Diskussioner om The Sopranos

Det hade varit något. Jag tror nog de flesta av dem var i det mentala stadiet att de hellre avnjuter en blåbärsglass än att smaka på sin fru, gomar eller noga utvald prostituerad.

Hade helt glömt bort det där. Minns att första gången jag såg scenen där Tony vill att Hesh ska lyssna på hans problem tänkte jag "vad hör jag?". Sen dess har det bara varit komiskt även om det ligger en linje samhällssanning under scenen.

Cut to Black gillar jag. Har inte lyssnat på No F*ckin' Ziti men ska göra det. För övrigt måste ju The Sopanos vara en av de tv-serier där det florerar så många teorier om allt och minsta detalj, även eter så lång tid, t.ex. "Bobby Baccalà hade inte en fat-suit", "Adriana lät Christophers unibrow vara för att...", "Junior var Tonys biologiska pappa" och listan forstätter. Jag är för teorier, tankar och fördjupning men bland blir det lite för mycket. Poda Bing lämnar jag nog orörd.

På tal om Livia, undrar hur det hade blivit om Nancy Marchand inte avlidit. Att hon i rätten vittnade mot Tony hade varit något att se, vilket det ursprungligen var tänkt.

No F*ckin' Ziti är jävligt bra men tyvärr går det väldigt länge mellan avsnitten de släpper.
Flera månader sedan det senaste. Men det kommer förr eller senare, de brukar skämta om att de är jävligt dåliga på att spela in nya.

Japp, skippa poda Bing. De har de mest märkliga teorierna, verkar även som de ser serien för första gången

https://www.youtube.com/watch?v=swZOwyXiYic

Ett gråtande fetto, en 68-årig terminator som hostar blod som lever upp så fort han pratar om att få mörda nån, och en slut livstidsmafioso mytar om att han inte pratat med Tony om att säga nej till mordet, sen ändrar han sig på en minut när terminatorn börjar hosta blod och hänvisar honom till en annan doktor. Det skulle kunna vara en maffiakomedi, Sopranos möter Dum & Dummare. Visst är storyn bra i Sopranos men första gången, och fortfarande när man kan scenerna utantill så väcker säsong 3-4 mycket asgarv, ofta pga Ralphie, och såklart det gamla gifta paret Chris och Paulie

Jag är inne på s. 6 igen. Har betat av avsnitt efter avsnitt på kort tid och visst märker man att det finns en svart humor i serien. Karaktärerna är karikatyrer och udda på sina sätt. En av mina favoritscener från s. 6 är när Paulie med medhjälpare - två åldrande mafiosos, den ena typ 60 år gammal, den andra inte många år yngre och smällfet - ska råna colombianska droglangare. https://www.youtube.com/watch?v=WhRsVvEZl_A "Jesus, my fuckin' bawls!"... och sedan tjatar Paulie i typ två avsnitt efteråt om hur ont han har efter att han blev knäad i skrevet. I en scen hjälper Little Paulie Germani honom att lägga en ispåse på hans skrev när han sitter i sin fåtölj.

Jag tror att det här har en motsvarighet i verkligheten. Titta på intervjuer på YT med många real life mafiosos från samma geografiska region (USA:s östkust), så märker man att de ofta är rätt så lustiga/udda som personer. John Gotti. Sammy Gravano. Henry Hill. Inga vardagliga medelamerikaner i sitt framträdande direkt. Redan i pilotavsnittet av Sopranos så finns det där nästan överdrivet karikatyriska i karaktärerna. Silvio med sin frisyr, sin udda kläd- och gångstil, samt kroppsspråk. Den åldrande Paulie med sin irriterande personlighet. Chrissy som är impulsiv, fattar korkade beslut, säger fel saker utan att tänka sig för innan och drömmer om en filmkarriär, någonting som han återkommer till och förverkligar (med rätt så kasst resultat) i s. 6.

Intressant fenomen att halvstörda personer blir kriminella
Sen finns det några relativt normala som Patsy, Albert och den andra Baresi, Furio, Eugene, Gigi. Det roligaste Gigi var tyvärr när han satt och krystade sig själv till döds på dass!

Slänger av hänsyn in en SPOILERALERT, även om den här och andra viktiga delar av handlingen har diskuterats utan spoiler många gånger.

Jag har kommit så långt som till sjätte säsongens artonde avsnitt, "Kennedy and Heidi". Det som känns sorgligt när jag ser om den scenen för jag-vet-inte-vilken-gång-i-ordningen är att det framgår tydligt vilken liten pojke Christopher är även i vuxen ålder och att Tony - vilket han påpekar i en terapisession med Dr. Melfi ett par avsnitt tidigare - var lite som en pappa för honom. "The child is grown, the dream is gone" hör man i bakgrunden. Christopher har på sig sin Cleaver-keps när Tony kväver honom och efter att han har pratat med Carmela på sjukhuset och berättat att Chris är död så tittar han bort och ser Cleaverkepsen ligga blodig bland Christophers tillhörigheter/kvarlevor. Både i sitt liv och sin död var Chris utlämnad till Tony.

Anser ni att det var rätt eller fel av Tony att "göra sig av med" Chris? Vad hade hänt om Christopher hade fått leva vidare serien ut?

Hade han fått leva hade han tvingats in i ett vittnesskyddsprogram (knappat korrekt svenska, men men) med löftet att få göra film i Kanada eller varför inte i Italien. Eller så hade han knarkat ihjäl sig.

När han sitter ihjäl hunden... så gör man inte med en karaktär man är rädd om precis. Dödsdomen skrevs nog ganska tidigt in i manus.

Jag ogillar ju mord å det grövsta om det inte sker i självförsvar så jag måste svara att det var fel. Men sett ur Tonys synvinkel som en chef för ett jävligt instabilt kriminellt korthus, med en jävligt twistad moral, var det naturligtvis rätt. Christopher var ett vrak. Hade Christopher fått leva serien ut hade vi nog inte fått se något överraskande, han dog ju rätt sent i serien. Christophers spekulativa öde efter serien tycker jag Kongruensbojd har förutspått klockrent men jag slänger in en joker och säger att Christopher med åren hade kunnat "utvecklas" till en ny Paulie - en bitter ball buster.

Ja, jag blev lite intresserad av att höra era funderingar över Christophers öde om han hade fått leva vidare. Tack för svar till er båda. En del av mig tycker att det är sorgligt att Chris fru blev änka och dottern fick växa upp utan far - precis som Christopher själv, en mörk ironisk tvist. Men samtidigt så hade Christopher sannolikt fortsatt ställa till det för Tony, som hade förhoppningar om att denne skulle bli hans efterträdare - förhoppningar som dog i samma stund som han insåg att Chris ännu en gång var drogpåverkad när han kraschade bilen.

Jag tror inte heller att Chris ville bli ren; när han hyr in två hitmens från camorran för att göra sig av med Rusty Millio, så betalar han ju missbrukaren Corky Capote för att samtala med dem på italienska, men inte med pengar utan med heroin och vid sista betalningen - efter att mordet är utfört -, så tar han första bästa chans (säkerligen medvetet eller undermedvetet planerat från början) att ta ett återfall på heroin.

Som du hintar åt finns det flera aspekter av det hela. En affärsaspekt, där Tony måste se till på vilket sätt Christophers hänsynslösa beteende(n) påverkar familjen ("The biggest blunder of my career is now gone" eller någonting sådant säger han till Melfi efter Chris död) och en privat aspekt - sett till hans familj- och vänskapsband till Christopher. På något sätt vävs de här två ihop och när Tony klickar ner larmsamtalet till 911 och kväver Christopher till döds så agerar han både för familjens (brottssyndikatet) och hans egen familjs bästa - Om Chris hade fått fortsätta ställa till det för Tony så hade det påverkat affärerna och Tony hade inte kunnat finansiera sin egen och sin familjs livsstil.

Den här bör väl vara guld värd för alla fans i tråden, både att få se så många av skådisarna idag och som källa till information om seriens tillkomst och bakom kulisserna-stories: ‘The Sopranos’ Cast Reunites For 20th Anniversary: Full Interview | TODAY.

OBS: Vissa spoilers förekommer

När man ser sista avsnittet, "Made in America", så känns det som att det är svårt att se att någon yngre generation skulle ta över familjen. Christopher, som mördades av Tony i "Kennedy and Heidi", var Tonys framtidshopp, som skulle föra Di meo-familjen vidare i modern tid. Men vid slutet finns bara den äldre generationen kvar och knappt ens det. Tony, Patsy, Paulie, Silvio (som ligger i koma).

Ingen av den äldre generationen av "made guys" önskar någonting annat än den amerikanska drömmen för sina barn, som i de flesta fallen har gått vidare till collegestudier. Och Tony säger flera gånger under seriens gång att han och hans medarbetare inte önskar det kriminella livet för sina barn. På så vis så tror jag att det kriminella livet som syftade till att ge den yngre generationen en möjlighet att ta en del av den för de mer nyanlända generationerna av italiensk-amerikanska invandrare och ättlingar svåråtkomliga amerikanska drömmen (se nedanstående citat från wikiartikeln) är över:


I Tony's "Coach Molinaro"-dröm i femte säsongens avsnitt "The test dream", så får Tony höra från sin gamle tränare från high school att han sannolikt skulle välja den "enkla" vägen, alltså det kriminella livet. Men i terapisamtal med Dr. Melfi säger han senare att han aldrig hade något val och att han vill se till att hans barn får möjligheterna (associerade med idealet om den amerikanska drömmen) som han och hans generationskamrater inte hade. I s. 2 säger Tony (parafraserar) till Dr. Melfi, när han försvarar sitt kriminella liv, att USA tog emot fattiga invandrare från södra Italien för att de behövde arbetskraft för att bygga sin rikedom, men att vissa (som Tony och hans föräldrageneration) "[...] weren't educated like the americans [inte integrerade och hade inte samma möjligheter att eftersträva den amerikanska drömmen i sin helhet], but we had the balls to take what we wanted [ta del av och i förlängningen, några generationer ner i ledet, ge sina barn en ärlig chans till att inte bara eftersträva utan leva enligt det här idealet]."

Så det är vad Sopranos handlar om. Det är inte en maffiaskildring, utan en skildring av USA som ett ideal som eftersträvades - och fortfarande eftersträvas - av människor från hela världen och inuti landet, men som i praktiken är svårt, kanske omöjligt att uppfylla. Vilket är varför sista avsnittet heter "Made in America", en titel på hela serien som föreslogs redan vid produktionen av första säsongen, men David Chase insisterade på "The Sopranos" och fick sin vilja igenom. "The Sopranos" kan jämföras med "The Simpsons", en karikatyr av familjen som lever den amerikanska drömmen. Och benämningen betonar familjen och familjelivet (i dubbel mening), vilket sannolikt är varför Chase insisterade på ett namn på serien som var mer tvetydigt och inte enbart betonade maffiaperspektivet.

Synd att skådisen som spelade Pancamo i OZ aldrig blev en del av Sopranos. Han hade passat perfekt! Många härliga dialoger det kunde ha blivit. Eller att de tog in som gästspel en gammal maffiaräv, t ex Paul Sorvino.