Jag har mild asperger, måste jag ändra på mig själv för att passa in?

Hejsan!

Hur ska man förhålla sig till sin asperger/autism om man har detta?

I april 2017 blev jag diagnosticerad med högfungerade autism som det heter nuförtiden, kallar det själv asperger. Det blev en förklaring till de svårigheter jag har haft under min uppväxt.
För att göra allt kort; jag var en tillbakadragen pojke som trivdes för sig själv, och fick lite udda intressen. Jag har däremot haft kompisar, saker och ting gick hyfsat bra under högstadiet. Under mina tidiga år drogs jag till Schlagermusik, bilar, historia, politik, tidtabeller osv, men spelade också Call of Duty och såg filmer med vänner, så var inte helt borta.

Det var först på gymnasiet som jag fick en stor chock, jag klarade inte av de sociala kraven. Jag sjukskrev mig i tvåan på grund av en djup depression. Mot alla odds tog jag examen med hyfsade betyg, men var i grund och botten helt förstörd. Dessutom fick jag ingen hjälp för min asperger, då var jag "bara deprimerad och socialt otränad" och att detta skulle ordna sig.

Efter två avhopp från universitetet bestämde jag mig för att utreda mig själv. I och med att jag fick min diagnos så drog jag slutsatsen, att min asperger har förstört mitt liv. Jag fick inte den uppväxt jag "borde" ha haft: alltså klassfester, förhållanden i tonåren, fina somrar med vänner osv, och har inte heller det liv jag "borde" ha just nu (skriver med citattecken just för att med borde menar jag hur samhället tycker man ska ha det).

Jag är nu 24 år gammal, men är socialt efterbliven, eftersom jag saknar viktiga erfarenheter. Naturligtvis kan jag umgås som en normal människa, men det finns brister. Jag har ingen vänkrets. Jag har svårt att känna samhörighet med min omgivning. Jag har känt en stark ilska mot mig själv. Varför valde jag denna väg? Varför kunde jag inte vara som andra? Varför fick jag inte "normala" intressen som typ fotboll, innebandy, skateboard eller gaming som andra killar?
Redan under gymnasiet gick jag till angrepp mot mig själv och ändrade mig själv; slutade med det jag tyckte om, bytte klädstil, men det blev ändå inte bättre. Att röra sig bort från den jag än gång var har blivit mitt sätt att hantera mina minnen, samtidigt blir jag mer vilsen. Man kan säga såhär, jag är fortfarande kvar i tonåren mentalt sätt, försöker hitta min identitet och plats, och vill experimentera med olika stilar. Jag förlorade ju halva tonåren i depression, därför är jag kvar i det tänkandet.

Efter att ha arbetat hårt för ett antagningsprov så kom jag in på Chalmers och läser nu första året i elektroteknik (har egentligen läst samhällsvetenskap på gymnasiet så det är en stor förändring). Saker och ting har gått långt över förväntan. Jag lyckades delta på flera aktiviteter på mottagningen, jag klarar än så länge alla kurser. Jag har kommit nära en person, och bekant med ca tre andra. Jag har lärt mig nya saker av de jag umgås med och ser en långsam förändring. Helt otänkbart för bara några månader sedan.
Trots detta känner jag mig inte nöjd, utan vill påskynda utvecklingen. Jag tror att jag behöver pressa mig själv till det extrema, på gränsen till utbrändhet om jag ska fixa detta. För att detta ska gå så behöver jag besegra min autism, tror jag i alla fall.

Hur mycket måste man ändra på sig för att passa in? Och är det värt det i längden?
Jag vill bara hitta en grupp att höra hemma i. Problemet är bara att jag inte vet vilken grupp jag ska gå med i. Människor formges ofta av den omgivning de är i och av andra tillfälligheter i livet. Jag försöker här aktivt att formge mig själv, det känns så falskt. Sedan vet jag inte heller hur strikt detta med att passa in i grupper fungerar i vuxen ålder. Är det något viktigt att sträva efter?

Flera har sagt till mig att jag är okej som jag är och inte behöver ändra på mig. Det är lätt för någon som inte har asperger, inte är ensam, inte har tvingats gå till skolan med en grop i magen varje dag, inte har skurit sig med rakblad eller supit skallen av sig på lördagskvällar för att dämpa sin ångest att säga sådant. Jag vet innerst inne, att hade jag inte haft asperger så hade jag haft ett bättre liv.
Det finns en risk att jag blir någon jag inte trivs med, det är kanske inte så hälsosamt. Jag planerar en total förändring till nästa år och är rädd att jag kommer att göra mitt livs misstag.

Är det någon som har en idé hur man ska tänka i en sådan situation som detta? Ska man kämpa emot eller sluta fred med de personlighetsdrag man har? Är det någon annan som kan relatera till detta ämne? Tack på förhand för råd!

Du ska naturligtvis sluta fred med dina personlighets drag och vara stolt. Du är den du är och gör det bästa av situationen. Det finns ingen annan väg. Man kan liksom inte välja.
Du är stor, stark och vacker som du är. Tro inget annat.

Man bokar tid hos en psykolog för att bolla tankar, man behöver inte vara ett psykotiskt nutjob för att behöva prata av sig. .Men för att svara på din fråga, klart du inte ska behöva förändra dig men du kommer nog behöva pusha dina comfort zones om du vill vidga din sociala krets som du själv säger. Det är lite charmen med det sociala, man måste göra bort sig för att lära sig, ha det i beaktning och bli inte totalsänkt såfort det blir motvind.

HAHA socialt efterbliven. Exakt de orden beskriver jag mig själv som. Skönt att jag inte är ensam


Läs och ta in det jag skriver jävligt noga nu.

Du lever för dig själv, inte andra.
Din diagnos betyder inte att du är körd i huvudet. Vissa delar av den, är positiva!
Du bestämmer över dig själv och ditt liv. Ingen annan ska kontrollera det än du. Du skrev nämligen något om att du klarar dig ok i sammanhang (du går inte runt naken eller liknande, uppfattade jag det som).

Var bara dig själv så löser sig allt.
Om någon inte pallar dig, fine. Det är helt normalt, man klickar inte med alla.

Gå vidare från din tonår. Det är ditt förflutna och du kan inte ändra det! Du är 24 år nu, lev för idag och framtiden!

Se till att få så bra betyg och lovord som möjligt under din utbildning. Att klara av intervjuer och ge ett bra intryck under den korta tid de ger dig för att få ett jobb efter kan sluta i rena katastrofer, det var en chock för mig.

Jag har haft extremt svårt att sälja in mig själv hos företag då jag är tillbakadragen, kan flacka med blicken och de andra klassiska dragen, dessutom var inte mina betyg de bästa. Tyvärr spelar social kompetens en så pass central roll i arbetslivet att om jag vore dig skulle jag söka hjälp redan nu för att förbereda mig (om du nu inte har bra betyg då). Det har gått ett par år efter min examen och jag har fortfarande inte lyckats landa ett jobb. De inser direkt att det är "fel på mig". Nej det är inte samma bransch som din men fortfarande tekniskt, så kanske är annorlunda ändå vad vet jag.


Det här med vänner är lätt att skaffa under lång tid, speciellt när man spenderar så mycket tid tillsammans under en utbildning. Helt andra relationer på en arbetsplats och innan under intervjuer.

Blev vuxendiagnostiserad. Hade hela livet tyckt att jag var konstig och annorlunda och nu fick jag tydligen ett namn på det. Hos mig har det mest yttrat mig i att jag aldrig befunnit mig i olika åldrar och då också aldrig vuxit upp. Som barn ansågs jag ansvarsfull, som tonåring och ung vuxen rätt OK eftersom det är meningen att man ska vara konstig då, och som vuxen ganska barnslig.

Jag blir helt förvirrad när det kommer nymodigheter, då kanske jag beter mig som en gamling. Men är ofta rätt lost överlag. Alla de där sakerna som man ska ha gjort, har jag inte gjort. Har gjort en massa andra saker istället som folk antingen verkar beundra, förundras över eller bli bestörta av. Jag känner mig som om jag ätit krumelurpiller.

Ska man ändra sig? Absolut inte. Varför då? Bättre att försöka anpassa livet till en så bra som det går.

Jag håller inte med. Man ska absolut ändra på sig själv, lyssna på vad andra tycker och försök åtgärda de sakerna. Pratar du för mycket, bit då ihop och håll käften fast du vill säga något. Lyssna på vad de andra pratar om och försök hålla sig till det istället för att prata om sina egna intressen hela tiden.

När det kommer till jobb är det inte en nackdel att jobba ensam, då slipper man till viss del arbetskamrater vilket kan vara rätt skönt ibland.

Det är klart att man är den man är och ens kompisar får helt enkelt leva med den man är men på jobb kan det vara en ide att hålla lite låg profil. Naturligtvis ska man inte bara bar tyst men lagom är bäst (och svårast).

Om målet är att du ska passa in behöver du givetvis ändra på dig. I din situation hade jag nog funderat lite på om det målet var värt att sträva efter.

Alla ska väl jobba på sig själva? De som inte har någon diagnos anser sig ofta berättigade till vilket beteende som helst. Det är lite synd. Med lite träning skulle många av dem kunna bli trevliga personer.

Just det där med att mala på om sina intressen har jag aldrig direkt mött i verkligheten. Vissa kanske gör det, men känns mer som en myt, det finns säkert saker som är mycket vanligare att man gör. Tycker att det är så kallat vanligt folk som kan hålla låda och finns ofta inte en chans att sticka in ett ord, för de håller mer monolog än talar med en. Skrattar åt sina egna skämt gör de också. Men om man inte har en diagnos/störning har ingen rätt att korrigera ens puckade, bisarra och själviska beteende.

Det låter litet som att du tror att gräset är såååååååååååå mycket grönare överallt omkring dig.

Det är det inte i många fall.
Jag har en son som har asperger och han talar som dig.
Han tror han håller på att missa livet och pga av det så ställer han till det för sig.

Han blir arg och han klagar och förbannar allt och alla hela tiden.
Det är just det som är hans stora problem i mina ögon.
Han är bra annars, men just klagandet och självömkan är det man ser utifrån som hans stora problem.

Vad hade du önskat att du fått mer hjälp eller bättre stöd osv med som liten och tonåring? Vad hade kunnat förbättra din situation? Din diagnos är ju en del av dig, den kan du inte bli av med, men vad hade du och omgivningen kunnat göra annorlunda om ni vetat om diagnosen tidigare?

Jag har funderat på det där mycket. Saken är den att det var tidigt känt att jag hade svårigheter som barn. Mina föräldrar kämpade med att få mig leka med andra barn, gå med i föreningar. Jag var faktiskt med i Scouterna och körde karate ett tag. Men det var svårt. Jag vågade inte tävla, därför var jag inte så inne i sport. Till slut lät man mig vara och det fungerade ju i vissa perioder.
Det är mer att jag betraktades som "lite blyg och socialt otränad". Hade det varit känt att jag hade asperger hade man kanske sett saker ur ett annat perspektiv.
Oavsett vilket perspektiv hade faktumet kvarstått; mina föräldrar hade tvingas ta i hårdhandskarna och tvingat mig att göra saker mot min vilja. Visst, jag hade kanske blivit en duktig simmare, kampsportsutövare eller något annat, men jag hade varit knäckt på insidan. Det är lite ironiskt, för jag gör nu det som mina föräldrar inte förmåddes göra, jag pressar mig själv till att göra saker jag kanske inte vill göra. Men det är ju mitt liv och jag gör vad jag vill med det.