Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Du vet alltså med 100% säkerhet "vilken patientgrupp" A och M tillhörde? Och därmed också vilken/vilka diagnoser de hade?

Du verkar ha en övertro på all svensk sjukvård och psykiatrin i synnerhet. Din tro är inte verklighetsförankrad. Psykiatrin är ingen prioriterad del av svensk sjukvård, resurserna är undermåliga.


Varför skulle för övrigt alternativ vård vara sämre? Vid en livskris kan en själavårdare vara ett bättre alternativ än en läkare till exempel. En prästutbildning är faktiskt lika lång som en läkarutbildning.

Det är bara läkare som får och kan ordinera medicinsk behandling eller operera på sjuka.
Är man svårt deprimerad eller psykotisk med störd verklighetsuppfattning är nog tyärr inte själavårdare eller annat tillräckligt effektivt.

Om man är så enormt fel ute i tanken att man vill mörda sina barn, behövs akut insatta åtägarder för att komma tillrätta med vederbörandes feltänk. Kanske måste en sådan individ dessutom tvingas till hjälp på vårdintyg - något som endast läkare kan utfärda.

Dina andra föreslagna åtgärder med präst eller annat, kanske kan vara till någon ytterligare hjälp,
men knappast som ensamt alternativ när någon tappat greppet så totalt.

Din fråga var ju varför H inte sökte hjälp hos psykiatrin och då utgår jag från att vi diskuterar tiden innan en eventuell psykos eller handlingsförlamande depression, som naturligtvis kräver medicinsk vård, men som den drabbade knappast ber om själv i ett sånt tillstånd.

Du försvarar konstant sjukvården och det blir tröttsamt.

Jag tror faktiskt inte att man, när det väl har börjat, kan stoppa en kommande psykos eller en handlingsförlamande depression, med icke medicinska hjälpmedel som alternativmedicin eller själavårdssamtal. Det räcker inte.

Tyvärr var inte heller de personer som mördade barnen helt handlingsförlamade - då hade vi inte suttit här idag.

Ja jag försvarar skolmedicinen och läkarvetenskapen - för när allt fungerar är det oftast fantastisk hjälp, lindring och bot för sjuka, det bästa vi har.
Problemet uppstår när det inte fungerar som det ska.
Men det gäller allt som inte fungerar, bilar, klockor, telefoner. Det är inte fel på alla bilar, klockor eller telefoner - eller ens en dålig idee att använda bil, klocka eller telefon - det är bara väldig tråkigt när just den sak man behöver inte funkar som den ska.

Det är inte skolmedicinen, den medicinska läkarvetenskapen eller de enskilda läkarnas kunskap det är fel på. Det är fel på organisationen av sjukvården. Det finns för få som tar hand om de sjuka på golvet och för många som gillar att skicka papper mellan sig och administrera de andra. De senare kostar alldeles för mycket i relation till vad de producerar - det är dit pengarna, som kunde gått till vård av sjuka, går.

Det går nog att mörda och begå självmord även fast man är handlingsförlamad.

Det är väl alldeles utmärkt om man kan vända sig till en präst, eller en klok och god vän, när man behöver samtala med någon om sina bekymmer och om sitt mående. Det kan säkert ibland fungera lika bra som att vända sig till en utbildad psykolog eller terapeut.

Men det är väl just när man behöver medicinering som sjukvården och psykiatrin behövs. Rätt sorts medicinering, insatt i rätt tid, kan ju göra skillnad mellan (valet av) liv och (eller) död.

Kanske är det ibland svårt att veta när det är "rätt tid", dvs när man mår så pass dåligt att en läkarkontakt behövs. Om man lever tillsammans med (eller nära) en eller flera andra människor, så brukar väl ofta någon i omgivningen peppa den sjuke till att söka vård.

Mitt fetade: det råder visst stor brist i läkarnas kunskaper, i synnerhet om sjukdomar som ME/CFS.

Jag märker en stor skillnad på våra läkare i USA och era i Sverige. Vi har uppdaterad kunskap dessutom, ni ligger långt efter. Men eftersom du inte sett bättre, d.v.s. verkligt kompetenta läkare så tror du uppenbarligen att de svenska inte har brist på kunskap.

Hade era läkare haft kunskap hade vi troligtvis inte skrivit i denna tråd idag.

Kunskap finns i skolmedicinen. Problemet är bara att fet är väldigt " klen forskning" i diagnosen. Man har Kanadaktiterierna, men behandlingsresuötst finns för få. Det är ju att väga im både fysiska, neurologiska samt i viss mån psykiska delar. Det som tyvärr förstör mer än det tillför är när alternativmedicin påtalar vikten av vila, leva randigt etc. Du hamnar i ett " utanförskap" socialt sett, som om det inte var så tidigare- så småningom leder till nedstämdhet, nedsatt muskelkraft, och kondition. När Du ger rådet " vila" ja, då blir kroppen " bra på att just vila"... Tänkte på Agnes och Moas relativt inaktiva och socialt isolerade vardag.....

I ditt sista stycke tror jag det stora problemet kanske låg - om barnen nu verkligen var sjuka och båda föräldrarna var deprimerade.
Om den ena skulle bryta ihop och inte orka vara förälder längre så skulle det innebära att den andra fick ta dubbelt föräldraskap och ensamt ansvar för två sjuka barn - plus eget dåligt mående/egen sjukdom.
Jag tror helt enkelt inte det fanns möjlighet att bryta ihop.

Jag kan egentligen inte klandra dig för att inte ha den erfarenhet som krävs för att se vården ur ett annat perspektiv. Om du hört och läst de berättelser jag fått till mig av människor som blivit bemötta på sätt bortom all professionalitet och medmänsklighet, så kanske du hade öppnat dig för att det inte bara är systemet det är fel på.
Det finns ett enormt lidande på grund av en enorm kunskapsbrist i sjukvården.

Tack, du behöver inte skriva ännu en novell med liknelser om bilar och klockor.

Är det ME du skriver om eller vad?