Jag har mild asperger, måste jag ändra på mig själv för att passa in?

Jag har faktiskt varit kluven till detta med att träffa andra med liknande svårigheter. Egentligen är jag ganska välfungerande jämfört med andra och jag kan i princip bara relatera till "normala" personer. Det är verkligen inte självklart att personer med asperger/autism skulle ha lätt att umgås med varandra, utan snarare tvärtom. Vet att det finns ett närforum som heter asbergerforum, kan ju ge det ett försök.

Ingenting kommer bli bättre med tiden, mycket av ett fungerande beteende med social interaktion och att uppfatta signaler måste nötas in. Helst med hjälp av någon slags mentor som tar sig tid att förklara saker.

Med stigande ålder kommer fungerande men lite trubbiga social beteendemönster gå igång ganska automatiskt och mycket av obehagskänslorna ersättas med likgiltighet.

En med asperger som däremot följer sin passion till 100% och undviker jobbiga situationer kommer istället bli alltmer isolerad och få svårare att komma tillbaka till människobyn.

Haha, trådens bästa inlägg.

Jag umgås mest med dem med AS och ADHD eller med folk som har lite av de dragen. Inte så konstigt, folk brukar umgås med sådana som är lika en själv på något plan.

Det där med att känna sig bestulen har jag aldrig fattat eller känt, vem skulle vara tjuven och vad skulle denne tagit?

En av de jag känner som är äkta autist, inte aspergare, ältar hela tiden hur mycket hen är missnöjd med sitt liv och säger att det hade varit "bättre" om hen fötts normal och fått normala vänner osv. Drar in mig och säger "Visst vore det bättre?" Jag blir mest förvirrad och trött på detta eviga tjat och självömkan. Vem är det som skulle ha gjort en på något annat vis, Gud? Hen är också helt kall inför andras lidande för hen tror det finns en lidandeskala där hen är värst. Ja jösses.

Jag tror varför jag inte träffar andra med liknande svårigheter är nog för att jag under lång tid tagit avstånd från mig själv och också andra som påminner om mig. Så länge som jag anser att jag vill "bota" mitt tillstånd så kommer jag inte vilja träffa andra aspergare. Jag är fortfarande inte övertygad varför jag ska acceptera drag som har förstört min uppväxt. Jag menar, vad finns det för fördelar med att ha asperger/autism överhuvudtaget? Alla blir inte lika framgångsrika som Einstein, Tesla eller Zuckerberg.

Jag passar inte ens in bland folk som inte passar in, hö hö. Alltid lika road av oxomoron-termer som högfungerande/mild autism. En högfungerande dysfunktion!

Det som inte kan fortgå, fortgår inte! En universell lag. Du är nog en bättre bedömare än vad vi är huruvida du behöver anpassa din presentation för att passa in i sällskap. Den psykologiska effekten kommer dock kvarstå. Känslan av samhörighet är djupare rotad än några mindre sociala justeringar.

Om du inte accepterar dragen, så finns det en risk att du "blir offer" för dem om och om igen.
Acceptera att du har dessa drag, och lär dig hitta strategier för att kontra dem istället.

Sant. De flesta med Asperger blir inte någon Einstein, Newton, Tesla eller [Insert random framgångsrik person med autistiska drag här].
Men hur många "normies" blir framgångsrika egentligen för den delen? De är heller inte alltför många när man tittar på statistiken.

Men jag känner igen mig till viss del i ältandet över en missad ungdomstid. Jag gjorde det själv i samma ålder. Men sen slog det mig, att jag nog ändå inte hade gillat de där aktiviteterna. Vi skapar lätt en idealiserad bild av hur det skall se ut utifrån filmer, böcker och en och annan rövarhistoria från någon som står oss nära. Men det är inte ofta det är så det blir. Allvarligt talat, så tror jag inte ens att den där tiden du tänker på ens fanns kvar när du var i tonåren. Det fipplades med telefonen istället för med tungorna i munnen på det motsatta könet.

Du skriver att du vill förändra dig, för att passa mer in. I vad? Samhället? Med tanke på hur många kufar som springer runt på gatorna, så tror jag att så länge du som du kan föra dig som folk, så passar du redan in.
Jag upprepar vad jag skrev i början. -Acceptera att du har svårigheterna. och därefter kan du börja skapa strategier för att hantera dem.
-Sen är det inte alltid det lättaste. Det skall jag vara en av de första att erkänna. Och man kan behöva ha hjälp av någon för att reda ut det.

Och för att försöka skapa någon form av trovärdighet i mitt inlägg, så har jag en Asperger-diagnos sen 2001 då jag var 17 år.

Det är svårt att dra en skarp linje vad som orsakar dina sociala brister mellan diagnos och brist på träning. Låter på din historia som det oavsett lutar mycket åt det sistnämnda. Grejen är ju den att om man är lite udda av sig under skolåren så blir man inte direkt uppmuntrad till att utvecklas vidare om man blir avvisad gång på gång. Själv började jag ta igen mina ungdomsår från att jag var i ungefär din ålder (23-24) från att varit okysst oskuld. Det går att träna upp sina sociala färdigheter till stor del.

Jag förstår inte riktigt vad du vill ha sagt men är du normie så förstår jag ju att det är svårt att förstå hur en autist tänker lika svårt som jag inte fattar hur normies tänker. Och jag ser inte att mitt citerade inlägg där innehåller humor så varför hahaha? Det passar ju inte in.

Jag kanske kan dra liknelsen med någon annan sak då som är lättare för dig att greppa. Någon som föds med ryggmärgsbråck och inte kan gå och springa som andra ungar kanske genomgår någon sådan fas med i livet att varför är jag inte som andra. För det är ju en ganska vanlig känsla de flesta autister har nån gång i livet.

Edit, kan du förklara vart aspbergers är oäkta? Det finns ju inte ens den diagnosen mer utan allt är inom autismspektrat numera.

Är man mycket högfungerande så kan man träna upp sina färdigheter. Jag har AST, men fungerar så bra att folk oftast inte märker att jag har det. Att växa upp i en håla var något som inte passar mig. Det är troligen lättare att ha AST om man bor i en större stad. Jag fick min diagnos våren 2017. Men jag är i princip på gränsen att ha och inte ha det. Jag fick träffa två psykologer, varav den första under utredningen och den andra efter. Den första satte mig under AST, medan den andra anser att jag passar bättre som atypisk.

Man bör engagera sig i något som man är intresserad av. Det är nog inte någon normal som lär sig esperanto seriöst. De jag har träffat har varit udda, och jag har inte varit något undantag själv (Jes, mi parolas iomete esperanton). Politik är mer blandat. Där är vissa uppenbart inom AST, medan många inte är det. Det blir en bra blandning, som övar upp färdigheterna om man har en diagnos.

Hear, hear!

Jag tror även att det är en generationsfråga. Det finns rätt mycket känsla hos dagens ungdom upp till de som är över 30 av att de har rätt till saker (Entitled, finns bra svenskt ord? En rättighet från universum). Som aspergare i medelåldern förstår man sig inte så bra på aspergare i tidiga vuxenår på samma sätt som vanligt folk inte förstår sig på vanliga ungar.

Vi som hade aspergers förr men som inte visste det eftersom det krävdes lite allvarligare saker för diagnos, förstod ofta på något sätt att vi var annorlunda. Men ofta gjorde vi det till en cool grej (pinsamt jag vet, men ändå positivt), att vi inte var som andra, man kanske hittade någon annan som också var annorlunda så satt man och såg ner på "kopiorna" och drömde om en framtid där man minsann inte skulle jobba på fabrik eller kontor.

Ibland kunde vi få lite weltschmerz så där och kanske spela över lite. Men en sak som aldrig betonats i min generation mot när vi var barn var att vi var så himla bra och individuella. Därför blev vi aldrig krävande mot samhället eller kände att andra var oss skyldiga oss något. Vi kunde säkert också vara jobbiga på vårt vis, men en sak vi inte var var gnälliga.

Många av oss växte upp ganska fattiga på en lön i något miljonprogram. Då fick man lära sig vad det viktigaste i livet är. I Maslows behovspyramid är vare sig ett flådigt jobb eller världens snyggaste tjej i basen på pyramiden.

Man visste på något vis instinktivt att antingen hittar man sin egen nisch där det kommer gå superbra eller också går livet åt helvete. Eftersom det fanns lite romantik över liv som går åt helvete så kände man aldrig riktigt att det fanns något att klaga på. Det enda man var riktigt rädd för som odiagnostiserad aspergare på säg 80-90-talet var att de skulle fånga en till sist och göra om en till normal. Eftersom man inte visste att det var neurologiskt så visste man inte heller att det var omöjligt.

Dagens aspergare vill istället bli omgjorda. Att de vill ha allt gratis skyller jag på generationen.

Asså behöver inte ens läsa trådstarten. Om du har Aspergers så har du det. Man mår inte bra av att må dåligt av sin personlighet omfamna den du är stå för den du är. Någon kanske gillar den du är. Mitt tips är föröka dig inte och för inte vidare dina dåliga gener.

Jag tänker mer en form av gemenskap. När man är barn så uppmuntras man till att hitta en gemenskap, ofta kring en idrott, typ fotboll, innebandy, simning osv. Jag förstår nu varför. Hittar man ingen gemenskap som barn så blir man en förvirrad själ. Nu har jag ju gått med i en gemenskap, studerar på universitet men märker att det är rätt uppdelat där med. Dessutom är inte teknik min arena, trots att jag ligger i topp av alla i min klass, för jag jobbar mycket hårt. Det fattas saker i mitt liv men jag erkänner att jag inte ser de positiva saker som inträffar, det går ju åtminstone inte bakåt.