Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Jag som har fetat.

Vore inte det bästa att granska både sjukvården och skolan?

Du kanske menade psykisk ohälsa hos föräldrarna? Eftersom det var de vuxnas dåliga mående som medförde att de kunde förmå sig att mörda?

Eller så menar du flickornas psykiska ohälsa - och att föräldrarna blev så knäckta av att se sina flickor må dåligt psykiskt, att de (dvs föräldrarna) ansåg att det var bättre för flickorna att få dö?

Skolan har åtminstonde varit öppna och de ansvariga har gått ut personligen till media. Rektorn säger att man inte kände någon oro. Men vi vet ingenting om sjukvårdens åtgärder, bara att det finns stora brister.

Du tror inte att föräldrarnas och flickornas psykiska hälsa har påverkats av varandra? Att de tillsammans har sjunkit allt djupare ner i en så djup depression att döden kändes som ett bättre alternativ än ett liv utan kvalitet och framtid. Med liknande vårdplan som andra landsting och regioner borde sjukvården i Skåne haft ögonen öppna för eventuell psykisk ohälsa i familjen.

En rektor sa att hon såg en familj i djup kris. Det innebär att hon såg att de mådde dåligt. Tror du rektorn var mer kunnig om tecken på psykisk ohälsa än det flertal läkare jag antar att de träffade?

Jag som har fetat. Det är tänkvärt det som du skriver här. Sjukvården har sitt ansvar - men den enskilda individen har också sitt ansvar. Misslyckas sjukvården med att ta sitt ansvar för sjuka barn så är det förståeligt om föräldrar ger upp - om de lägger sig ner och inte orkar stiga upp igen, samtidigt som de ringer 112 och säger "kom och hjälp oss någon, vi orkar inte mer, vi ger upp." Ingen skulle ifrågasätta eller fördöma föräldrarnas handlingar om de gav upp på detta sätt.

När föräldrar istället aktivt planerar att döda sina barn, och utför alla förberedelser och sedan verkligen genomför mordplanen, då blir det någonting annat än att bara ge upp. Då är det inte lika förståeligt i andras ögon. Att hävda att "ja, men sjukvården gav så dålig vård så de kände sig tvungna att..." blir ju litet som att frånta föräldrarna deras del av ansvaret. Sjukvården har sin ansvarsdel och föräldrar har sin del...

Det förfaller så. Enligt Stockholms läns landstings vårdplan så ska patienten följas upp av sin husläkare, inte skyfflas runt bland det flertal läkare som man tydligen skickas runt mellan i Skåne.

Det börjar bli väldigt mycket information att hålla reda på. Det är ibland svårt att hålla isär vad som är verifierade fakta och vad som är enbart trådsanningar. Är det någon som kommer ihåg hur det förhåller sig med verifierad fakta/trådsanningar i fråga om följande:

Jag som har fetat. Det är tänkvärt det som du skriver här. Sjukvården har sitt ansvar - men den enskilda individen har också sitt ansvar. Misslyckas sjukvården med att ta sitt ansvar för sjuka barn så är det förståeligt om föräldrar ger upp - om de lägger sig ner och inte orkar stiga upp igen, samtidigt som de ringer 112 och säger "kom och hjälp oss någon, vi orkar inte mer, vi ger upp." Ingen skulle ifrågasätta eller fördöma föräldrarnas handlingar om de gav upp på detta sätt.

När föräldrar istället aktivt planerar att döda sina barn, och utför alla förberedelser och sedan verkligen genomför mordplanen, då blir det någonting annat än att bara ge upp. Då är det inte lika förståeligt i andras ögon. Att hävda att "ja, men sjukvården gav så dålig vård så de kände sig tvungna att..." blir ju litet som att frånta föräldrarna deras del av ansvaret. Sjukvården har sin ansvarsdel och föräldrar har sin del...

Skickades familjen runt? De måste väl ha blivit remitterade till någon läkare som gav Moa diagnosen?

Man dör inte av saft - inte en chans.

Ok - om vi nu enas om att sjukvården har begått alla tänkbara fel och knäckt familjen, så att föräldrarna inte orkade leva. Då är det sjukvårdens "fel" att familjen inte finns i dag. Sjukvården bär all skuld och jag ifrågasätter inte det. Jag låter mig övertygas av alla tidigare inlägg. Det handlade om sjukvårdens dåliga förståelse, dåliga bemötande och dåliga vård. En vårdskandal, helt enkelt.

Kan man ändå ställa frågan: vad gjorde att just dessa föräldrar blev så knäckta? Jag träffar ofta människor som upplevt de mest fasansfulla umbäranden, men som ändå väljer att leva vidare - de lever vidare utan familjemedlemmar som de förlorat och med alla de skador och funktionsnedsättningar som de själva och deras överlevande barn har fått. Vad är det som gör att en del människor, mot alla odds, väljer livet medan någon annan ger upp?

Det måste ju finnas någon form av skyddsmekanismer - både inom personen och i den omgivande miljön - som gör att en del lever vidare? Det vore väl bra om man kunde identifiera dessa skyddsmekanismer. En stark tro (religion) skulle så klart kunna vara ett skydd - men vad mer?

Två av mina barn är nästan i exakt samma ålder som M och A. Om jag hade satt mig vid deras säng en kväll och gett dom ett glas saft hade de trott att jag blivit galen och beordrat mig att gå ut ur deras rum.

Flickorna måste nog ha varit vana vid att mamma och pappa gav medicin på kvällarna. Annars måste det ha varit svårt att få dom att dricka cocktailen.