiz enbart på grund av att de var blinda - förstärks den tokiga hopplösa bilden ytterligare.
Men hur skulle sjukvården, skolan, arbetskamraterna, släktingar, grannar, testamentsvittnen eller någon förstått att två vuxna har haft dessa snurriga tokiga tankar, men kanske inte sagt ett ljud?
Kanske bara utbytt tankarna med varandra.
Till slut inte orkat se barnens oförmåga att just då fungera exakt som andra barn, inte själva orkat trösta mer. Inte kunnat se och föreställa sig att barnen kunde ha livskvalitet och framtid trots sina handikapp. Säkert också med sin egen sorg påverkat barnen så dessa kände hopplöshet.
Familjeisolering, prestationskrav, skrämselreportage i media, negativ inställning till psykiatrisk hjälp från omgivningen och allt större egen utmattning har till slut gett ett tunnelseende. De två vuxna kanske var så tajta att de tog över varandras tankar och känslor. Ingen kunde lyfta blicken eller lyfta upp den andre. De var fast i tunneln.
Sanningen är kanske att flickornas ”sjukdomssituation” inte är så betydelsefull att få mer info om. Det var hur föräldrarna uppfattade situationen som ställde till det. Vare sig barnen plötsligt blivit blinda eller led av ME eller något annat, kunde föräldrarna i sitt feltänkt och tunnelseende inte acceptera det.
Vi här kommer ändå inte förstå oavsett vad flickorna led av.
Frågan är hur man ska kunna förhindra att att det händer igen?
Kanske genom att undvika att familjer med sjuka barn kan isolera sig för mycket? Som nya lovvärda direktiv att skolan kontaktar Soc när ett sjukt barn är hemma från skolan i flera veckor.
Kanske genom att ta ett gemensamt krafttag mot alla skrämmande domedagsreportage om sjuka - vilka sjukdomar det än handlar om - och istället framhålla hur sjuka kan ha livkvallitet.
Andra i tråden har också varit inne på det - det finns nog inte en enda grundbult - det finns flera.
Om man skulle utgå från att någon plötsligt blir blind är det jättejobbigt. Om det är en 11-14 årig flicka sannolikt förfärligt också för föräldrarna. Man kanske söker med ljus och lykta efter bot, reser utomlands, testar konstiga hopkok. Sjukvården kan dock inte återge synen, hur sorgligt det än är.
Man kan få skolanpassning, specialundervisning, hjälpmedel. Riktigt bra kan det vara att få kontakt med patientföreningar för blinda som berättar om hur bra livet ändå kan vara. Att det går att utbilda sig och jobba.
Är det dessutom en åkomma där 10% av barnen blir helt friska och seende igen och hälften kan förbättra synen över tiden - är det ju faktiskt rätt hoppfull information.
Men om en vuxen inte vill leva som blind alternativt inte vill leva med och uppfostra två blinda barn - vad gör man då?
Om vederbörande inte berättar om sina tankar? Inte själv inser att han/hon tänker fel? Om en sådan vuxen dessutom läser återkommande reportage där blinda suiciderat och till och med felaktigt påstås bilviljats suicidhjälp i Schweiz enbart på grund av att de var blinda - förstärks den tokiga hopplösa bilden ytterligare.
Men hur skulle sjukvården, skolan, arbetskamraterna, släktingar, grannar, testamentsvittnen eller någon förstått att två vuxna har haft dessa snurriga tokiga tankar, men kanske inte sagt ett ljud?
Kanske bara utbytt tankarna med varandra.
Till slut inte orkat se barnens oförmåga att just då fungera exakt som andra barn, inte själva orkat trösta mer. Inte kunnat se och föreställa sig att barnen kunde ha livskvalitet och framtid trots sina handikapp. Säkert också med sin egen sorg påverkat barnen så dessa kände hopplöshet.
Familjeisolering, prestationskrav, skrämselreportage i media, negativ inställning till psykiatrisk hjälp från omgivningen och allt större egen utmattning har till slut gett ett tunnelseende. De två vuxna kanske var så tajta att de tog över varandras tankar och känslor. Ingen kunde lyfta blicken eller lyfta upp den andre. De var fast i tunneln.
Sanningen är kanske att flickornas ”sjukdomssituation” inte är så betydelsefull att få mer info om. Det var hur föräldrarna uppfattade situationen som ställde till det. Vare sig barnen plötsligt blivit blinda eller led av ME eller något annat, kunde föräldrarna i sitt feltänkt och tunnelseende inte acceptera det.
Vi här kommer ändå inte förstå oavsett vad flickorna led av.
Frågan är hur man ska kunna förhindra att att det händer igen?
Kanske genom att undvika att familjer med sjuka barn kan isolera sig för mycket? Som nya lovvärda direktiv att skolan kontaktar Soc när ett sjukt barn är hemma från skolan i flera veckor.
Kanske genom att ta ett gemensamt krafttag mot alla skrämmande domedagsreportage om sjuka - vilka sjukdomar det än handlar om - och istället framhålla hur sjuka kan ha livkvallitet.
